Problemen med antingen/eller och det liberala behovet av surgubbar

Waldemar Svensson var pacifist. Det är det inte så många som är idag. Annat än tokvänstern som hatar USA och ser landet som den ondes jordiska hemvist. Eller extremhögern som vill urskulda Rysslands krig och därför inte tycker om att andra rustar för att möta det ryska hotet. Eller Kina-kramare som låtsas som om diktaturens Kina skulle kunna vara en förebild för världen bara för att man inte är USA eller Ryssland.

Nej – när Ryssland angriper Ukraina, ett oskyldigt land som bara ville ha trygga gränser och leva i fred, är det svårt att stå för att ökad militär förmåga knappast är vägen framåt. För de allra flesta av oss blir det naturligt att både bejaka Ukrainas rätt till militärt självförsvar, liksom att acceptera att miljarder nu kommer att läggas på det svenska militära försvaret. Det blir fler soldater med fler vapen. Och många verkar glädja sig åt detta.

Men måste man glädja sig åt den svenska upprustningen? Måste man göra vågen för att världens redan ohemult stora utgifter för militärt försvar blir ännu större? Finns det inga mellanlägen? Kan man verkligen vara pacifist när Ukraina brinner?

Waldemar Svensson var pacifist. Han var det under brinnande världskrig när Nazityskland höll på att lägga hela Europa under sig. Han var det när de allierade slog tillbaka och befriade ockuperade länder. Han var det under det kalla kriget. Han var det när kommunismens Sovjetunionen förslavade Östeuropa och förtryckte sina grannländer.

Hans pacifism var inte enkel. När man läser hans artiklar i Frisinnad Tidskrift under krigsåren speglar de både ett vemod och en pessimism över mänsklighetens val, liksom en pragmatism över hur man bäst värnar människans liv och värdighet. Så här skriver han i en ”ledare” 1943 under rubriken ”Krigsmentalitet”:

Under dessa förhållanden borde man ha anledning tro, att avskyn för kriget som utslagsgivare i internationella konflikter och allt vad därmed sammanhänger, skulle oemotståndligt sprida sig hos människor i allmänhet i de vidaste kretsar, i alla fall för humanitetens krav ej okänsliga sinnen. Men det förefaller som om motsatsen i verkligheten inträffade.

Det var kanske inte en framgångsrik väg för den som ville leda ett land. Men det fungerade i det dåvarande Folkpartiet. Waldemar Svensson gick en väg som inte var partiets, men som var i partiets hägn.

Ser man på det nuvarande politiska landskapet verkar en sådan hållning ohållbar. Här handlar det snarare om vilket parti och vilken partiledare som är mest militärvänlig. Det ska åkas stridsvagn och köras jagare. Det ska underlättas för skjutfält och minor ska få läggas i haven utan att Sverige är direkt hotat. Och miljöregler som gäller alla andra ska militären få slippa.

Dessutom förändras det svenska sättet att se på människans frihet. I en notis i detta nummer av Frisinnad Tidskrift pekar vi på att när grundlagarna ändras för att blidka den allt mer auktoritära och islamistiska Turkiet och dess ledare, och därigenom möjliggöra ett snabbare svenskt NATO-medlemskap, försvinner en del av den svenskhet vi borde vara extra stolta över.

Inget parti, och ingen framträdande företrädare för något av partierna, verkar kunna stå emot. Det är som så ofta nuförtiden i svensk, och för den delen även internationell, politik bara en väg som gäller. Den som inte är på den går i motsatt riktning. Inte lite avvikande. Inte parallellt. I motsatt riktning.

Så lämnas en planhalva över just till tokvänstern, extremhögern och Kinakramarna.

Måste det vara så? Borde det inte i den aktuella debatten finnas plats för vettiga röster som i vart fall ifrågasätter den enda vägens politik? Borde det inte finnas plats för möjliga, i vart fall hyfsat realistiska, alternativ? För vad händer efter Ukrainakriget? Kommer de militära utgifterna att fortsätta öka? Är mer pengar till militären alltid bättre? Hur kan det komma sig att det är helt OK att ifrågasätta om biståndets enprocentmål verkligen är vettig politik, medan NATO-nivån på militärutgifterna på (minst) två procent av BNP är en självklarhet som vi aldrig borde gått under?

Skulle det inte kunna finnas plats för en politiker i ett av alla partier som kallar sig mittenpartier att säga ungefär så här:

-Ja, jag tycker det är rätt att vi går med i NATO. Men samtidigt är det ett misslyckande att vi måste. Vi i de demokratiska staterna har misslyckats med att hjälpa ryssarna att göra sig av med sin korrupta och kleptokratiska stat och förändra den i en mer demokratisk riktning. Vi har misslyckats med att hjälpa de vanliga kineserna att omforma sin allt mer allomfattande, nationalistiska diktatur till ett öppnare samhälle. Vi har misslyckats med att inse att världen är större än västvärlden, haft en föråldrad syn på länderna i syd och deras möjligheter, utmaningar och problem, och alldeles för ofta haft vårt egenintresse i centrum. Vi har försökt skapa en bättre värld genom såväl bistånd, handel och internationella lagar. Och välståndet har växt tack vara det. Men det har inte räckt. Vi har inte lyckats göra världen mer hel.

Vi tror fortfarande på att det öppna demokratiska samhället, med individuella rättigheter och skyldigheter, med marknadsekonomi och frihandel, byggt på rättsstatens principer är det bästa sättet att styra länder. Vi vill fortsätta att utveckla det styrelsesättet trots alla dess, och våra, fel och brister. Demokratier krigar inte med varandra. Välstånd och välfärd bygger starka samhällen. Demokrati och rättsstat begränsar riskerna för att dåliga ledare går över gränser. Individuella fri- och rättigheter och lika individuella, men gemensamma, skyldigheter skapar trygga medborgare. Även här har vi brustit i våra försök att förmedla de värden vi tror på.

Vi får bära den bördan nu. Men vi måste sträva efter en framtid med färre militärer, med mindre militärutgifter, med trygghet som inte baserar sig på vapen. Idag behöver vi såväl NATO som våra nationella militära utgifter, eftersom världen ser ut som den gör. Vi kan inte vara naiva och tro att diktatorerna och nationalisterna ska bli snälla om vi bara struntar i att hjälpa den som attackeras att försvara sig. Men drömmen måste vara mer än ett större försvar. Någon måste bära den drömmen också genom brinnande krig.

Men så fungerar det inte. Det är antingen/eller som gäller. Antingen är man för den enda vägens politik eller så är man för Putin och Xi. Och den som inte jublar tillräckligt mycket åt de ökade militärutgifterna är inte lojal nog.

I den dikotomiska världens korridor skulle en sådan politiker buntas ihop med just tokvänstern och ytterhögern. Det finns inga rum för nyanser.

Upprustningarna på grund av kriget i Ukraina (och Kinas allt mer frekventa hot mot inte bara Taiwan utan mot den i vart fall rudimentära internationella demokratiska rättsordningen) är bara ett av exemplen på denna antingen/eller-politik. Frisinnad Tidskrift har tagit upp flera.

Aborträtten till exempel. Visst finns det utrymme för att vara både pro-life (det vill säga mot aborter och fostrets rätt till liv) och pro-choice (det vill säga för kvinnans rätt att själv välja om hon vill bära eller abortera ett foster). Rätt många i USA är just det när man kollar lite djupare. Rätt många i Sverige är nog också det. För svensk abortlagstiftning är just en avvägning mellan pro-life och pro-choice där en viss vecka efter befruktningen anses vara vattendelaren där pro-life väger över pro-choice.

Men i Sverige kan inte ens frågan diskuteras. Istället ska den manifesteras i grundlagen, hur nu det ska gå till.

Eller synen på kön. Visst finns det utrymme för att vara glasklar i att det bara finns två kön, men samtidigt vara accepterande och öppen för dem som tycker sig vara något annat. Att vara biologist (två kön är faktiskt biologiska oomkullrunkeliga fakta) eller sociologist/queer (könet är bara en social konstruktion) behöver inte innebära att den ena bekrigar den andre. Istället kunde man mötas med respekt för både objektiva fakta och subjektiva upplevelser och finna vettiga avvägningar mellan de två för individens bästa.

Men kan man det i Sverige idag? Vilken politiker kan inte bejaka allt HBTQi+ ens på marginalen och ändå ha framtiden för sig?

I ett antal frågor, idag mest de frågor som på ett eller annat sätt är kopplade till det som man brukar kalla kulturkriget, finns denna skiljelinje där ingen av parterna kan eller ens önskar nå fram till varandra. Det märkliga är att i många av de frågor som var stora det förra seklet saknas dessa skiljelinjer. Där blir det istället gråzonerna som styr. Marknadsekonomin ifrågasätts inte ens av de gamla kommunisterna. Välfärdsstaten bejakas från höger till vänster. Men andra bubblar under. Klimatfrågan. Biologisk mångfald. Globalisering.

I ett antal ledare har Frisinnad Tidskrift lyft problemen med antingen/eller-politiken, eller kanske mer antingen/eller-samhället eftersom denna uppdelning finns inom många områden. Inte minst inom kultur och media skapas gärna bilder av de goda och de onda. Precis som det inom populismen frodas myter om eliterna och folket.

Men innebär då en frisinnad hållning att man ska överge sina ståndpunkter och landa i att allt kan förhandlas och att allt är ungefär lika bra?

Snarare tvärsom.

I en öppen demokrati är det bara den som är säkert förankrad i sin ideologi, trosuppfattning eller filosofiska hållning som kan se sin meningsmotståndares argument som en del i ett politiskt samtal och inte i ett krig om opinioner. Det är när förankringen är bräcklig som andra uppfattningar uppfattas som hot. Det är då den egna uppfattningen måste försvaras, med våld om så krävs. Osäkerheten och rotlösheten föder inte samtal och ömsesidig respekt. Det är förankringen som lägger grunden för det öppna samhället.

Här har liberalismen ännu en utmaning. För i vad är dagens liberalism förankrad, annat än i en subjektiv uppfattning om individens oändliga rätt att förverkliga sig själv. Men denna subjektiva rätt förmår inte att bygga samhällen, eller skapa samhörighet. Den riskerar i sig också att försvåra för att se världen ur den andres ögon, eftersom den egna uppfattningen om världen är allt.

Svensk liberalism skulle idag behöva en Waldemar Svensson. En surgubbe som var fast förankrad i sin tro, i sin nykterhetsrörelse och folkskolerörelse, i sin landsbygd och – i sin pacifism. Om inte för att om inte liberaler orkar ifrågasätta allmängiltiga ”sanningar” så kommer ingen annan heller att göra det. Men det innebär sällan att man stryks medhårs, oftare att just epitet som ”surgubbe” används.

Men var finns den liberale surgubben idag?

Redaktören