I blickfånget

Ny partiledare i Liberalerna

Visst är det intressant att Johan Pehrson avgår, men det intressantare är vem som kommer.

Det är uppenbart att Liberalerna är ett parti i kris. Inte bara de senaste veckornas turbulens kring avgångar och avhopp, eller de sedan länge usla opinionssiffrorna är bevis på detta. Krisen är (minst) tredelad. Den handlar om bristen på ideologisk kompass. Den handlar om bristen på framgångar i regeringsarbetet. Och den handlar om avsaknaden av ett parti.

Liberalerna har, inte minst under Pehrsons ledning, gått från att vara ett parti för valfrihet till att vara ett statskramarparti. Den valfrihet som återstår är den ovetenskapliga woke-valfriheten, till exempel att rätten att välja kön (en biologisk omöjlighet) är en oifrågasättbar sanning. Men med partiets skolpolitik, där man har regeringsmakten, kommer valfriheten att bli Henry Fordsk, man har rätt att välja färg på bilen bara den är svart. Vilka andra valfriheter kommer därefter att begränsas? Vi ser redan tecken. LSS, äldreomsorg, sjukvård… Den offentliga sektorns monopol är på väg tillbaka.

Men den liberala kompassen har saknats på många andra håll. Inskränkningarna i meddelar- och yttrandefriheterna är stora. Miljö, klimat och naturvårdspolitiken rustas ner under ”liberal” ledning. Synen på invandring blir allt mer nationalistisk. Religion blir ett opium för folket, istället för en positiv kraft för deltagande och engagemang.

Om partiet hade haft en tydlig ideologisk inriktning när man satte sig i Tidöregeringen hade det sannolikt sett annorlunda ut. Nu är man istället en släpvagn för de partier som kraftfullare strider för sina vägval. Det beramade Selma-projektet är ett mångordigt dokument utan speciellt liberalt innehåll. Istället för fokus på frihet, individualism i gemenskaper, småföretagande, långsiktig hållbarhet och vidare och djupare bildning för fler, handlar det mest om att staten är god och ska göra mer. Den synen på staten har får och grunda rötter i såväl frisinne som statsliberalism.

Nu ska en ny ledare väljas. Men varifrån ska hon hämtas? Och vilken politisk riktning ska hon driva?

Kanske är Liberalernas största problem att man inte längre är ett parti, att man saknar förankring i något annat än sig själv, de allt färre aktiva medlemmarna som lämnar vardagsverkligheterna bakom sig i jakt på interna poster och status. Frisinnade Landsföreningen och Folkpartiet var kopplade till såväl föreningar som intressegrupper i Sverige. Där fanns frikyrkofolket, naturvårdarna, småföretagarna och biståndsaktivisterna. Där fanns folkskollärarna, nykteristerna och demokratifundamentalisterna. Där fanns kulturbärarna, feministerna och professorerna.

Medvetet och omedvetet har grupp efter grupp känt sig allt mer ovälkomna i det forna liberala och frisinnade partiet. Med dem försvann också insikten om att ett parti är en förening, en struktur som är stabilare än individernas momentana önskningar och krav. Då har också rekryteringsbasen till såväl uppburna poster som bakgrundsarbetande ideologer försvunnit. Kvar blir allt färre som blir att mer lika i såväl uppträdande som politik.

Det är inte svårt att dra en parallell med Demokraterna i USA. Istället för ideologisk stringens har man fastnat i en rörelse där aktivisterna tror att en vänsterinriktad progressiv woke-ideologi är framtiden fast majoriteten inom såväl parti som väljarbas sannolikt tror något annat. Och där blev därför de enda presidentkandidaterna en trött man som redan gjort sin plikt, och en något yngre kvinna utan vare sig mål eller medel. Men de kunde accepteras av såväl radikalerna som mainstreamdemokraterna, just för att de var så slätstrukna.

Risken att Liberalerna fastnar i samma fälla är uppenbar. Hade valberedningen haft mer tid, borde man söka sig utanför partiets interna fållor. Varför inte hitta en stabil präst, en framgångsrik småföretagare från Norrlands inland, en kommunikativ professor inom bildningsområdet eller kanske en tidigare riksbankschef. Den senaste har ju visat att även liberaler faktiskt kan vinna val i världen, även när utgångsläget är mörkt.

Redaktören

Nu är andra numret ute! Läs intervju med Cecilia Malmström, text av Olof Ehrenkrona, Hanna Gerdes, intervju med Helena Richardsson m fl.

Välkommen till Frisinnad Tidskrift! En plats för fördjupning av etiska diskussioner och en plats för reflektion över vardagen. Frisinnet är ett begrepp som kan tolkas som att leva efter eget huvud, fri från statens styrning, med eget ansvar för sina medmänniskor och sitt närsamhälle.

Som prenumerant kan du även läsa tidningen digitalt. Skapa inlogg under fliken ovan ”Senaste utgåvan”. Du hittar ditt prenumerationsnummer på tidningens adressetikett. Där går det även att lyssna på artiklarna!