I blickfånget

Kanske var det nödvändigt…

–Du kan inte tjäna både Gud och Mammon. Så säger Jesus i en liknelse i Matteusevangeliet. Budskapet är enkelt. Man kan inte tjäna två herrar samtidigt.

De orden står framför mig när jag hör och ser Simona Mohamsson berätta och omfamna Jimmie Åkesson och hans politiska vision. Det blågula Sverigelöftet, bara namnet legitimerar Sverigedemokraternas världsbild, innehåller förvisso delar av det som förr var en sammanhållen socialliberal politik. Men i huvudsak stärker det bilden av att det är Sverigedemokraterna som håller i taktpinnen. Precis som med Tidöavtalet.

Samtidigt måste man inse att avtalet mellan SD och L inte är värt papperet som det är skrivet på, precis som en annan av högerpartiernas ledare påpekade. Om Tidöpartierna får regeringsmakten även efter årets val, och om L fortfarande är ett riksdagsparti, kommer förhandlingar mellan alla fyra partier att krävas. Då blir Sverigelöftet inget annat än ett löfte om att L inte kommer att sätta käppar i hjulet för sverigedemokratiska ministrar. Allt annat är upp till förhandlingar.

Det är enkelt att vara kritisk mot ett sådant avtal. L säljer ut sitt motstånd mot nationalistiska ministrar och vinner – ingenting.

Men vad hade alternativet varit?

I och med Tidöavtalet hade L redan abdikerat från merparten av den liberala politik som tidigare varit central i Folkpartiet. Hjärtefråga efter hjärtefråga lämnades bakom. Bistånd, naturvård, friskolor, klimat och kriminalvård är bara några av dessa. Biståndet för de fattiga ersattes av handelspolitik för Sveriges bästa. Naturvård och klimat blev bara ord utan vare sig mening eller pengar. Friskolornas valfrihet blev statliga övertaganden och stopp för näringsfrihet inom det offentliga. Kriminalvården blev straff som hämnd utan tilltro till att straffet också skulle kunna innebära rehabilitering.

Och då har vi ändå inte nämnt migrationspolitiken. Även om vi undantar överorden, alla partier vill ha begränsningar i invandringen på olika nivåer och av olika skäl, så finns grundläggande skillnader i synen på människorna som söker sig till Sverige. Det är uppenbart att den sverigedemokratiska människosynen, med migration som något de facto ont, har förändrat svensk politik. Kristdemokraternas åsikt om vissa migranter som ”pack” bär syn för sägen. Ingen Liberalpartist reagerade på den partiledarens ordval.

Det är så uppenbart att Liberalerna idag saknar en egen berättelse om det land man vill bygga. Visst finns det skäl att bejaka Simona Mohamssons kommunikativa försök kring orden ”bilda dig, bete dig och bry dig” men om de bara är ord utan sammanhållen politik och en sammanhållen syn på människa och samhälle, blir de tomma. Mot detta står den sverigedemokratiska visionen om ett Sverige åt svenskarna, den stängda nationalismens lyckorike.

Därför blev Tidöavtalet det som det blev. Liberalpartisterna fick skolan och jämställdheten att administrera, delvis på tvärs mot sina tidigare ställningstaganden. Resten gavs åt andra att leda.

Och som en grå eminens svävade den populistiska och nationalistiska andan över avtalet och politiken.

Den enda linjen som fanns kvar som motstånd hos Liberalpartisterna vad den röda mot SD i regeringen. Tidö innebar en acceptans för sverigedemokratisk politik, bara de personer som framförde den inte var sverigedemokrater…

Det är en orimlig hållning. De flesta inom Liberalerna har sannolikt på sin kammare insett detta sedan länge. Men för den egna fridens skull har man låtsats som om den röda linjen varit Samvetet, med stort S, som kunde läka abdikationen från den socialliberala politiken i sak och som ideologi.

Den liberalpartistiska diskussionen har därför mest handlat om hur man ska förhålla sig till Sverigedemokraterna som parti, och inte med vilka andra partier man får mest genomslag för sin politik, eller för den delen vilken sammanhållen politik man vill föra, åt vilket håll man vill att Sverige ska utvecklas. Den egna politikutvecklingen, och den interna debatten baserad på tolkningar av vad socialliberalism är inför 2030-talet, har marginaliserats. Om Alliansen skapade problem för Folkpartiets profilering var det ändå inom en någorlunda liberal kontext. Tidö med sin populistiska och nationalistiskt färgade politiska inriktning har däremot gjort det forna liberala partiet obsolet, då det inte klarat av att behålla sin liberala identitet.

Det valet gjorde inte Simona Mohamsson. Den kritiken måste riktas mot tidigare partiledningar. Mohamssons besked i fredags var egentligen bara ett sätt att rycka det plåster som aldrig borde satts på.

Däremot måste partiet reagera på det sätt som beslutet grundlades. Även Liberalerna är en förening, med demokrati som grundläggande förutsättning för sin existens. Om inte den interna demokratin tillåts fungera kommer inte den externa att göra det. Beslut kan inte kuppas fram av en partiledning där inte ens det mest centrala organet, partistyrelsen, behandlas som en enhet utan där informationen förbehålls ett utvalt fåtal.

Förr var Folkpartiet väl grundat i det folkrörelsesverige som lade grunden till demokratin. Inte minst genom frisinnets förankring i föreningar inom arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, folkbildningsrörelsen och frikyrkorörelsen fanns människor som bar upp den interna demokratins sköra blomma. Nu är frisinnet borta. Och partiet Liberalerna verkar allt mer bli en kommunikationsorganisation där ett litet fåtal fattar beslut som andra ska omfatta och verkställa. Juveniliseringen av partiets ledning har förstärkt denna trend.

Kanske är det så att ett annat Bibelord, denna gång från Daniels bok kapitel 5 och vers 25, bäst tydliggör Liberalernas parti och dess partilednings agerande i dagens politik: ”Mene, mene, tekel, ufarsim”!

VÄLKOMMEN TILL BOKLANSERING OCH ÅRSMÖTE 2026-03-23 KL:18.00.NY LOKAL! SNICKERIET, BRÄNNKYRKAGATAN 95, STOCKHOLM. Anmälan på den här länken: SLUTSÅLT

Välkommen till Frisinnad Tidskrift! En plats för fördjupning av etiska diskussioner och en plats för reflektion över vardagen. Frisinnet är ett begrepp som kan tolkas som att leva efter eget huvud, fri från statens styrning, med eget ansvar för sina medmänniskor och sitt närsamhälle.

Du vet väl att du som prenumerant även kan läsa Frisinnad Tidskrift digitalt? På datorn eller i telefonen. Du kan även lyssna på artiklarna. Gör så här:

Gör så här:

1. Gå till Frisinnad Tidskrifts hemsida: https://www.frisinnadtidskrift.se/ Högst upp i menyn, klickar du på Senaste utgåvan.
2. Klicka på länken “Skapa konto”. Där fyller du i din e-postadress och ditt önskade lösenord och klicka på den blå knappen “Skapa konto”.  (Lösenordet går sedan att ändra under “Visa profil” – “Byt lösenord” i inloggat läge när ditt konto väl är aktiverat).
3. En grön text som berättar att ett aktiveringsmejl skickats dyker upp under knappen för att skapa konto.
4. Gå till din e-post och kolla inkorgen. Om du inte hittar brevet i inkorgen så kan det ha filtrerats bort och hamnat i brevlådan för Skräppost.
5. Klicka på den blå knappen “Bekräfta konto” i mejlet.
6. Välj “Koppla konto till prenumeration”.  I rutan under “Lägg till prenumeration” fyller du i ditt prenumerationsnummer, som står tryckt på din tidning.
7. Tryck på knappen “Registrera”. Nu är du klar och kan läsa tidningen i din smartphone, på din surfplatta eller i din dator. Du har möjlighet att läsa den som en vanlig tidning, eller så kan du klicka på artiklarna för att läsa dem i större text eller på annan bakgrund. Du har även möjlighet att få din tidning uppläst. Klicka dig gärna fram i verktygen och prova möjligheterna. God läsning!
8. Mobilappen heter Frisinnad Tidskrift  och den hittar du i App store eller Google play.

Om du är inne i mobilappen och förbi appens olika introduktionssteg så klickar du på den utgåva utav tidningen som du vill läsa, eller på inställningar följt utav “Logga in”, båda dessa vägar kommer att ta dig till inloggningsrutan.