Nej – det är inte det multipolära samhället vi är på väg mot

Från allt fler länder hävdas att vi måste skapa en multipolär värld. I detta ligger en kritik mot den världsordning som främst sedan andra världskriget byggt på en ”pax Americana” – ett internationellt samarbete med USA som främsta garant för dess bestående. Denna pax – fred – har byggt på att USA haft en överväldigande militär makt i förhållande till alla andra stater. Visst har den utmanats, under lång tid främst av det kommunistiska Sovjetunionen, men det har varit övertydligt att utmaningen bara byggt på en icke realiserbar vilja att genom kärnvapen avsluta mänsklighetens historia på jorden. I allt annat har USA haft övertaget.

Denna tid av relativ fred har inneburit en period av enorm utveckling för mänskligheten. Samtidigt som de rikaste ländernas innevånare blivit allt rikare, har också fattiga länder och fattiga människor lyfts ur sin fattigdom. Världshandeln har skapat och fördelat välstånd i en aldrig tidigare upplevd omfattning.

Det är enkelt att visa att denna välståndsfördelning inte är jämlik. Vissa länder har blivit enormt mycket rikare, medan andra nästan stått och stampat. Men fram tills de senaste åren har världen ändå blivit en bättre plats att bo på än tidigare. Världsfattigdomen har minskat, även om fortfarande hundratals miljoner människor lever utan att veta säkert om de har mat för den dag som kommer.

Välståndsutvecklingen har byggts upp under det amerikanska paraplyet av militärmakt. Men inte bara därför. En avgörande del har varit den västerländska synen på rättsstaten, på handel, på internationalism och inte minst på demokrati. USA och Europa har under de senaste hundratalet år format en relativt gemensam syn på vad det demokratiska samhällets grundpelare är. Kort; allmän och lika rösträtt, ett fristående system av domstolar med en rättsskipning som inte tar hänsyn till individernas bakgrund eller status, en fri media med vittgående rättigheter för individen, ansvar – rättigheter – skydligheter i ett system för såväl stat som näringsliv och individer där reglerna är tydliga och förutsebara.

Det är dessa pelare som gjort det möjligt för världen att överprestera. Systemet har aldrig varit perfekt, oavsett om det har handlat om världshandelsorganisationen WTO, världsbanken WBG, Internationella Brottsmålsdomstolen ICC eller något annat av de många organ som formats under perioden. Stater har kunnat runda bestämmelser eller slippa ansvar. Bolag, föreningar och enskilda likaså. Men det har alltid varit tydligt att detta varit brott mot regelverket, det regelverk som funnits som en grund att ta spjärn emot.

Nu ifrågasätts detta regelverk, inte minst från den gruppering som kallas för BRICS och som nu avser att bli en större global aktör. BRICS står för Brasilien, Ryssland, Indien, China (Kina) och Sydafrika. Tanken var att skapa en motkraft mot den, enligt de deltagande länderna, dominerande ställning som USA och Västeuropa haft i världen. Istället för en amerikansk hegemonisk maktställning och en enpolig värld, ska en multipolär värld skapas där fler länder ska bestämma mer.

Även om de andra länderna protesterar, är projektet i praktiken i huvudsak ett kinesiskt projekt i syfte att utmana USA. Fram tills i dag är det endast Kina som har de ekonomiska, organisatoriska och inte minst militära musklerna att sätta emot USA. Ryssland må kriga. Indien må utbilda. Men det är Kina som är den enda reella utmanaren till USA. Den konflikten har märkts inom amerikansk politik det senaste dryga decenniet. Redan president Obama började vrida det amerikanska fokuset bort från Europa och mot Kina och Ostasien. Den fokusförflyttningen fortsätter.

I det som kallades det globala Syd, finns en förståelse för denna strävan. Oviljan mot främst USA är uppenbar. Man vill bestämma mer själv och inte tvingas in under andras bestämmande. USA ses inte som de goda gåvornas givare, snarare som en arrogant maktspelare. Den någorlunda nutida historien om slaveri, kolonialism och förtryck sätter också sina spår.

I såväl USA som Europa finns också strömningar som utmanar denna tid av pax Americana. I USA handlar det om att ta mindre ansvar för världen och istället göra Amerika stort igen genom att dra sig inåt (hur nu den ekvationen i verkligheten ska fungera…). Ofta handlar det om att det skulle kosta för mycket för amerikanerna att ”hjälpa” resten av världen, inte minst militärt. I Europa finns en annan typ av nationalism, där man tycker att man blir starkare även som litet land om man samarbetar mindre i formaliserade sammanhang som EU. Europa kan också beskyllas för en sedan länge naiv hållning till såväl Kina som Ryssland.

I Europa ser vi också nationalistiska tendenser där blicken riktas inåt och där framtiden anses ligga mer i att klara sig själv genom att bestämma mer själv än att överlåta makt till internationella organisationer. Även när denna politik testas i praktiken, som genom Brexit, har den sin lockelse för många.

Om de nationalistiska strömningarna framförallt är höger, finns också inom den breda vänstern en utbredd kritik mot USAs dominerande ställning. Man har anammat kritiken mot landet, och valt att använda denna kritik som ett redskap för att ifrågasätta om ett land kan vara berättigat till den maktposition USA har. Parat med en kritik av såväl marknadsekonomi, kapitalism och ”kulturkolonialism” har denna vänsters svar på Pax Americana blivit en dröm om en värld där alla länder är goda och delar på makten i självklar fred med varandra. Den ”multipolära” drömmen…

Visst kan en ”multipolär” värld låta bättre än en ”enpolig” dito. Frågan är om det är möjligt. Och frågan är om det är den visionen som är den bakomliggande.

Den stora utmaningen från såväl Kina som Ryssland ligger, förutom (de militära) maktanspråken som stormakter, i att förändra den ekonomiska, och därmed demokratiska, världsordningen. Inget av länderna är någon demokrati, och deras förståelse av ett fritt och obundet rättssystem är minimalt. Lagen är till för makten att använda för maktens syften. Den repressiva diktaturens makt har, när den kombinerats med tillväxt och bättre standard för fler, kunnat bibehållas. Medelklassen har kunnat bortse från den råa makten när köpkraften ökat.

Men i såväl Kina som Ryssland har denna råa repressivitet ökat kontinuerligt. Allt mer blir oönskat. Allt fler blir förtryckta. Och rättssystemet blir bara maktens förlängda arm. Det föder i sig ökad korruption och en sämre utveckling. När tillväxten avtar, riskeras också det acceptansens fundament på vilket diktaturerna vilar.

Men det är ändå denna maktordning som Kina och Ryssland vill exportera till resten av världen. Den fria handeln, den ökade globala världsmarknaden, möjligheten för även små länder att bli framgångsrika konkurrenter inom specifika områden har skapats på den västerländska demokratins grund. Den grund där likhet inför lagen, en lag som stiftas i öppenhet och med respekt för även minoriteter, är avgörande.

De repressiva diktaturerna vill ersätta denna öppenhet under en lag, lika för alla, med maktens rätt. Det är de stora, starka länderna som ska sätta dagordningen. Det är de stora, starka ländernas intressen som väger tyngst. De som inte böjer sig under dem frivilligt, kommer att tvingas till det. Ibland militärt, men än mer ekonomiskt. Istället för globala avtal, multilaterala överenskommelser och starka handelsorganisationer, kommer det att i den världen bli mer av bilaterala överenskommelser med de stora globala eller regionala stormakterna; Kina och Ryssland, men så småningom allt fler. Och då är det de stora som bestämmer.

Det är också där en av de stora farorna med Donald Trump finns. För även han saknar en ryggrad av demokratisk, hållbar, multinationell lagstiftning av handel med likhet inför lagen som norm. Spåren efter hans första fyra år förskräcker. America first var bara en omskrivning av nedmonteringen av internationella överenskommelser med det euro-amerikanska rättssystemet som grund. Han frotterar sig hellre med andra ”starka män” än vakar över ett starkt internationellt hållbart juridiskt system. Även om hans politik på sikt skulle skada såväl handel som välstånd.

Det finns många skäl att vara orolig för vad som kommer att hända när tiden av Pax Americana går mot sitt slut. Ett välstånd byggt på internationell handel kan vara ett av de första offren.

Redaktören