Ledare: En sådan seger till och vi är förlorade! Eller Lär av Sverigedemokraterna!

Liberalerna klarade sig in i riksdagen, med nöd och näppe. Men ändå. Liberalerna är ännu ett riksdagsparti. Man behöver inte vara så bevandrad i politikens irrgångar för att tillskriva detta partiledarskiftet. Även om Johan Pehrson enligt vallokalsundersökningar i sig inte var viktig för väljarna, gav han partiet stabilitet, aktivitet och faktiskt – glädje. Det sporrade sannolikt alla partister att göra lite till i valarbetet och gav kampanjen en grund att stå på.

Men – det är det sämsta valresultatet Liberalerna någonsin haft, oavsett vilket namn partiet gått till val på. Avståndet till 4%-spärren är besvärande litet. Ändå är det inte det värsta.

Stora delar av Sverige är idag utan liberal representation. Det finns inga riksdagsledamöter norr om Uppsala. Inte bara Norrland utan Värmland, Västmanland och Dalarna är utan liberal representation. I regionvalet är nästan hälften av alla regioner utan liberala fullmäktigeledamöter. Och runt om i landet gapar inte bara liberala stolar tomma, de saknas helt.

Liberalerna är ett litet parti i riksdagen, och ett nästan obefintligt parti nationellt.

Till denna Liberalernas kris kan man lägga Centerpartiets. Centerpartiet backade mest av alla partier i riksdagsvalet, trots en enorm valkassa. Fortfarande finns partiet kvar i alla regioner och i nästan alla kommuner, men försvagningen är otvetydig.

Det är uppenbart att den liberala politiken, som den idag utformats, inte lockar fler än runt tio procent av medborgarna i Sverige.

Lika uppenbart är det att de kvarvarande liberala sympatisörerna är snabba på fötterna.

Passar inte den momentala liberala agendan, byter man till något annat parti.

Den vanligaste förklaringsmodellen till denna liberala rutschkana är att liberalismen i sin progressiva tappning mest lockar progressiva, kvinnliga, väljare i storstäderna. Och dessa väljare är mer lättflyktiga än andra.

Men tittar man på vallokalsundersökningen visar det sig stämma dåligt. Visst är Liberalerna i princip ett storstadsparti och visst har Centerpartiets väljare allt mer lämnat ladugården och landat på Götgatan, men rörelserna är för små för att kunna förklara det långsiktiga liberala tappet. Framförallt måste man fundera på vart dessa liberala, progressiva, lättrörliga och unga kvinnor gått när alla progressiva, liberala partier går dåligt. Inte ens Miljöpartiet med en progressiv men ofta ickeliberal politik gör något större väsen av sig trots att miljön borde vara en vinnarfråga i varje val, i varje landsände, i stad och på landsbygden.

Kanske är det helt enkelt så att den progressiva liberalismen inte är större. Kanske är det så att de värderingar som denna progressiva liberalism menar sig bära inte är viktiga för de flesta. Kanske är andra partier helt enkelt bättre att kapitalisera på väljarnas preferenser – helt enkelt lite bättre på populism.

Men det finns en annan förklaringsmodell som Liberalerna nu borde fundera över. För att förstå det arbetssättet måste man både fundera över den egna självbilden, och dra lärdom av Sverigedemokraternas arbete.

Den liberala självbilden är inte bara att man har de bästa lösningarna på samhällets alla problem och att det bara gäller för liberaler att få väljarna att förstå det. Nej – de organiserade liberalerna ser sig mer som representanter för den offentliga sektorn än som företrädare för väljarna eller civilsamhället. En liberal idag arbetar mest för att vinna en bra plats i en trevlig nämnd där man kan släppa den ideologiska nivån och istället arbeta med intressanta sakfrågor tillsammans med de andra politikerna i nämnden, oavsett parti. Väl i nämnden, styrelsen och ibland även i fullmäktigesalen blir liberalen en allmän, bättre vetande partist som hanterar dagordningen oklanderligt.

Men blicken är också fast förankrad i samma dagordning. När det viktigaste mötet med partiet är det extra årsmötet då platserna ska fördelas och inte det där den gemensamma politiken för framtiden ska formas, är sannolikheten för att partiet på sikt ska försvinna uppenbar. När sökandet efter det som ska vinna valet dessutom ofta handlar om sakfrågor, små eller stora men alltid tillfälliga, tappas långsiktigheten helt.

Det är där någonstans Sverigedemokraterna kommer in.

Under lång tid har Liberalerna saknat en berättelse om varför det är viktigt att partiet finns och vilket samhälle partiet vill ha. Frågar man en vältalig liberal handlar och kräver ett svar som inte är sakpolitiskt, handlar det ofta om ”mer frihet”. Men vad denna frihet egentligen innebär, mer än att man kanske ska få välja kön, vara med i NATO, grundlagsfästa aborträtten och älska den man vill, blir det sällan.

Eftersom alla andra partier har liknande politik blir det dessutom en rätt dålig USP… (USP betyder egentligen Unique Selling Point och är ett typiskt konsultord som används för att berätta att ett företag eller en organisation måste ha en tydlig produkt eller agenda som skiljer sig från andras för att bli framgångsrikt.

Enkelt att använda men svårt att begripa…) Länge hade Folkpartiet en tydlig agenda i ett område. Folkpartiet var Sveriges skolparti.

Befolkat av lärare och för lärare och skolan.

Men under Björklund-tiden började denna agenda att slarvas bort. Istället för en långsiktighet kring vad man ville med skolan idag och i framtiden, blev skolpolitiken förytligad, förenklad och inriktad på utspel istället för fördjupad, långsiktig och förankrad i skolans ofta rätt grå vardag. Nu är Liberalerna ett skolparti bland andra.

Skolfrågan kan användas som ett exempel på vad som händer om ett parti tappar sitt långsiktiga visionsarbete. För vart ville Björklund med sin skola? Var den en skola som skulle förbereda eleverna till att bli dugliga arbetare?

Var den för att det framtida liberala samhället skulle befolkas av visionära entreprenörer som skulle lyfta Sverige in i den ljusa framtiden?

Var den en del av det sociala stödsystemet där ordning och reda skulle fostra pojkarna in i samhällsapparaten? Var den grunden för ett Sverige där expertis och excellens var det centrala?

Var den en institution där kunskap och kultur skulle få individerna att växa, oavsett livsval? Var den lite av varje, och mer därtill?

Få vet och frågan kvarstår: Vad vill Liberalerna?

Den kan kompletteras med: Vart vill Liberalerna?

Det är här lärdomen från Sverigedemokraterna kommer in. Den Sverigedemokratiska agendan har varit betydligt långsiktigare än till hur förtroendemannaposterna efter nästa val ska formas. Deras politik är den enda som kunnat bildsättas på ett enkelt sätt. I deras nationalistiska drömsamhälle finns tydliga ramar och regler: Man är svensk, gör rätt för sig och tar seden dit man kommer. Lagar och regler är fasta och statens våldskapital tydligt.

Det finns en stabil, nationell grund för hur samhället är uppbyggt. Visst är vi del av ett internationellt sammanhang, men det är här hemma som vi formar våra liv, ju lokalare desto bättre. Bilden, förljugen eller inte, blir enkel:

”I Sverigedemokaternas Sverige lämnar pappan det röda huset vid sjön medan de välartade barnen går trygga till den lugna, homogena, skolan.

Mamman står i dörren innan hon går till deltidsarbetet.

Snart samlas alla till kvällens middag innan man går till skolavslutningen i kyrkan.” eller ”I Sverigedemokraternas Sverige går man från radhuset i staden, trygg i att inte behöva möta några oklara överraskningar. Det är lugnt, stabilt och tryggt. Nyss mötte man polisen och berättade om att de nog behövde ta i lite hårdare mot otryggheten i det stora bostadsområdet. Polisen svarade att man redan var på gång. Flera unga busar var redan omhändertagna.” eller ”I Sverigedemokraternas Sverige kan man fortfarande ta bilen till jobbet, trots att det är rätt långt dit. Dieseln kostar inte mer än nödvändigt. I samhället finns fortfarande både bank, post och affär och staten har inte dragit tillbaka sin service. Det är lugnt på landsbygden, och man tillåts göra lite som man vill, bara man inte stör de andra.” Nidbilder? Javisst! Men bakom dem finns något som alla andra partier saknar. Liberalerna kanske allra mest. För att det ska finnas liberaler även i framtidens politik behöver man skapa en bild av det samhälle man vill ska finnas, en bild som är större än individen. En frisinnad skulle kunna peka på att denna bild borde målas med frisinnade penslar. Det var länge frisinnet som var kraften för att lyfta liberal politik från en partikulär individualism till en gemensam liberal visionär politik. Därför kommer här tre förslag på grunden för en förnyad liberal agenda, med frisinnade förtecken:

1. Låt partiet bli en del av civilsamhället istället för en representant för den offentliga sektorn!

30 Denna förändrade självbild kommer att vara svår att få igenom. Som representant för en kommun, en region eller som riksdagsledamot följer inte bara ekonomiska fördelar.

Man får mer information än grannen, blir intressantare i närsamhället, får en möjlighet att bygga en medial plattform, får makt. När liberalerna återgår till att vara en del av civilsamhället, mister man dessa fördelar. Men det är nödvändigt att inse att riktig liberalism aldrig byggs med maktmedel ovanifrån, utan alltid på civilsamhällets grund. I varje kommun där liberaler finns, måste det finnas en liberal berättelse om vad man vill med samhället, det må vara i förorten eller i glesbygden. Denna liberala berättelse formas i idrottsföreningen, i företagarnätverket, bland grannar och ibland kanske till och med i kyrkan. Släpp fokuseringen på att finnas med i nämnder och styrelser. Håll fokus på vad det liberala /när/samhället är!

2. Tro inte på att  staten är alla goda gåvors givare!

En liberal bär alltid med sig en tvekan kring den goda statens allsmäktighet. Låt individerna både ha makt och ansvar över sina liv, som individer eller som gemenskaper i så stor utsträckning som möjligt. Åter – liberalismen byggs inte som tvång ovanifrån utan som utflöden av individernas vilja, kunskaper och färdigheter underifrån.

Liberala värderingar formas och förmedlas inte av statliga myndigheter utan i liberala sammanslutningar bland gräsrötterna.

Staten behövs, men staten måste vara begränsad och göra det staten gör bäst. I ett läge där såväl klimat, miljö och biologisk mångfald, som brottslighet, fred och globala handels- och rättsystem sätts på enorma prov, måste staten kunna prioritera, och prioritera bort.

3. Våga forma politiken långsiktigt!

Lär av Sverigedemokraterna. De har under 30 års tid format en politik och ett parti, länge utanför de offentliga församlingarna, som nu förändrar Sverige i grunden. Den liberala agendan får inte bli en agenda för valet 2026. Förändringshorisonten måste ligga betydligt längre bort än så. För att bygga en stark organisation utanför den offentliga sektorn, byggd på idealitet istället för mötesarvoden, krävs en total förnyelse av hela partiorganisationen. Alldeles för många medlemmar och alldeles för många i ledande ställning har alldeles för starka rötter i den (politiska) offentliga sektorn som man upplever sig som representant för.

4. Öppna dörrarna!

Den progressiva liberalismen har blivit allt mer sektlik. För att passa in måste man tycka som mainstreamliberalen gör just idag. Gör man inte det är liberalen inte ens intresserad av att föra dialog. Det finns liberala företrädare som exempelvis inte är intresserade av att skriva i Frisinnad Tidskrift eftersom man tycker att den är för värderingskonservativ.

Istället för att samtala för att både lära av andras goda argument, men också kunna förändra andras åsikter när man har bättre argument själv, blir politikens och politikernas fokus det interna. Det gäller att tillfredsställa och gillas av de som tycker lika, och istället marginalisera och ibland deplattformera de som har andra åsikter men som ändå menar sig vara liberala.

Men svensk liberalism har alltid varit bråkig, i strid med sig själv. Det var inte bara synen på alkohol som skapade konflikter.

Så länge liberalismen med frisinnet var en levande kraft i svensk politik, fanns utrymme för fler åsikter än en. Dit måste liberalerna åter.

Det finns en risk att liberaler, i och utanför Liberalerna, inte tar förnyelsearbetet på allvar, att förnyelsen blir ännu ett partiprogram som ser ut ungefär som de tidigare. I så fall kan årets val bli det sista på länge där ett formaliserat liberalt parti tar sig in i den svenska riksdagen.

Redaktören