Vilken attityd ska man ha till Sveriges eventuella NATO-medlemskap?

Vi måste fortfarande skriva ”eventuella” eftersom det är oklart om eller när såväl Turkiet som Ungern kommer att ratificera den svenska ansökan. Det som kablades ut som ”klart” efter NATO-mötet i Vilnius i början av juli, verkar idag betydligt oklarare. Men låt oss anta att den svenska ansökan ändå kommer att godkännas av alla nuvarande NATO-medlemmar.

En frisinnad hållning till NATO, i Waldemar Svenssons anda, måste med nödvändighet bli tvehågsen. Svensson var en rigid pacifist. För honom hade sannolikt ett NATO-medlemskap varit oacceptabelt. Därför är en hållning som gränsar till det militaristiska inte frisinnad. Många liberaler ropar idag ”äntligen”, som om NATO vore en gudasänd gåva. Det är en orimlig hållning ur ett frisinnat perspektiv. Snarare borde även den mer pragmatiskt pacifistiska frisinnade hållningen vara ett ”till detta är vi tvungna”. När världen skakar och allt mer pekar på att en framtida kamp kommer att stå mellan de auktoritära och diktatoriska länderna och de mer demokratiska, är det nödvändigt att välja sida. NATO är, trots Turkiets och Ungerns allt mer tveksamma demokratiska hemvist, en sådan sammanslutning. Det blir allt tydligare att alternativet handlar om att direkt eller indirekt styra de krafter som vill förändra världsordningen, från en jämlik (men med uppenbara brister) till en där de starkaste styr och de svagare tvingas följa.

Men en värld där de militära utgifterna varje år är ofattbara tjugotretusenmiljarder kronor, 23 000 000 000 000:- kronor, och beräknas stiga kraftigt de kommande åren, kan ingen känna en egentlig glädje. Istället för att lägga pengar på välfärd; utbildning, omsorg och sjukvård, global fattigdomsbekämpning, klimatåtgärder eller skydd av den biologiska mångfalden, är det de militära utgifterna som ökar mest. Det kan ingen frisinnad vara glad över.

Redaktören