Ledare: Värna Waldemar Svenssons frisinne! Finns en plats för frisinne hos L?  

Magnus Hagevi är statsvetarprofessor vid Linnéuniversitetet. Han är också kristen och skriver bland annat ledartexter i Equmeniakyrkans tidning Sändaren. För den minnesgode kan även sägas att Hagevi funnits som skribent i Frisinnad Tidskrift. Hans beskrivning av hur Folkpartiet en gång var den naturliga politiska hemvisten för de frikyrkliga kan förtjäna eftertanke även idag.

I ett blogginlägg den 1 augusti 2022 skriver han om en av de myter som rör de gamla frikyrkorna – att antalet betjänade bättre beskriver kyrkans framgång än antalet medlemmar. För den kyrkligt aktive är det trist att se de ständigt minskande medlemsantalen och istället fokusera på de betjänade. Betjänad i kyrkan är man om man deltar på någon kyrklig aktivitet.

Den siffran är högre än antalet medlemmar. Och det är ju en roligare läsning än att titta på uttunnade matriklar. Problemet är bara att det är en chimär.

Hagevi visar genom att dra ut trenderna för det senaste decenniet, att antalet betjänade minskar fortare än antalet medlemmar. Fortsätter utvecklingen som idag, lämnar den sista medlemmen den sista frikyrkolokalen i slutet av 2070-talet. Men den sista ickemedlemmen som betjänats av samma kyrka, lämnade lokalen tjugo år tidigare.

Varför har det blivit så? Hagevi pekar på att ju mer samhällstillvända kyrkorna blivit, desto snabbare har avfolkningen av Gudsjänstrummen gått. De ”församlingar som starkt betonar människors personliga relation med Jesus, efterföljelse, Bibelns betydelse, evangelisation, uppståndelsen och annat som på detta sätt sätter Jesus i församlingens centrum tenderar att stå emot sekulariseringen bäst.” Som ofta finns det beröringspunkter mellan frikyrkorörelsen och de politiska partierna.

De är samma andas barn, födda och uppvuxna under 1800-talets förändrade samhällskontrakt, vuxna och samhällsbärande under 1900- talets folkhemsbygge och sedan allt mer perifera.

Det är inte bara frikyrkomedlemmarna som blir färre… Frisinnet var en av de pusselbitar som formade både det gamla Folkpartiet och de folkrörelser som en gång bar partiet. Det var frikyrkan med Gudstron, nykterheten och det sociala ansvaret, folkbildningen för alla och envar. Rörelserna berikade varandra. Från folkrörelserna kom både fotfolket, väl skolade i ideell verksamhet och föreningsdemokrati och därmed viktiga för partiets interna liv, liksom en del framstående politiker som formade politiken in i fullmäktigesalar, riksdagar och regeringar.

Waldemar Svenssons frisinne Waldemar Svensson, Frisinnad Tidskrifts grundare och mångårige redaktör, var en av de personerna. I flera ledartexter har Frisinnad Tidskrift berört hans politiska gärning och försökt definiera vad hans frisinne stod för.

Där finns en betoning på Gudstro, en kristen livshållning väl förankrad i både Bibel och traditioner som formar människan, etiken och moralen. Där finns nykterheten – inte främst definierad som ett sätt för individen att må bättre, utan för att vara solidarisk med de som inte klarar alkoholens (och numera också ett allt bredare utbud av droger) skadeverkningar eller förmår sätta gränser. Där finns folkbildningen – som ett sätt att lyfta människor in i samhället. Inte bara i ett ekonomiskt hänseende, utan lika mycket i ett kulturellt. Där finns tron på ett starkt näringsliv, byggt på småskalighetens och den lokala grunden. Där finns den förankring i naturen och miljön som ett småskaligt familjejordbruk innebär.

Waldemar Svenssons frisinne var inte enkelt.

Det fanns en tydlig skepsis mot en oreflekterad utvecklingsoptimism. Samhällskritiken var byggd på en värderingskonservativ hållning.

Svensson skulle knappast känna sig hemma i dagens progressiva liberalistiska strömningar.

Det fanns en stridbarhet i synen på republik, på pacifism, på staten liksom på människan, som knappast skulle platsa i de partier som idag bekänner sig till de olika former av liberalism som behärskar politiken.

Men den utvecklingen är inte ny. Redan under Svenssons livstid började marginaliseringen av hans frisinne i Folkpartiet. Hans vilsenhet i frågan om vilket parti som var det bästa var levande under hans sista år, även om han blev Folkpartiet troget. Denna trofasthet från många frisinnade, att vara kvar i partiet trots och inte tack vare, den förda politiken levde kvar i ytterligare något decennium. Rötterna fanns kvar, fotfolket bar partiorganisationen.

Men de senaste decennierna är frisinnet inte längre en naturlig del av det parti som, betecknande nog, bytt namn från det inkluderande Folkpartiet till det elitiserade Liberalerna.

Kännetecknande är att andelen kyrkliga som idag väljer att rösta på L är lägre än partiets genomsnittliga valresultat. Partiet är det minsta bland frikyrkliga väljare.

Vart försvann frisinnet?

Skälen för den kräftgången är naturligtvis flera. Men frågan är ändå inte om den huvudsakliga är densamma som gör att de gamla frikyrkorna om 50 år stänger kyrkporten och släcker lyset i stora salen för sista gången. Ju mer frikyrkorna vill hyvla trösklarna till missionshusen för att folk ska komma in, desto fler ramlar istället ur, de rinner iväg med det uttunnade budskapet. Betonar man inte Jesus och vad ett liv i Hans efterföljd innebär, inte alltid så enkelt, så blir man en förening bland andra. Kyrkan tappar sin USP, sin Unika Selling Point, när den Gud som är så helig att Han är fruktansvärd, värd vördnad och fruktan, istället blir en kompis som menar att du ska tycka och vara som du just nu själv känner för… Det finns de som idag vill skriva om frisinnet.

Att frisinnet är en löslig koppling till föreningsliv och nätverk för goda människor. Att frisinnet är en variant av landsbygdsliberalism – känner man sig liberal och bor utanför tullarna så är man frisinnad. Att frisinnet måste förnyas för att hänga med i den politiska strömmen.

Inget kunde vara felaktigare. Vare sig Liberalerna, i den mån de ännu vill härbärgera några frisinnade, eller frisinnet, i den mån det ännu finns som en politisk kraft, skulle tjäna på att det Waldemar Svenssonska frisinnet bytte skepnad och blev en liberal stjärtlapp att värma sig på när opinionsvindarna än en gång vänder.

Ska frisinnet återuppstå som en kraft inom den liberala familjen, handlar det istället om att försöka vara rötterna trogna. Det handlar om att värna en värderingskonservativ kärna, där synen på individens ständigt vidgade individuella rättigheter balanseras mot en kollektiv etisk och moralisk kompass byggd på en av Gud given mänsklig värdefullhet. Det handlar om att våga stå för det som inte är comme il faut i dagspolitiken, även när det blåser.

Staten, individen och värdigheten Några typexempel på det handlar om synen på staten, på individens rättigheter och skyldigheter och hennes värde och värdighet.

För den frisinnade är det knappast rimligt att staten går in och tar över familjens roll i fostran och utveckling, även om syftet anses vara gott. När Liberalerna lägger krav om riktade insatser mot barn med svag språkutveckling i svenska och kombinerar det med sociala myndigheters makt, måste gränsdragningen tydliggöras mellan familjens rätt och statens krav. Risken att ytterligare steg tas är inte obefintlig. Det är knappast heller frisinnat att staten ska styra civilsamhället genom att villkora bidrag med att föreningarna ställer upp på den nuvarande statliga värdegrunden.

Ett frisinnat anslag hade snarare varit att slopa bidragen helt, och istället införa avdrag på skatterna för enskildas gåvor.

Riktigt illa blir det när liberaler vill förbjuda friskolor på konfessionell grund (som om de offentliga skolorna skulle vara befriade från konfession – kränkningen av kristna elever såväl från lärare som andra elever, liksom bejakandet av hbtqi+-filosofin som en ovedersäglig sanning talar andra språk) eller krav på att så kallad omvändelseterapi ska bli brottslig (innebär det att kyrkor inte längre får undervisa om att äktenskapet är en förening mellan en kvinna och en man – och hur ska man dra gränsen mellan tillåten undervisning och själavård och brottslig omvändelseterapi?).

Religionsfriheten, en av den liberala rörelsens hörnstenar, är de facto hotad.

Och hur långt sträcker sig individens rättigheter?

Har en vuxen människa exempelvis rätt till barn? Frågan aktualiseras ständigt genom krav på öppnande av surrogatmödraskap.

Redan har barnets rätt till en mamma och en pappa försvagats genom förändrad syn och lagstiftning kring adoptioner och inseminationer. Barn har gått från att vara en opåverkbar gåva, över den nuvarande åsikten att vuxna har rätt till barn, till att bli en handelsvara där /surrogat/modern blir en tillfällig behållare i avvaktan på att köpet av barnet ska kunna genomföras. Även om de flesta barn till surrogatmödrar får ett gott liv, skapar det en förändrad syn på människan.

Kan man köpa ett barn blir steget till att man kan sälja en annan människa, varför inte en åldrad, dement mamma som bara ställer till problem, betydligt mindre.

På område efter område finns en frisinnad hållning som inte sällan går på tvärs mot den nuvarande politiska åsiktskorridoren, oavsett om den går åt höger eller vänster. Alltid emanerar denna hållning i det som Waldemar Svensson beskrev som att ”människan äger inte värde, hon äger värdighet” och som har sin grund i den kristna uppfattningen om både Gud och människan.

I ovan nämnda tidning Sändaren skriver Joel Halldorf den 11 augusti följande i en av tre artiklar om Bibelns plats i svenskt samhälle och svensk politik: ”Den sekulära humanismens etik vilar på ett imponerande patos, men den är inte rationell. Man kan invända mot mycket i påståendet ”Människan är skapad till Guds avbild, därför är hon helig”, men det är logiskt koherent. Det är däremot inte satsen: ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde.” ” Där någonstans finns frisinnets roll och kärna.

Och där någonstans går Liberalerna idag allt oftare vilse i sin dröm om en politik som bara vilar på en påstått objektiv och sekulär upplysning.

Människan är större än så.

Redaktören