Ledare: Etik i politiken

Så blossade abortfrågan åter upp i svensk politik

För drygt två år sedan handlade ledaren i Frisinnad Tidskrift om samma fråga. Då var skälet att den dåvarande SD-ledamoten i riksdagen, Paula Bieler, uppmärksammades för sin inställning.  Kritiken var omfattande. Hennes inställning, att rätten till fri abort skulle sänkas till den tolfte graviditetsveckan, var oacceptabel. Varför dagens debatt kommer upp är oklarare. En ytlig betraktelse visar att det handlar om en kristdemokrat som tidigare varit med i antiabortorganisationer, men som nu hävdar det motsatta. 

Skiljelinjerna är dock desamma. Aborträtten är inte ifrågasatt i Sverige, det finns en ganska liten minoritet som är ”pro-life” som det engelska uttrycket för abortmotståndet är. Ett stort flertal i alla partier, liksom i befolkningen, är ”pro-choice”, det vill säga för kvinnans ovillkorliga rätt att själv bestämma om hon ska behålla barnet eller inte, i vart fall upp till graviditetsvecka 18. 

Attackerna på den kristdemokratiska politikern var de traditionella. Från alla partier kom skarp kritik. Bilden som skulle sättas från vänster var att det nu fanns ett högerblock som skulle inskränka aborträtten som det första steget på vägen mot det auktoritära samhället där kvinnan åter skulle förtryckas. Från de liberalare partierna var också kritiken skarp, men kanske inte lika långtgående. Det uppenbara i debatten mellan de politiska företrädarna, även inom kristdemokraterna, är att svensk abortlagstiftning är lika sann och oföränderlig som den mosaiska lagens stentavlor. Alla förändringar, även om de skulle innebära en jämkning med lagstiftningen hos europeiska grannländer, är en lek med djävulen. 

Det blir åter uppenbart att den svenska politiska scenen inte klarar av ett djupare intellektuellt samtal. När det kommer till etiska överväganden saknas såväl ideologisk, filosofisk som religiös grund som ett språk för att kunna samtala med den andre. Politiken inom partierna blir allt mer yta och kommunikation. Politikerna blir skådespelare – egocentrerade och uppfyllda av behovet av publikens jubel. Men ingen klarar längre av att skriva pjäser, framförallt inte pjäser som berör på djupet och som kan förändra både människa och samhälle. 

För att få tag i brottstycken av ett sådant samtal får man söka sig utanför det partipolitiska etablissemanget. Det positiva är att i denna abortdebatt fanns plötsligt andra röster. I nättidskriften Kvartal skrev Ulrika Nandra om sin egen aborthistorik och de långsiktiga konsekvenserna för henne själv av den på ett sätt som tidigare inte gjorts. I Dagens Nyheter skrev istället Kvartals redaktör Jörgen Huitfeldt om det beslut om att inte abortera ett barn med Downs syndrom som han och hans hustru gjorde för ett antal år sedan. Såväl Nandra som Huitfeldt är för den svenska abortlagstiftningen men pekar på den etiska dimensionen. Abort är inget enkelt beslut, och borde inte få vara det heller. Det måste finnas en djupare etisk dimension i frågan om mänskligt liv. 

I Expressen finns dessutom en intressant intervju med Paula Bieler, numera före detta SD, om konsekvenserna med att som politiker vara öppen med att kritisera den svenska abortlagstiftningen. Hennes bild av den trånga åsiktskorridoren kring aborträtten, som hon menar är betydligt trängre än vad migrationskorridoren någonsin varit, är bekymmersam för att använda ett milt uttryck. 

Vi lever i en tid då de etiska och moraliska frågorna är mer närvarande än någonsin. De berör hela spektrat från vad det är att vara människa, till jordens överlevnad: 

• Finns det mer än två kön – och vad innebär en ny syn, att människan själv skapar sitt kön, i längden skapar sig själv och sin framgång, för mänsklig interaktion och i längden människans värde? 

• Är dödshjälp en rättighet och vad innebär en förändring, att sjukvården inte bara ska vårda utan även vara behjälplig med att döda, för människans värde och värdighet? 

• Finns det globala gränser, baserade på naturens möjlighet att försörja oss med mat och ta hand om vårt avfall, för ekonomisk tillväxt som vi idag känner den – och om den ekonomiska tillväxten ska omdefinieras, vad innebär det för välfärd och välstånd? 

• Är möjligheten att migrera en mänsklig rättighet, en utökad asylrätt oavsett skäl, och vad innebär en sådan rättighet för välfärdssamhället, och för den nationella demokratin? 

• Vad är viktigast; minskad klimatpåverkan här och nu eller jobb och tillväxt, om de inte går att kombinera? 

Och så vidare. 

På område efter område saknas enkla svar. Frågorna är sällan av den mer administrativa typen; vilken skattesats premierar bäst ökat arbetskraftsutbud? Snarare handlar det om svårbesvarade frågor, och frågor som handlar om olika visioner om hur världen ska formas i en obekant framtid. 

När de politiska partierna som vi idag känner dem uppstod, var situationen både väsensskild och likartad. 

Väsensskild: Den vetenskapliga utvecklingen, industrialiseringen och globaliseringen har skapat helt andra förutsättningar för människan och planeten. 

Likartad: Världen stod inför ett paradigmskifte, från jordbrukssamhället och in i industrialiseringssamhället. 

Då formades partier som utifrån gällande förutsättningar valde olika spår att forma framtidens samhälle. Den traditionella vänster-höger-skalan är i huvudsak formad utifrån ekonomiska parametrar och konsekvenserna av dessa. När den svenska liberalismens fader, Anders Chydenius, drog sin lans för böndernas rätt att själva sälja sina varor på städernas marknader var det ekonomin som lade grunden. Men det fick konsekvenser för synen på äganderätt, på rätten till utbildning och till syvende och sidst också på välfärdssamhällets funktion och statens ansvar. 

Utifrån detta har partierna lagt sig på denna skala; mer stat och högre skatter till vänster, något mindre stat och lite lägre skatter till höger. Men visionen om det framtida samhället har blivit ganska homogen, från höger till vänster. 

Frågan om aborträtten blir ett lackmustest på politikens status. 

I det nuvarande paradigmskiftet gäller inte det förra århundradets spelregler, i vart fall inte i den gamla västvärlden. Olika statsvetare försöker hitta de nya skiljelinjerna. En del beskriver det som att partierna numera formerar sig efter en GAL-TAN-skala, där GAL betyder Grön Alternativ Libertariansk och TAN är Traditionell Auktoritär Nationalististisk. Andra menar att världen idag inte går att förstå utifrån en endimensionell, eller ens tvådimensionell skala utan måste vara mångdimensionell. Ytterligare andra hävdar att skiljelinjen går mellan Någonstansarna (de som söker sin identitet i det lokala, i traditioner och i det långsamföränderliga) och Varsomhelstarna (de framgångsrika globalisterna i de kulturella, politiska och ekonomiska eliterna). 

Oavsett vilket som är mest rätt, visar det på osäkerheten om inte bara den politiska, utan även den samhälleliga, framtiden. Det speglar sig direkt i de politiska partiernas valhänthet. Istället för att hantera de stora, globala, riskerna* – klimatet, hoten mot den biologiska mångfalden, antibiotikaresistens och nya pandemier, den allt mer ökade migrationen (oavsett orsak) eller felanvändning av ny (övervaknings)teknik – hamnar man i det bekanta. Skattesatser? Friskolor eller inte? Hur många invandrare ska vi ta emot? Ja till abort! 

Vid det förra politiska paradigmskiftet fanns också ett ideologiskt, eller möjligtvis religiöst, dito. Det västerländska samhälle som byggts på en kristen grund, bar fortfarande med sig etiska och moraliska teser från denna tusenåriga, långsamförändrande normerande tankevärld. Med såväl marxism som socialism och sekulär liberalism utmanades denna etiska normalitet. Diskussionen fördes inom akademien, men också i politiken och i media. 

Men var finns dagens Herbert Tingsten? Var finns en Bertil Ohlin? Var finns en Waldemar Svensson? Var är de liberala, intellektuella giganterna, med eller utan doktorshatt? Var finns de arbetarröster som inte bara förmår smäda motståndaren på 140 tecken på twitter? Var finns de konservativa som bygger sin konservatism mer på de gamla tänkarna än de just nu förhärskande populistiska strömningarna? 

Frågan om aborträtten blir ett lackmustest på politikens status. Istället för skarp ideologisk diskussion, blir det platt, retoriskt undermåligt och tomt på annat innehåll än beräknande ilska. Även om diskussionen också förr i huvudsak ägde rum utanför de politiska partierna, fanns inom dem människor som var mottagliga för argument och kunde argumentera både med och mot utifrån en större förståelse, en medveten etisk grund och en ideologiskt grundad framtidsvision. 

Men om det inte finns människor i partierna som idag klarar av att vara mottagare av annat än korta, tomma, meddelanden – hur ska då demokratin klara av det paradigmskifte det står inför? Hur ska politiken och de politiska partierna klara av att bli proaktiva, istället för reaktiva, för att möta dagens och morgondagens utmaningar – oavsett om de stavas klimat, artutrotning eller ett övervakningssamhälle a la Xi Jinping? 

Även morgondagens politik måste bygga på etiska och moraliska uppfattningar som går utöver individen. Det är en oföränderlig, etisk, sanning. 

Redaktören