Ledare: Krav på renhet kännetecknar en sekt

Senatorn Mitch McConnell verkar vara en otrevlig person. När man ser honom i svensk media ser man en man utan ryggrad, en som böjer sig för en president som på allvar hotat USAs demokratiska system och den liberala världsordningen.

Tydligast kom väl ryggradslösheten fram när McConnell först friade Donald Trump från riksrättsåtalet baserat på upploppet vid och i Capitolium den 6 januari, för att direkt därefter mena att Trump var ansvarig för samma upplopp, för att en tid senare säga att han skulle stödja Trump om han blev partiets presidentkandidat inför valet 2024.

En sådan bild är lätt att sätta och vidmakthålla.

Men är den sann? Komplett är den i vart fall inte. McConnell och den nuvarande president Biden var länge samtalspartners när de båda var senatorer.

Deras samtal kunde överbrygga även stora meningsskiljaktigheter mellan demokrater och republikaner. Men när den politiska arenan förändrats över tid, har såväl McConnell som Biden förändrat sitt politiska tilltal och sina politiska verktyg.

Man kan tycka vad man vill om McConnell och den politik han vill föra. Det är dock uppenbart att han lyckats med två saker som republikanernas ledare i USAs senat. Dels har han, genom president Trump, förändrat amerikansk politik i praktiken, alltså inte dess form utan dess innehåll. Dels har han hållit samman ett parti under en president som under en annan ledning sannolikt kunnat splittra detsamma på ett likartat sätt som han splittrat sitt land. Med ett religiöst språkbruk skulle man kunna säga att McConnell tog djävulen i båten, och lyckades (med nöd och näppe) ro honom i land.

I Liberalerna har de senaste åren en parallell utveckling skett, en utveckling som nu nått ett slut. Inte slutet. Ett slut.

Frågan handlar självklart om hur man ska hantera Sverigedemokraterna. Är ett samarbete, hur löst format det än må vara, att öppna dörrarna för den illiberala demokratin, och i förlängningen för fascismen?

Eller handlar det om att acceptera den representativa demokratins mörkare sidor, där även partier med åsikter som står extremt långt från de egna ändå ska behandlas som vilka partier som helst?

Om jag ska tolka McConnell hade han valt den senare linjen. För det handlar om makt och möjlighet att genomföra den egna politiken.

Demokrati är ett vitt begrepp som inte bara omfattar frågan om folkstyre genom valda församlingar. Den politiska arenan är i ett hänseende mindre, den handlar (efter valrörelserna) om hur man hanterar den del av demokratin som är just folkstyre i, med och genom valda församlingar.

Och det är här man måste välja väg. Inte bara när det kommer till Sverigedemokraterna, utan hur man ser på sin egen och sitt partis uppgift i det demokratiska systemet.

Handlar det om makt och ansvar, eller om principfast åsiktsbildning?

1991 lämnade Bengt Westerberg TV-soffan när Ny Demokratis partiledare gjorde entre. Han valde att sätta den principfasta åsiktsbildningen före viljan att ha makt.

2010 gjorde Jan Björklund det motsatta.

Trots att Alliansregeringen förlorade sin majoritet och blev beroende av Sverigedemokraternas passiva stöd, valde Björklund att stanna i regeringen. Makten gick före den principfasta åsiktsbildningen. Men 2017 hade Björklund gjort en 180-graderssväng.

Den svängen gick så långt att han lovade sina barn att aldrig göra det han redan gjort 2010 – ge Sverigedemokraterna inflytande. Sedan dess har striden inom Liberalerna fortsatt mellan makten och principerna.

Det finns många problem med denna strid. Ett är att den inte är svartvit, ett vi mot ett dom. Ett annat är att den baseras på ett selektivt utvalt antal frågeställningar och åsiktsskillnader. Ett tredje är att den är så typiskt svensk. Det finns säkert fler problem, men låt oss gå igenom de ovanstående.

Är liberalism på eller av? Som flera ledarskribenter i den tidigare liberala tidningsfären, numera Mittmedia under Bonnier News, menar lämnar Liberalerna liberalismen genom det beslut som togs i helgen.

Men är det sant? Finns det en definition av liberalism? I så fall hade knappast Folkpartiet någon gång kunnat betecknas som liberalt. Kampen mellan stadsliberalismen och frisinnet var ett tydligt exempel på hur bred den forna liberalismen var. Och i Sveriges riksdag finns åtminstone tre partier som menar sig stå för olika varianter av liberalism. Ser man ut över världen är bredden än större.

Men är då det passiva stödet från ett parti med den illiberala staten som mål, en gräns som inte kan eller får överskridas?

Problemet är att den redan gjort det.

2010 var alla tre av de de partier som idag menar sig följa någon form av liberalism med på att acceptera det stödet, bara det inte påverkade de kärnvärden regeringen stod för. Det fanns inga direkta förhandlingar om vilka förslag regeringen skulle lägga, men det passiva stödet hade ändå ett pris. När valet 2014 stod för dörren, hade regeringen Reinfeldt II en mandatperiod som mest kännetecknades av oförmåga till reella förändringar bakom sig.

Det andra problemet är valet av vilka frågor som är de mest relevanta för den liberala rörelsen. Gentemot Sverigedemokraterna har historiskt frågor om migration och integration varit de viktigaste.

Jan Björklunds löfte till sina barn bar denna prägel med önskvärd tydlighet. De senaste åren har de kompletterats med andra frågor som kan bära den illiberala statens signum; minoriteters ställning, frågan om HBTQ-personers rättigheter, kulturen och det fria ordet, rättsväsendet.

Det är inom detta frågekomplex Liberalerna nu utkämpar sina interna strider. Det är där den liberala själen sitter.

Men är det dessa frågor som är definierande för dagens och framtidens liberalism?

Är det viktigare att lova sina barn att aldrig medverka till att förhandla med ett parti, än att verka för att världens klimat klarar sig och antalet klimatflyktingar minskar? Är människovärdet enbart satt under press från de illiberala krafterna i Sverigedemokraterna, eller kan det också finnas utrymme för en intern diskussion om hur abort och dödshjälp påverkar detsamma? Är det OK att ett parti som påstår sig stå för den ”rätta” liberalismen och som många menar är räddningen för svensk liberalism, samtidigt aktivt arbetar för att minska biologisk mångfald i jord- och skogsbruk och därmed såga av den gren vi alla människor sitter på? Får HBTQ-rörelsen överhuvudtaget kritiseras, eller är den och dess krav på en omdefinition av vad människan är, en oomtvistbar sanning även om den innebär ökad psykisk ohälsa och irreversibla operationer på unga människor som menar att de fötts i fel kön, liksom ett hävdande av att de som har en annan åsikt är sjuka; lider av fobier och de följder det kan ha – till exempel för religionsfriheten liksom vad som ska anses vara straffbart?

Jag inser komplexiteten i frågorna, att det ibland blir att jämföra äpplen med päron, myggor med kameler. Det är inte heller så att Sverigedemokraterna har någon vidare framåtsyftande politik vare sig det gäller klimat, biologisk mångfald, människovärde eller HBTQ. Men att hänga upp frågan om den liberala själen på en egen definierad krok är sannolikt inte någon framkomlig väg för någon.

Det tredje problemet handlar om den svenska samhällsmodellen, den som tidigare berörts i flera ledarartiklar, den som professor Lars Trägårdh betecknar som ”statsindividualism”. Sverige och de nordiska grannländerna är i topposition när det kommer till organisering av det civila samhället. Det var genom detta civila samhälle, detta Folkrörelsesverige, som landet kunde lyftas från fattigdom till välstånd, från fåmansvälde till demokrati, från bildning för få till kunskap för alla.

Men under 1900-talets gång förändrades detta civila samhälle på många sätt. Ett är att det allt mer blivit beroende av det offentliga. Folkrörelsesverige har gått från privat finansiering till offentliga bidrag.

Och detta bidragsberoende har lett till en större likriktning av civilsamhället.

Genom bidragen kan det offentliga ställa krav på mottagarna för att de ska få ta del av bidragskakan.

Tydligast kanske detta märks inom de politiska partierna. På en direkt fråga för några år sedan på ett riksarrangemang för Folkpartiet, menade mer än 95% av deltagarna i ett antal seminarier partiet anorndade, att partiet representerade det offentliga. Knappt någon menade att partiet var en del av det civila samhället.

Det påverkar också den process partiet nu genomgår.

Funnes det ett Liberalerna som fortfarande definierade sig som en del av ett fristående civilsamhället, kunde denna partiorganisation agera utanför de folkvalda församlingarna. Då kunde kampen mot främlingsfientlighet, mot ofrihet och mot det illiberala samhällsbygget pågå där människor möts och samagerar. I Folkrörelsesverige.

Då fanns också ett liv i de lokala handlingsprogrammen, en aktivism för människans värde och värdighet, en levande dröm om ett bättre samhälle; lokalt, nationellt eller globalt i det parti som var en del av just dessa folkrörelser.

Då kunde också de folkvalda agera annorlunda. Med basen i en rörelse med självkänsla och integritet, en rörelse som oberoende av det offentliga drev sina hjärtefrågor i alla de kanaler som finns, skulle dessa kvinnor och män söka makt för att genomföra så mycket av de frågor som rörelsen önskar och kompromissa bort så lite som möjligt, med dem som accepterar den utvecklingen oberoende vem det är.

När grunden är stabil, kommer resten av huset att stå även om det stormar.

Nu är det inte så. Liberalerna, liksom andra partier i varierande utsträckning, är en del av den offentliga sektorn. Partiorganisationen är svag. Samtalet med människor utanför partiet, eller utanför de mediala korridorerna, saknas. Partiet, som ett växthus för människor och idéer med olika liberala förtecken, saknar glas och växthusbågarna rostar. Det kan bli både blåsigt och kallt därinne, om man inte befinner sig allra mest i mitten.

Därmed finns knappt något utrymme för olika ageranden hos partiet som ideell organisation och partiet som maktstruktur i den offentliga sektorn. Det enda som gäller är att de förtroendevalda ska stå för allt. Ideologisk renhet och vilja till makt.

Omfattande av okompromissbara hjärtefrågor och förmåga till kompromissande för regeringsmakten. Insikt om vart den momentana gränsen för när liberalismen överges går och förmåga att förflytta den utan att det uppmärksammas negativt, i vart fall internt. Annars väntar kaos.

Det är också där den stora faran med det nu fattade beslutet ligger, i bristen på förankring i ett parti som fortfarande är en levande organism inom civilsamhället.

För på samma sätt som motståndarna till det fattade beslutet kan anklagas för att leva i en utopi, kan förespråkarna göra detsamma.

Ett kompromissande som tangerar de kärnvärden ett liberalt parti står för, blir betydligt mer riskabelt om det inte finns en stark, oberoende, partiintern grund att stå på. Alla som befunnit sig i ett politiskt beslutsfattande vet hur stora riskerna är att man ganska snabbt identifierar sig mer med nämnden, partistyrelsen, riksdagen, regeringen, än med partiets gräsrötter och partiets organisation. Och med en sådan identifikationsflytt blir det enklare att glömma såväl ideologi som hjärtefrågor för att få till ett effektivt beslutsfattande och driva sakfrågor vidare, oavsett åt vilket håll de leder.

Domen över Mitch McConnell får historikerna skriva. Var han den maktspelare som öppnade dörren för en illiberal president att ta det första steget för att montera ned den amerikanska demokratin och förgöra den stabila världsordning som hans företrädare så skickligt byggt upp? Eller var han en skicklig ledare, väl förankrad i det republikanska partiets ideologiska bas och hos dess kärntrupper, som fick de idéer som skapats hos partiets ideella krafter att få genomslag i praktisk politik nationellt såväl som delstatligt och samtidigt hålla ihop ett parti under en tid av stark förändring?

Tids nog kommer det kapitlet att skrivas.

Tids nog kommer också kapitlet om den svenska liberalismen 2021 att skrivas, om det beslut som fattades var spiken i kistan för den organiserade svenska liberalismen och ett dörröppnande för en illiberal politisk utveckling, eller om det var ett skickligt beslut som banade makt för fler liberala segrar i riksdag och regering.

Oavsett detta bör dagens och framtidens liberaler fundera på var man lägger grunden för framtida politiskt arbete. En frisinnad uppfattning kunde vara att staten inte alltid är att lita på, och att värdet av en från staten oberoende politisk organisation aldrig kan överskattas.

Redaktören