Stärkt äganderätt blir svagare välfärd

När regeringen nu tar nästa steg för att ”stärka äganderätten” genom en ny utredning är det en vilseledande rubricering. I en debattartikel i Expressen den 3 juli blir det tydligt att det handlar om äganderätt till främst skog, men till del även jordbruksmark. Problemen med utredningsuppdraget är flerfaldigt. Det syftar i huvudsak till att dölja politik där biologisk mångfald och klimat sätts på undantag. Om regeringen vill göra det, vilket man i sin praktiska politik kontinuerligt visar, är det för demokratin bättre att säga det rent ut istället för att lägga ut dimridåer i syfte att förvilla väljarna.

För det första: Regeringen, inte minst justitieministernsom var en av undertecknarna i debattartikeln, måste vara medvetna om att den juridiska basen för denna ”stärkta äganderätt” är svajig. Frågan man borde ställa är vilka allmänna, naturgivna nyttigheter som går utöver den enskildes äganderätt. För få äganderätter är idag absoluta.

Det är numera allmänt vedertaget att äganderätten kan inskränkas om bruket av den medför skada för tredje man. Vi är alla betjänta av ren luft och rent vatten. Därför får inte ägaren av skogsbruksmaskinerna göra som hon vill med sina maskiner. Utsläpp av smörjoljor i vattendragen som genomkorsar hyggena är olagliga. Struntar man i det som maskinförare/ägare kan det leda till åtal.

På samma sätt är det med massafabriken eller sågverket till vilka virket går. Lagstiftningen som inskränker aktieägarnas äganderätt är omfattande. Utsläpp till mark, vatten och luft regleras och konsekvenserna av att bryta mot dem kan vara lika omfattande.

När väl produkterna kommer ut på marknaden, finns också restriktioner. Tänk bara på källsorteringskraven för oss stackars enskilda ägare av såväl mjölkförpackningar som byggreglar.

Insikten finns alltså om behoven av att inskränka äganderätten för att värna de allmänna nyttigheter som naturen ger dels enskilda, dels samhället i stort. Luftkvalitet, vattenkvalitet och säkerhet för att marken inte ska förgiftas är självklara idag, men har inte alltid varit det. Vi ser fortfarande idag följderna av en politik där äganderätten var mindre reglerad. Döda bankar med fiber och tungmetaller utanför gamla pappersbruk är bara en sådan.

Under 1900-talet växte dock insikten om att en oinskränkt äganderätt, där ägaren till fabriken eller företaget själv avgjorde om utsläppen var acceptabla eller ej, inte fungerade. När industrialiseringen tog fart, innebar det att belastningen på miljön gick från att vara lokal till att bli regional, nationell och till slut global. Min uppväxtort, Garphyttan utanför Örebro, är ett typexempel. Länge fungerade järnhanteringen och skogsbruket småskaligt. Visst innebar kolningen att delar av landskapet avskogades, men det fanns alltid refugier med orörd skog i grannskapet. Inte förrän i slutet av 1800-talet hade problemen blivit så stora att staten tvingades gripa in. Man gjorde det genom att inskränka äganderätten. 1903 års skogsvårdslag, liksom regleringen av försäljning och köp av skog, känt som Baggböleri, är inget annat än en statlig överrock på skogsägarna i syfte att säkra virkesresurser för framtiden.

Den politiken fungerade. Skogarna växte till. På 1950-talet gick staten vidare i regleringen av skogsägandet. Nu bestämdes också i detalj hur man skulle hugga och vad som skulle planteras. Syftet var att effektivisera skogsbruket för att maximera det kortsiktiga uttaget av virke för såväl massaindustrin som sågverken. Kalhyggen, ofta gigantiska, blev norm. Gran och tall var det som skulle planteras, oavsett tidigare markanvändning och biologiska parametrar. Gifter och gödsel spreds.

På 1960-talet började dock miljöfrågorna att ta plats även i skogspolitiken. Men de gjorde det inte genom att öka markägarnas rättigheter. Snarare tvärsom. När staten insåg att gigantiska hyggen och ensartade plantager av gran och tall orsakade inte bara lokala problem, beslutade man att markägarna skulle tåla en inskränkning av sina rättigheter att avverka, utan ersättning. Inte förrän Centerpartiet fick beslutanderätt i regeringsställning ändrades det och den nuvarande debatten om markägarnas ökande rättigheter tog fart. Ersättningsnivåerna vid intrång höjdes, statens rätt att kräva återhållsamhet minskade. Trots att lagstiftningen i ord menade att produktion och naturhänsyn var lika viktiga, vägde alltid produktionsmålen tyngst.

Så hände något. Sverige blev medlemmar i EU. EU, som saknar bestämmanderätt över den nationella skogspolitiken, blev ändå en allt viktigare skogspolitisk aktör. Det skedde dels genom att EU insåg att skogen spelade en stor roll för klimatarbetet, dels att den biologiska mångfalden hotades genom medlemsstaternas markanvändningspolitik. Så medan den nationella politiken fortsatte att minska statens inflytande och öka markägarnas rättigheter, gjorde EU det motsatta. Nu fanns både art- och biotopskydd som Sverige var skyldigt att anpassa sig till. När Ursula von der Leyen lanserade EUs klimatinitiativ Fit for 55, blev det också tydligt att skogen, och lantbruket, var nödvändiga aktörer för att hantera miljöutmaningarna.

Det är därför EU varit pådrivande för IPCCs arbete genom Parisavtalet och dess efterföljare som kräver aktiva åtgärder för att minska markanvändningens påverkan på klimatet. På samma sätt innebär EUs handfasta arbete för att minska artutrotningen, inte minst genom Montrealprotokollet från COP15 år 2024, tydliga krav på att det är staten som ska ansvara för att tillräckligt mycket natur skyddas och/eller återställs. På det internationella planet har Sverige ofta varit drivande. Men när det kommer till att i praktisk politik genomföra de internationella åtagandena har Sverige sedan Tidö-regeringens tillträde, antingen varit en bromskloss eller helt motverkat den nödvändiga politiken, inte minst inom EU. Övertydligt blev denna anti-politik när ministrarna Peter Kullberg och Romina Pormoukhtari valde att söka stöd för ett stopp för den politik som skulle motverka ohållbart skogsbruk globalt, som exempelvis det Ungern man annars inte vill ta i med tång. För att skydda det svenska industriskogsbruket, offrade regeringen den tropiska skogens framtid och därmed globalt klimatarbete och skydd av biologisk mångfald.

Nu vill regeringen gå vidare. Frågan om ”stärkt äganderätt” handlar inte om att värna markägarna. Virkespriserna har inte följt inflationen. Bara genom ökad effektivitet i tillväxttakt och avverkningsmöjligheter har lönsamheten kunnat hållas uppe. Men varje träd var dubbelt så mycket värt 1950 som 2016 när Skogssällskapet undersökte den reala prisutvecklingen. Vinnarna på den förda politiken är de stora skogsbolagen; sågverken och massaindustrin. Det vi egentligen ser i skogen idag är en ny form av baggböleri. Storbolagen vinner, de små skogsägarna förlorar.

Så är även de allmänna nyttigheterna som skogen, och jordbruksmarken, förlorare. Det är uppenbart att hoten mot den biologiska mångfalden i huvudsak kommer från den intensiva markanvändningen som industriskogsbruket och dito jordbruket står för. Det blir allt mer uppenbart att även klimatet blir ett olösligt problem om markanvändningen får fortsätta som idag. För att vi ska lösa de båda utmaningarna måste mer skog skyddas, fler träd bli riktigt gamla, mer vatten värnas i både skogs- och jordbruksmark, ökad mångfald av brukningsmetoder och minskad intensitet i brukandet på landskapsnivå. Det kommer att innebära att vissa markägare kommer att se sin äganderätt minskas. Alla markägare kommer dock att påverkas.

Men vad är alternativet? Problemet med allmänna nyttigheter är just att vi alla drar nytta av dem och, så länge de fungerar, utan att betala för dem. Frisk luft är ännu gratis. Rent vatten en garanti. Inte förrän de smutsas ner kostar det. Och även om vi säger att förorenaren ska betala, så läggs kostnaderna ofta på staten eller enskilda som inte får någon ersättning från den som tar vinsten av att smutsa ner. Under 1900-talet såg man att äganderätten inte kunde vara oinskränkt eftersom miljön tog stryk och människornas välfärd hotades. Då var det utsläpp från industrier, avloppsverk eller energiproducenter. Nu handlar det istället om ett klimat där orsak och verkan inte är lika tydlig, eller biologisk mångfald där ingen vet vad som kommer att hända med mänskligheten om artutrotningen blir ett artutdöende. Kostnaderna för klimatförändringarna kan bli enorma. Kostnaderna för ett artutdöende är ogreppbara – de kommer att förändra möjligheterna för mänsklighetens överlevnad i grunden.

Hittills har regeringens äganderättssträvanden inskränkt sig till jord- och skogsbrukets ägande. I den utvecklade världen har utvecklingen allt mer gått från en osynlig stat, till en stat som tar ansvar för de allmänna nyttigheterna. Inte förrän Donald Trump tillträdde, vill säga. Med MAGA vid rodret vänds också den utvecklingen. Äganderätten för fåtalet storbolag, exempelvis inom fossilenergiindustrin, blir viktigare än rent vatten och ren luft för alla. Där är inte TIDÖ-regeringen idag. Men om de lyckas med sin politik för att ge markägare carte blanche för markanvändning på tvärs mot vetenskapen inom såväl klimat som biologisk mångfald, har de öppnat en dörr för reträtter även inom andra områden.

I Garphyttan ligger fortfarande Nyhammarsdammens botten död. Den är täckt av flera decimeter av gyttja, full av giftiga rester från de utsläpp som Garphytte bruk en gång orsakade. Borta är badvattnet, kräftorna och öringarna. Ändå är den påverkan bara lokal och möjlig att hantera. Frågan är bara vem som ska betala? Vägde äganderätten för brukets ägare att förorena tyngre än Garphyttebornas och även de nedströms liggande örebroarnas rätt till rent vatten, vatten som idag är en del av Örebros dricksvattentäkt? Om svaret är nej borde det innebära att inte heller markägare har rätt att utrota arter eller öka klimatförändringarna, något som drabbar alla – lokalt som globalt. Och om svaret är ja, vilket regeringen verkar mena, innebär det att svensk miljöpolitik är på ett sluttande plan.

Ett av de största mjljömålen i Sverige avgjordes nyligen av första instans. ”Think Pink”-härvan riskerade liv och hälsa genom att de dömda valde den obegränsade äganderätten före den lagstadgade inskränkningen av användandet av mark, vatten och luft. Vi ser det som självklart att det inte ska vara möjligt att dumpa byggavfall där man själv vill. Det gör även regeringen. Men när det kommer till biologisk mångfald gäller andra kriterier. Vetenskapen sätts på undantag. Egna, hemsnickrade, fakta gäller. Trots att var femte art i skogen och på jordbruksmarken är rödlistade eftersom deras framtid inte är säker, minskar regeringen skyddet, nu senast genom att försvaga fridlysningsverktyget för att ge skogsbolagen större möjligheter att fortsätta sin skövling av ur- och naturskogar. Hade denna artutrotningspolitik varit möjlig om konsekvenserna varit lika omedelbara som kring Think Pink? Eller spelar regeringen och den liberala minister som har som uppdrag att värna såväl klimat som biologisk mångfald rysk roulette med mångfalden och offrar den för kortsiktiga ekonomiska vinster?

På andra områden är inte rättighetsivrandena lika starka. Friskoleägarna ska klämmas åt. Vårdbolagen kommer sannolikt härefter. Personliga friheter ska inskränkas. Religionsfriheten begränsas. Staten ska, enligt inte minst liberalerna, bli större, starkare, mer ingripande. Förutom då när det gäller skyddet av natur och miljö.

En gång var liberalerna i det hyfsat stora Folkpartiet garanten för en progressiv miljöpolitik, framförallt när det kommer till naturvård. Idag är det uppenbart att den kortsiktiga betongpolitik som M, Kd och inte minst Sd står för också blivit ideologin för dagens allt färre medlemmar i Liberalerna.

Redaktören