LEDARE

Vänster-, höger-, upp-, ner-, fram- eller tillbakaliberalism?

Liberalerna har gjort ett vägval. Eller ännu ett vägval. Den röda linjen mot Sverigedemokraterna, det förra valet, är nu borta. Som kompensation har de inblandade partierna skrivit ett avtal. Vad det är värt är en fråga för framtiden att besvara.

Steget som Liberalerna tagit beskrivs som ett steg åt höger. Men är det så? Är Sverigedemokraterna verkligen ett högerparti? Hur är det med deras syn på ekonomisk politik och välfärdens finansiering, det som är den axel kring vilken 1900-talets ideologier kretsar?

Läser man partiets styrdokument är det svårt att förstå vad partiet vill i det hänseendet. Den ekonomiska politiken är summariskt behandlad och fylld av floskler. Skatterna ska till exempel inte vara för låga, men inte heller för höga. Lagom alltså. Fortsätter man läsningen så menar partiet att välfärden ska finansieras solidariskt, att det socialdemokratiska folkhemmet egentligen är en socialkonservativ modell som omfattas bäst av SD. Partiet ställer också upp på den svenska arbetsmarknadsmodellen, en av socialdemokratins kärnfrågor, som också totalt omfamnas av SD.

Det är dock uppenbart att partiet inte har vare sig ekonomi, välfärd eller arbetsmarknad som hjärtefrågor. Profileringen är tydlig. Det är migration, Polis med straff, oklimatpolitik, bilar, snus och varg. Visst berörs välfärden i flera dokument, men fokus är även där att invandringens, klimatåtgärderna eller den internationella solidaritetens kostnader i budgeten som orsakar pensionärernas, de sjukas och de fattigastes elände.

Inget annat parti i den svenska politiken idag har skapat en motsvarande bild av det samhälle man vill skapa. Sverigedemokraterna är, som man också framhåller, inte som alla de andra. Det är tydligt. Det är förenklat. Det är bildlikt. Det är vi, de som bidrar eller bidragit till välfärden, mot de andra, de som tar och kräver.

Sverigedemokraternas livsluft är inte den ekonomiska politiken. De är inte ett parti som kan inordnas i den traditionella, förenklade, vänster-högerskalan. Stor eller liten stat? Generell eller individuell välfärd? Individualism eller kollektivism? Stark eller svag äganderätt? SD finns på båda sidor, överallt, hela tiden.

En del frågor har under tid blivit högerfrågor, andra vänster. Värnande av klimat och biologisk mångfald är numera i ett svenskt politiskt perspektiv vänster. Internationell solidaritet och bistånd likaså. Nästan oinskränkt äganderätt, i vart fall till skog, är höger.

Men andra är mer svårfångade. En polismyndighet som värnar det trygga samhället omfattas numera av alla. En starkare militär likaså. Inskränkt äganderätt, i vart fall till friskolor, är allmängods. Minskad individuell frihet genom övervakningar – höger? Eller vänster?

Gör man en utblick till en av kapitalismens högborgar, World Economic Forum (Davoskonferensen där världens mäktiga flyger in i privatjetarna för att prata om miljön…) blir bilden än svårare att överblicka. I deras årliga riskrapporter, alltså vilka risker som kommer att påverka världsekonomin mest, är de geopolitiska konfrontationerna i topp både för 2026 och på två års sikt när de tio största listas. Social polarisering och desinformation är också lågoddsare.

Men på tio års sikt dominerar det vi idag ofta betecknar ”vänster”. Fem är miljörelaterade med extremväder och förlust av biologisk mångfald i topp. Men även ökad ojämlikhet kvalar in som en risk för den globala ekonomin. Har alltså den globala kapitalismen blivit vänster?

Det ovan beskrivna är inga nyheter. Världen förändras. Den politiska skala som började gälla med Smith och fullbordades med Marx och Engels gäller inte längre. Traditionell ekonomi kan inte vara riktlinjen för hur politiken ska beskrivas. Inte heller gäller det statens inblandning, personlig frihet eller flera av de andra traditionella skiljelinjerna.

Statsvetenskapen har grottat i detta länge. Man har försökt etablera alternativa skalor. En heter GAL-TAN där GAL står för GrönAlternativLiber(tariansk) medan TAN är TraditionellAuktoritärNationalistisk. En kritik mot den skalan är att den lika gärna kan tydas som GOD-OND i den västerländska kontexten.

Ett annat försök är Vartsomhelstare-Någonstansare. Vartsomhelstarna är den globala tidens nomader som kan leva, bo, arbeta och tänka vart som helst och med vem som helst. Någonstansarna är de som är rotade i geografin också när det kommer till jobb och liv. Men skapar inte den skalan också en bild av de intressanta, moderna människorna mot de trögtänkta bönderna?

En annan variant är progressiv, woke, mot konservatism, traditionalism. Eller kultutkrigets olika försök till definitioner och positioneringar. Alla har sina fördelar och nackdelar. Ingen beskriver den politiska verklighetens komplexitet på något bra sätt.

Det är uppenbart att vänster-högerskalan inte längre gäller. Dagens politik är för komplex. De politiska alternativen är genomforskade så på detaljnivå att partiernas utrymme för att påstå att ett förslag får en viss effekt kontinuerligt minskar. Vetenskapen trumfar politiken.

Se bara på den senaste tidens diskussion kring Lagrådets omfattande kritik mot förslagen om straffskärpningar. De är ineffektiva och så dåliga att de i vissa fall saknar förutsättningar att fungera som lag. Tar regeringspartierna åt sig av kritiken? Icke. Istället riktas kritiken mot Lagrådet. Deras expertis och sakkunskaper inom kriminologi ifrågasätts.

Eller Klimatpolitiska rådets likartade sågning av regeringens klimatpolitik. Regeringspartiet bemötte den med att de inte ”delar rådets bild” av regeringens klimatpolitik. Experterna har alltså även här fel.

De förra regeringarna har inte varit bättre. När den breddade och fördjupade faktabasen talar emot de förslag man lägger är det experterna som har fel. Det spelar ingen roll om det är specialförslag kring tonåriga flyktingar, reduktionsplikten, arbetsmarknadsåtgärder, könsbyten eller intensifierat skogsbruk. Experterna har fel om deras expertis sågar förslagen.

Det är kanske en av de värre utvecklingarna för demokratin. Om inte längre politikerna litar till vetenskapen, varför ska då jag göra det? Varför är inte mina subjektiva uppfattningar lika mycket värda som de globala, allmänna forskningsbaserade resultaten?

I en värld där forskningsbaserade resultat av politiska förslag blir att mer detaljerade, kommer partiernas utrymme att minskas. Därmed blir de också tvungna att förändras. Till exempel: Från att hävda att de egna sakpolitiska idéerna om skolan är de som är bäst, måste partierna måla en bild av vad de menar att bildning och utbildning är och står för. Vilket samhälle vill då Liberalerna att deras skolpolitik ska forma? Är det ett samhälle där människan reduceras till en produktionsfaktor, eller ett samhälle där bildning formar såväl kultur, etik som affärsliv?

Tyvärr har de gamla partierna inte förmått att hantera denna omsvängning av det politiska hantverket. De är kvar i de gamla hjulspåren, fast de inte finns. Höger mot vänster på en helt obsolet skala. Det enda parti i svensk politik som förmått skapa en egen bild av vad och vart man vill är Sverigedemokraterna. Även om bilden för många är falsk är det ändå en bild. Det nationella projektet tar avstamp i det gamla Sverige som kanske aldrig fanns, och skapar en vision av ett Sverige som aldrig kommer att finnas. Här blandas höger och vänster, kulturkrig och populism, personkult och folkmakt, ut- och avveckling helt fritt. Men målet; det lyckliga, etniskt homogena, arebetarärliga, heteronormativa, kristetkulturellla och självbestämmande samhället ligger fast.

Det är likartade processer som gjorde MAGA till en maktfaktor i USA. Eller som lett Nigel Farage genom en misslyckad skilsmässa med EU till nationella framgångar. Eller Sara Wagenknecht, Marine le Pen, Geert Wilders…

Vad vill då Liberalerna? Det är uppenbart att partiet saknar någon mer långsiktig målbild. Det är de inte ensamma om. Liberala och progressiva partier världen över lider av samma sjuka. När inte den totala individualismen skapat det lyckorike den utlovat utan lämnat människan ensam i en oförklarlig värld utan vare sig kompass eller karta, blir liberalismen lika defensiv som en gång kommunismen och socialismen. Det är egentligen självklart att det individualistiska samhället inte kan vara ett samhälle, om det vare sig finns något ihophållande ”sam” eller någon bekräftande plats ”hälle”. Det är en av förklaringarna till den liberala ökenvandringen, i Sverige och internationellt.

Liberalerna har i och med det hastigt ihopskrivna ”Sverigelöftet” tagit genvägen till den förhoppningsvis fortsatta makten. Man har landat i ett antal punkter, var för sig kanske goda men helt utan sammanhållande riktning eller målbild för vad man vill med Sverige. Kanske blir det ett plåster som håller emot blödningen över valet. Men det är bara tillfälligt. Man behandlar symptomen utan att bota sjukdomen.

Och den motpart man har att göra med spelar ett helt annat spel, med en helt annan spelplan. De eventuella avsteg från den nationalistiska vägen man kan komma att tvingas till i avtalet med Liberalerna och de andra Tidöpartierna, är ett pris man kan acceptera. För vägen ligger fast. Och man har både karta och kompass.

Diskussionen om Liberalerna har tagit ett steg åt höger visar mer på hur illa kommentatorerna kan navigera i dagens politik än något annat. Liberalernas nuvarande vägval skulle lika gärna kunna kallas ett steg åt sidan, uppåt, bakåt eller snett framåt. För vet man inte vart man ska, spelar det ingen roll åt vilket håll nästa steg tas.

Redaktören