Ledare: Det är dårarna som bär demokratin

När detta skrivs är det 100 dagar sedan Ryssland inledde sitt invasionsförsök av Ukraina. Först verkade målet vara hela Ukraina. Nu är det istället delar som är invaderade. Ingen vet idag hur det slutar. En sak kan man dock vara säker på: Det går inte att lita på Ryssland under Putin. Den putinska regimen använder lögnen, även den uppenbara lögnen, som ett redskap för att nå de egna, egoistiska och/eller nationalistiska målen:

• Det är Krim som är en del av Ryssland.

• Det är Luhansk och Donbass som vill tillhöra Ryssland.

• Vi övar bara med våra militärer och tänker absolut inte invadera Ukraina.

• Den ukrainska statsledningen är nazister och vi ska denazifiera landet.

• Ukraina existerar egentligen inte som eget land.

Lögn efter lögn efter lögn. Man frågar sig hur en fred ska kunna byggas med ett land och ett ledarskap som har en sådan inställning till ordet? Vem kommer i framtiden att kunna lita på något avtal med Ryssland? Är ett fredsavtal möjligt – eller kommer det att bara vara en del i det storryska spelet, helt utan annat värde än det som makthavarna i Moskva för tillfället känner för att ge det? Kan Ukraina någonsin lita på att Ryssland kommer att acceptera de gränser som finns mellan länderna – oavsett när de drogs? Blir inte en fred, där Ryssland får behålla något av det de med våld tagit, bara en chimär, en paus i angreppet på ett fritt land?

Ingen vet hur kriget slutar. Det är ändå uppenbart att det inte går som Rysslands ledning trott och önskat. Förlusterna i både manskap och redskap är stor. Invasionen går långsamt även där Ryssland bombar människor och städer sönder och samman.

Och västvärlden sluter sig samman och ger Ukraina stöd i en omfattning få trodde var möjligt.

Men: Varför går det så dåligt för Ryssland i kriget?

Det kommer att vara militärhistorikerna som besvarar den frågan. Svaret kommer att vara beroende av utfallet, hur fredsavtalet en gång skrivs. En sak verkar dock uppenbar: Det ryska systemet har problem med informationen, såväl inom armén som inom landet och mot omvärlden.

Fri information är diktatorns största fiende.

För att kunna kontrollera befolkningen behöver diktatorn filtrera den information som medborgarna får ta del av. Bara sådan information som stöder den bild som diktatorn vill ge ska förmedlas. Bara då tror sig diktatorn kunna behålla den grund han satt sin tron på.

Men här finns också diktaturens största svaghet.

I processen med att förmedla just den ”rätta” informationen måste informatörerna vara medvetna om både den sanna och den accepterade verkligheten. Om kriget i Ukraina går uselt, kommer den informationen att finnas i systemet. Men på väg ut till medborgarna måste den tvättas i ett antal interna processer.

Nej – kriget är inget krig utan en specialoperation Nej – förlusterna är inga stora förluster utan acceptabla Nej – det är inte Ryssland som är den aggresiva parten, det är NATO, USA, EU… Överallt finns människor inblandade, människor som ser både verkligheten och diktatorns bild av det han vill förmedla. Det innebär att det överallt kommer att läcka ut andra bilder än diktatorns. Och det kommer att leda till ökat förtryck mot dem som vågar se det sanna.

Men inte bara så. För i den interna processen måste också varje medarbetare fråga sig vilken information som man ska våga vidareförmedla uppåt. Vilka dåliga nyheter tål diktatorn? Vilka dåliga nyheter tål det diktatoriska systemet? Kanske är det bästa för den självmedvetne medarbetaren att inte förmedla mer än absolut nödvändigt? Kanske är det bäst att tvätta redan innan informationen når nästa skikt uppåt i hierarkin?

Är det ett av skälen till att det ryska angreppskriget går så dåligt? Vågar inte lägre befäl föra dålig information om situationen på slagfältet vidare? Har lögnen blivit så accepterad att verkligheten ständigt döljs, även för dem som borde fått veta om den, även i ett korrupt, diktatoriskt system?

Mot detta står den öppna demokratin med sitt fria informationsflöde. Men demokratin är inte det perfekta styrsystemet. Med Winston Churchills ord: ”Demokrati är den värsta formen av styrelse, bortsett från alla andra former som man prövat tidigare.” Till del beror det på att vi människor inte är perfekta. En del av oss är mindre perfekta än andra. Det gäller på alla nivåer i samhället, från toppen till botten.

Det gäller också alla sektorer. I näringslivet, akademin och inte minst politiken strömmar det igenom människor som inte alltid är de vettigaste.

En liberal grundsats är därför att maktdelning är nödvändig. Det handlar inte bara om att balansera olika starka, goda, strukturer och människor mot varandra. Det handlar i lika hög grad om att skapa strukturer där den enskilda människans möjliga vanvett ständigt balanseras av andra som momentant är betydligt vettigare.

För att ta ett par exempel från verkligheten:

I den kommunala förvaltningsstrukturen finns såväl tjänstemän som politiker som inte klarar av sina uppdrag, eller har åsikter som inte leder till ett samhälle som flertalet menar vara bra. Men strukturen i sig väger upp detta, de beslut som fattas blir i huvudsak riktiga.

Eller efterbörden av det amerikanska presidentvalet.

När den sittande presidenten vägrar acceptera valresultatet och på alla sätt försöker kullkasta demokratin, fungerar strukturerna ändå. En mans galenskap, trots att den delas av andra, vägs upp av strukturernas stabilitet.

Och överallt är kommunikationen, horisontellt och vertikalt, öppen och genomsiktlig.

Men denna öppna, kommunikativa demokrati hotas. En del av hoten är externa – auktoritära ledare, oavsett om de finns i Kina, Ryssland eller något annat av de allt fler icke fullt demokratiska länderna, är det tydligaste exemplet. Deras auktoritära styrelseskick fortplantar sig tyvärr in i länder som hittills varit stabila demokratier. Frågan är om de demokratiska strukturerna klarar av att stå emot, om friheten att tycka, tänka och kommunicera öppet är så viktigt att vi är villiga att ta strid för dem.

Men även den nya woke-trenden angriper den öppna demokratin. Woke – i betydelsen att enbart de ”rätta” åsikterna kring raser, kön, social rättvisa och samhällsbygge ska vara godkända att uttrycka – är ett hot mot demokratin. Problemet här är ofta att hotet kommer inifrån de institutioner som är satta att värna de strukturer som bär den demokratiska staten. Det handlar inte bara om politiska institutioner utan även akademin och i allt större utsträckning också näringslivet.

Även den fria informationen i sig kan utgöra en fara. Vi ser det i de allt mer förekommande händelserna på och i olika sociala medier.

Falska nyheter blandas med sanna. Fakta blandas med lögn. Medvetna påverkansoperationer blandas med privat tyckande. Vi engagerar oss allt mer bara med dem som tycker och tänker som oss – i de filterbubblor sociala media erbjuder – och hatar allt oftare de som tycker och tänker annorlunda. Allt fler funderar över om just denna explosionsartade och ostyrbara informationsteknologi inom sig bär fröet till demokratins undergång.

Men: Kanske är en av de lärdomar vi ska dra av den senaste tidens händelser att det finns risker att förbjuda det dåraktiga. Det gäller i stället att stärka de strukturer som stöttar den breda och djupa demokratin, oavsett vilka dårar som finns bakom besluten.

Det fanns en gång en utbildningsansvarig inom ett av de mer centralstyrda svenska företagen som berättade om att företaget hade gjort om sin kommunikationsstruktur. Förut hade ledningen fattat alla beslut om inriktningen för företaget, ner på detaljnivå. Kommunikationsstrategin gick ut på att så snabbt som möjligt föra ner denna ledningens beslut till alla delar av företaget.

Men så tänkte man om. Ledningen insåg att samhället förändrades så snabbt så att ledningen själva inte alltid var rätt informerade, och därför riskerade att fatta fel beslut.

Kommunikationsstrategin måste göras om.

Istället för ”uppifrån och ner” handlade det nu om ”nerifrån och uppifrån och från sidan och upp och ner igen”. För att företaget skulle klara de snabba förändringarna krävdes att alla medarbetare både kunde ge och ta emot information, och att informationen fördes vidare till någorlunda rätt personer i beslutsfattande ställning.

Men ledningen fick frågan om det var vettigt att alla medarbetare blev informationsgivare. Tänk om någon av dem var en dåre, vore det inte bättre att den upplysta ledningen även i fortsättningen stod för all information.

Svaret blev kort och enkelt: ”Tänk om det är den där dåren på golvet som ser framtiden på rätt sätt…” För en liberal blir svaret som så ofta dubbelt, ett både-och. Det finns ett problem, både för demokratin i vid mening och för individens frihet, med ett samhälle där fakta, tyckande och falskheter blandas i en osalig blandning.

Det finns kommunikation som förstör såväl människa som samhälle i sådan omfattning att den inte ska accepteras.

Men huvudlinjen får aldrig vara att förbjuda, att förneka, att dölja. I stället gäller det att stärka de strukturer som bär det öppna, demokratiska samhället trots alla falska nyheter och desinformerande dårar. Det handlar om tryckfrihet, om starka och oberoende domstolar, om en fristående akademi, om stark utbildning och bildning, om ett levande partiväsende och så vidare. Inte minst handlar det om ett starkt civilsamhälle där människor får kraft och klarar av att stå upp emot den stat som kan bli för stark för sitt eget bästa.

Men sällan, mycket sällan, handlar det om att förbjuda och fördöma den som tycker, tänker eller känner annorlunda och som vill förmedla det. För träder vi in på vägen där någon ska bedöma vilken information som är godkänd, och vilken kommunikatör som är sann, kommer slutet på den resan inte att vara i det liberala samhället.

Och någon gång, kan man tänka, kommer även en dåre ha rätt om vart samhället är på väg.

Redaktören