Ledare: Nya skiljelinjer i politiken – vem bestämmer livets värde?

Nyligen avled Björn Natthiko Lindblad. Han gjorde det genom att själv svälja ett preparat i en dödlig dos. Ett så kallat ”läkarassisterat självmord”.

Efter Natthiko Lindblads död har åter frågan om dödshjälp aktualiserats, åter lyfts till den politiska dagordningens centrala punkter. Flera skribenter och politiker önskar en ”Lex Natthiko Lindblad” – att även Sverige legaliserar så kallad dödshjälp – det vill säga ett avslutande av livet i förtid med olika varianter av assistans av sjukvårdsutbildad personal.

Utvecklingen verkar entydig. Riktningen är given. I den progressiva världen är dödshjälp ännu ett exempel på att individens självbestämmande måste öka, att den gamla världens tänkande är obsolet. I den kontexten är Natthiko Lindblads död en självklar fyrbåk. Så ska det vara. En beslutsförmögen man dör för egen hand, omgiven av sina närmaste. En obotlig sjukdom, obehandlingsbar med en skrämmande sista tid av ett liv i lidande bildar fond.

Vem kan säga nej till att han skulle ha rätten att själv avsluta sitt liv?

Så går i huvudsak dödshjälpsförespråkarnas argumentation för dödshjälp. Förändringen är en del av att öka individens egenmakt, ännu ett steg uppåt på den liberala stegen. I dagsläget verkar det finnas en majoritet för en utredning av införande av dödshjälp. Eftersom utredningsväsendet i dag ofta handlar om att ta fram argument för ett redan färdigt ställningstagande istället för att på djupet belysa såväl för- som nackdelar av en eventuell för ändring, är partiernas ställningstaganden för utredningen egentligen ett ställningstagande för ett införande av dödshjälp.

För frisinnet är detta ställningstagande oacceptabelt. Rätt till aktiv dödshjälp kan aldrig vara en frisinnad politisk hållning. Det finns flera skäl till det. Vissa är mer av praktisk art. Men det finns också flera som går på djupet när det kommer till frågan om vad en människa är, vad sjukvårdens uppdrag är och hur dessa ståndpunkter korrelerar.

Är sjukvård alltid vård?

För det första innebär dödshjälp att sjukvårdens själva grundsten eroderar. En läkares etiska regler bygger på att hon aldrig får vidtaga åtgärder som påskyndar döden. Hon ska alltid arbeta för att försöka läka, bota, lindra och trösta. En förändring av vården, där dödshjälp blir en del av denna etiska grund, kommer att kunna få oanade(?) konsekvenser.

De etiska råden som styr läkarens arbete, är egentligen grunden för allt arbete inom vården. Det spelar ingen roll vilken yrkesroll du har – ditt arbete handlar om att läka och bota, lindra och trösta. Undersköterska, medicinsk tekniker, apotekare eller administratör – alla är med på samma skepp.

Skulle de etiska råden förändras, innebär det att synen på sjukvårdens roll och arbete blir något helt nytt. I alla tänkbara fall, olika beroende på vilket system landet som inför dödshjälp väljer, blir en nyttokalkyl istället grunden. Denna nyttokalkyl baserar sig alltid på om det förväntade kvarvarande livet är värt att leva. I ena vågskålen ligger alltid individens förväntade livskvalitet, subjektivt eller ”objektivt”. Men vad ligger i den andra? Och vem kan och får bedöma när det kvarvarande livet inte balanserar den förväntade livskvaliteten?

Det spelar ingen roll vilket system man väljer. I Sverige vill förespråkarna införa den så kallade Oregon-modellen. Det är ungefär den som Natthiko Lindblad genomförde. En läkare skriver ut en ”medicin” som tas i en dödlig dos av ”patienten” själv. I Nederländerna finns ett annat system där ”patienten” i huvudsak själv bestämmer när livet inte är värt att leva och därefter genomförs dödandet själv eller med läkarassistans. Det nederländska systemet är skrämmande i sin relativisering av såväl livets värde som självbestämmandet. Här kan deprimerade och dementa få dödshjälp, ibland emot det man måste anse vara individens momentana vilja. Men alla system bygger på samma etiska och moraliska hållning: Livet är inte längre oändligt värdefullt och alltid värt att försvara.

Samvete?

En konsekvens som dödshjälpsförespråkarna sällan berör handlar om synen på samvetsfrihet. Hur kommer dödshjälpens intåg i vården att påverka synen på vårdpersonalens rätt till samvetsfrihet? Kommer en undersköterska på ett äldreboende att kunna kräva att inte få medverka till dödshjälp? Kan en sjuksköterska på en geriatrisk avdelning göra detsamma?

Hittills har frågan om samvetsfrihet inom vården mest handlat om en eventuell rätt för vårdpersonal att inte delta vid aborter. Den svenska hållningen är glasklar – den som väljer ett yrke där abort kan komma att ingå i arbetsuppgifterna har ingen rätt att åberopa samvetsfriheten som ett skäl för att slippa.

Kommer Sverige och andra länder med en tillåtande syn på aborter, att kunna stå kvar vid sitt förbud mot samvetsfrihet i vården? I den svenska abortdebatten handlar det oftast om att kvinnan ska ha rätt till sin kropp. Men ett foster är aldrig en del av kvinnans kropp. Från befruktningen och framåt är fostret en egen individ, med ett eget unikt genom. Även i den svenska abortlagstiftningen visar detta sig – att fostret inte är en del av någons kropp. En intellektuellt stringent tolkning av synen på fostret som en del av kvinnans kropp skulle ge henne en rätt till abort fram till det naturliga födelseögonblicket. Men abortlagstiftningen ger fostret individuella rättigheter långt tidigare. Tidpunkten är skönsmässigt vald efter en tanke om att det blir en individ vid den tid då fostret kan överleva utanför moderns kropp. Men att just detta ögonblick skulle konstituera ett människoblivande, en individuell identitet, är lika mycket tro som vetande.

(Man kan trots olika syner på människoblivandet vara för en tillåtande syn på aborter av många olika skäl. Men det måste finnas en intellektuellt hållbar argumentation bakom även ett sådant ställnings-

tagande.)

Värde och värdighet

Detta för oss in på den andra huvudsakliga invändningen mot dödshjälp. Synen på människan, hennes värde och värdighet. Waldemar Svensson hävdade att människan inte ägde något värde, hon ägde värdighet. Tolkningen av Svensson måste vara att det aldrig går att åsätta någon individ ett värde, oavsett hur högt eller oändligt detta värde är. Så fort man börjar prata om värde i förhållande till människan, finns risker att hon reduceras just till ett objekt som kan värderas.

Men dödshjälpsförespråkarna har i grunden en annan syn, medvetet uttalad eller ej. Denna syn handlar om en värdering av livet, det kvarvarande liv en människa har. Människans liv åsätts ett värde som är förhandlingsbart. Värdet av detta kvarvarande liv kommer att bestämmas i bästa fall av lagstiftande församlingar, i sämre fall av det omgivande samhällets tryck på individen. Oavsett så urholkar det en av de grundläggande förutsättningarna för det humana välfärdssamhälle som byggts upp genom sekler.

Det är inte självklart att människan som individ, oavsett bakgrund, nutid och framtid, äger en och samma värdighet, eller ett och samma oändliga värde (ett uttryck som nog Waldemar Svensson skulle vänt sig emot att använda). Det finns oräkneliga exempel i historia och nutid där människor åsätts olika värden beroende på vilka de är, vad de tillhör för grupp, eller vilka åsikter de företräder.

Synen på människans lika värde och värdighet är en i grunden kristen företeelse. I andra religioner och filosofiska riktningar är det inte lika självklart att ingen är jude eller

grek, kvinna eller man eller att det är barnen som ska komma till Jesus. Även om kristendom sällan i praktiken efterlevts så har det funnits en grund att stå på. Den har tjänat det västerländska, demokratiska välfärdssamhället väl. Men denna grund eroderas nu.

Etik på utilitarismens grund

I intressanta artiklar i bland annat Kvartal, Axess och Fokus har frågan om ett pris från Statens Medicinsk- Etiska Råd (SMER) lyfts. Detta pris gavs till den välkände filosofen Torbjörn Tännsjö. Med vid prisutdelningen fanns den än mer kände filosofen Peter Singer. Tännsjö och Singer är företrädare för den filosofiska riktning som kallas utilitarism eller nyttoutilitarism. Den grundläggande principen i riktningen är att man ska sträva efter så stor lycka för så många som möjligt och samtidigt minimera lidandet.

Det kan låta bra. Problemet är att det i praktiken leder till en annan syn på såväl människa som samhälle än den traditionella, mer konsekvensetiska lära som hittills dominerat samhällsutvecklingen. Exempelvis menar Peter Singer att föräldrar till barn som föds med funktionshinder ska ha en 28 dagars ”ångerrätt” – det vill säga en rättighet att inom den tiden besluta om barnet ska få leva vidare eller dödas. Lidandet för det funktionshindrade barnet menar Singer är så mycket lägre än nyttan och lyckan för föräldrarna att slippa leva med sitt funktionshindrade barn. Tännsjö hävdar att det är rätt att införa en global diktatur för att komma till rätta med klimatkrisen. Lidandet genom klimatförändringarna skulle därmed minimeras och lyckan för flertalet maximeras.

För de båda filosoferna, och alla andra utilitarister, är människans värde inte längre absolut, lika eller oändligt. Man kan, menar de, inte resonera sig fram till ett oändligt och lika värde – eller en ovärderlig värdighet – genom ett intellektuellt resonemang. Allt handlar om att maximera lyckan för flertalet. Individen blir underordnad denna strävan, även om det skulle innebära att hon i vissa fall när hennes värde är lågt (som hos de funktionshindrade barnen) eller hennes bidrag till folkflertalets lycka kan ifrågasättas (som kanske dem som orsakar mest bekymmer för klimatet) behöver avlivas.

Denna filosofiska riktning är enligt flera skribenter numera mainstream i svensk etisk utbildning och forskning. SMERs prisutdelning är månne ett tecken på detta. Problemet är att SMER inte är vilken förening som helst. SMER är en del av den svenska staten. Genom sin prisutdelning och genom sina inbjudningar till kontroversiella utilitaristiska filosofer framträder en bild av en stat som tar ställning. Mot det oändliga och lika människovärdet. Mot människans, individens okränkbara värdighet. För en syn på människan och hennes liv med ett mätbart värde.

I det perspektivet passar dödshjälpssträvandena in väl.

Liberaler riskerar att bli utilitarister

Ur en liberal synvinkel blir utmaningarna större. Flera av liberalismens tidiga tänkare, som John Stuart Mill och Jeremy Bentham, omfattade och utformade utilitarismen. Men under lång tid vägdes deras tankar upp och inramades av den kristet dominerade konsekvensetiken, där människans värde och värdighet är centrala. Nationellt kan Frisinnets roll för den svenska liberalismens framväxt och formande i detta perspektiv inte överskattas.

Att just liberaler driver frågan om dödshjälp är därför inte förvånande. Med frisinnets tynande roll försvinner balansen mellan konsekvensetik och utilitarism. Kvar står strävan efter maximal lycka åt så många som möjligt. Till priset av stor olycka för, förhoppningsvis(?), några få.

Utan frisinnet riskerar svensk liberalism att vandra i Singers och Tännsjös fotspår. Men en sådan liberalism blir inhuman, hård och människofrånvänd.

Även här följer skiljelinjerna i politiken inte de gamla höger-vänsterskalorna. Det är de progressivaste som driver frågan. Eftersom progressivitet i svensk kontext nästan alltid är detsamma som ”rätt och riktigt” följer andra med. Just nu står socialdemokrater och kristdemokrater kvar på perrongen. Men hur länge?

Skiljelinjerna i svensk politik växlar. Höger och vänster är inte det de en gång varit. Konservatism, liberalism och socialism inte det heller. En ny skiljelinje skulle kunna dras mellan de partier som står för progressivitet, baserad på utilitarismens nyttomaximeringsprinciper för kollektivets mätbara lycka men på individers bekostnad, och de partier som på konsekvensetikens grund värnar människans, varje människas, okränkbara värde och värdighet. I det perspektivet kan Natthiko Lindblads tydliga och medvetna bild av den värdiga döden bli lika falsk som så mycket annat. Den bilden måste ifrågasättas av många skäl. En människans påstått lyckliga död är inte garanten för mångas värdiga liv.

Frågan är bara om något parti kan, orkar och vågar. En sak är dock säker. Frisinnet behövs mer än någonsin i svensk liberalism och i svensk politik.