Om Israel

När detta skrivs är det drygt 14 dagar sedan Hamas utförde det värsta terrordådet mot judar sedan andra världskriget. Hur många israeler som till slut blivit offer för denna meningslösa ondska är inte klart ännu. Fortfarande finns sannolikt över tvåhundra civila israeler tillfångatagna i Gaza, att använda som gisslan mot Israel. Risken att de kommer att dödas är uppenbar.

Hamas har som mål att förinta staten Israel. Det är inte för inte den är terrorklassad, bland annat av Sverige. Men Hamas är också en islamistisk teokratisk diktatur som styr Gaza med järnhand. Iran, även den en islamistisk teokratisk diktatur, är en nära allierad. De är, för att återanvända ett välanvänt citat av George W. Bush, ett par av ondskans axelmakter som förtrycker sitt folk och struntar i den internationella folkrätten.

Angreppet mot Israel den 7 oktober var inte ett angrepp på militär eller militära installationer. Det var ett angrepp mot civila; människor, infrastruktur, kultur. Det borde vara lätt för varje demokrati och varje demokrat att fördöma angreppet. Inget, absolut inget, rättfärdigar någon angripare att som mål ha att döda, lemlästa och skada civila. Att ta civila som gisslan är bara att ytterligare förtydliga hur ondskan kan äta sig in i samhällsstrukturer och bland enskilda.

Ändå saknas denna ryggmärgsreflex hos alltför många. Inom Vänsterpartiet har en intern strid brutit ut mellan de som likt partiledaren valt att ta avstånd från Hamas terror, och de som menar att det var fel. På gatorna i Malmö och Helsingborg firar man Hamas terrorangrepp. Sannolikt är det mest invandrade från Mellanöstern som skanderade slagord mot Israel och gav sitt stöd till Hamas, men oavsett är det oacceptabelt. Det är en form av antisemitism, judehat, som aldrig kan accepteras. Råkar man dessutom kolla på sociala medier och liknande insändarforum finns det gott om relativiseringar; Israel är minsann minst lika goda kålsupare – titta bara på vad som hänt i Gaza förut och var finns bevisen för att det verkligen var så illa som man fått sig itutat av media?

Denna relativisering är sannolikt bland det mest bekymmersamma sett på lång sikt. Det direkta hotet från Hamas terror och den islamistiska ideologin måste mötas här och nu. Men när det akuta skedet är över finns kålsuparteorin kvar. Den skapar en grund för än mer antisemitism hos bredare befolkningsgrupper. För nog har judarna sig själva att skylla….

Antisemitism är en månghundraårig företeelse. Den har haft sina företrädare i många länder och från många religioner och ideologier. Kristendomen är knappast obefläckad i detta, vet den som kan sin historia. Från såväl höger- som vänsterextrema finns samma böjelser för att ifrågasätta judarnas rätt att existera, än mindre att ha rätt till ett eget land. Idag kan såväl svenska nynazister som progressiva amerikaner förenas i sitt engagemang mot staten Israel, och därmed mot den judiska identiteten.

Men man kan inte komma ifrån att stora delar av den svenska antisemitismen idag har sina rötter i den muslimska invandringen från Mellanöstern. När detta skrivs har ingen av de muslimska organisationerna eller större moskéerna i Sverige offentligt tagit avstånd från Hamas terrordåd. Grogrunden för antisemitism hos de grupperna är större, såväl religiöst som politiskt, när staten Israel varit och är den fiende som generation efter generation uppfostrats att motarbeta, bekriga, förinta.

Dock: Under de senaste åren, fram till Hamas terrorattack, har Israel under olika regeringar arbetat för att normalisera förhållandena med andra muslimska länder. I år var förhoppningarna på ett närmande till Saudiarabien stora. Tidigare har Förenade Arabemiraten och än tidigare de båda krigförande grannarna Jordanien och Egypten skapat relationer och fred med Israel. Detta skeende har sannolikt uppmärksammats av såväl Hamas som ledarna i Iran. Kanske var terrorattentatet också ett försök att omintetgöra fortsatta fredsansträngningar med arabiska grannländer.

Israels vardagssituation är inte enkel. Det är inte bara Hamas som är fientligt inställda. Israels moderna historia är att vara den enda demokratin omgiven av olika former av odemokratiska, fientligt inställda stater. Nu – efter terrordåden – är det än värre. Och hur Israel ska lösa situationen är svårt att förstå.

Nu ska Hamas utplånas genom krig. Då kommer oundvikligen civila att drabbas. Hamas använder Gaza som en militärbas där det är omöjligt att skilja på civila och militära anläggningar. Det kommer, som alltid, att vara de civila som drabbas värst. Hamas lär inte bry sig. Kanske ser de till och med de civila dödsoffren som en medveten del i spelet om att visa världen att Israel inte är en acceptabel statsbildning.

Men väljer Israel att inte försöka krossa Hamas, kommer terrorn att fortsätta. Då kommer fler civila på båda sidor att drabbas, år efter år. Raketer från Hamas möts av flygbomber från Israel. Hamas fortsätter att bygga ut sina tunnlar för att åter kunna slå mot civila, oskyldiga israeler bara för att de är medborgare i ett land Hamas inte vill ska få finnas. Och Gaza och dess befolkning kommer även i fortsättningen att användas som ett militärläger för Hamas långsiktiga mål att utplåna staten Israel.

Om det hade varit en ”vanlig” konflikt hade situationen varit svår för omvärlden att hantera. Men med ett raster av antisemitism är den än värre. Och som en extra nivå av bekymmer kommer alla dessa ”kålsuparteorier” eller relativiseringar av problemen från enskilda, organisationer och partier i de demokratier som bär huvudansvaret för att försöka lösa problematiken. De svenska ”kändisarnas” skrivelserna om krav på besinning i kriget när Gaza angrips och deras tystnad efter Hamas attacker, är ett typexempel på en sådan kålsuparpolitik som försvårar och försvagar möjligheterna till en god konfliktlösning.

För det måste finnas röster som manar till besinning, samtidigt som man ger sitt fulla stöd till Israel. Det måste också finnas gränser för vilket lidande som är acceptabelt för de civila som finns i Gaza. Grundläggande mänskliga behov måste kunna tillfredsställas, även när kriget rasar. Mat och vatten, sjuk- och hälsovård, säkra platser för människor som drabbats av kriget är sådant som också Israel måste klara av att hantera, även under brinnande krig.

Och det är Israels vänner som måste vara dessa röster med besinning. Det är inte kålsuparna eller relativiserarna. Det är de sanna vännerna som måste kunna se bortom den akuta fasen och det brinnande kriget. Det är de som är Israels långsiktiga vänner som måste påpeka att hämnd aldrig är lösningen, eller att krig sällan eller aldrig leder till verklig fred, utan som bäst möjligen till en tid av nedlagda vapen.

Men är den tiden nu? Eller när kommer den? Och vilka är Israels verkliga vänner, de som både kan stötta och mana till återhållsamhet? Situationen är så bräcklig. När FNs generalsekreterare säger att Hamas terrordåd har sin grund i den rådande situationen för palestinierna i Gaza, leder det omedelbart till fördömanden och krav på avgång från Israel. Det är ganska enkelt att förstå, FNs historik att fördöma demokratin Israel för allt möjligt samtidigt som grannländernas diktaturer behandlas med betydligt mer silkeslena vantar är lång och tydlig. Det finns bland vissa medlemsländerna en, för att vara mild, avog inställning till staten Israel. Att i en sådan kontext försöka vara den som just nu ska balansera olika krav och rättigheter ställer enorma krav på budbäraren. Där misslyckades Antonio Guterres kapitalt.

Benjamin Netanyahu är sannolikt inte den ledare Israel skulle behövt idag. Hans personliga historik är minst sagt bekymmersam, hans politik splittrande, hans lierande med ytterkanterna i den israeliska politiken drar isär landet på så många olika sätt. I ett positivt ljus kan man ändå se hans försök att normalisera relationerna med flera av de arabiska grannländerna. Vissa menar att det underliggande motivet är att därigenom låta frågan om palestiniernas rätt till en egen stat försvinna från agendan. Andra menar att det är den enda vägen som kan leda till en varaktigt fredligare situation i regionen, en förutsättning för den tvåstatslösning som varit målet i decennier.

Oavset vilket har Netanyahu sannolikt rätt i att det inte är kriget som vinner den långsiktiga freden. Det är samma erfarenheter som fick de forna fienderna i Europa att bilda det som idag är EU. Då handlar det istället om diplomati, handel, möten mellan människor, gemensamma satsningar på bildning, utbildning och kultur och normala mellanstatliga relationer. Men till skillnad från i Europa, har konflikterna i Mellanöstern flera dimensioner och en än värre historik av fiendskap på djupet. Det gör situationen än svårare.

Men det finns inget alternativ för Sverige till att stödja Israel i dag. Det är den grundläggande, demokratiska hållningen vi måste värna.

Redaktören