LEDARE

Om frihet

Varför har den svenska liberalismen det så svårt? Opinionssiffrorna för de två partier som i vart fall i teorin kallar sig i huvudsak liberala, alltså Liberalerna och Centerpartiet, är väl under tio procentenheter. Den svenska liberalismens gemensamma lockelse hos väljarna är idag mindre än den som det forna kommunistiska partiet (numera mer av en vänsterpopulistisk rörelse) kan visa.

Men hela den västerländska liberalismen har problem. I Tyskland lämnade åter FDP förbundsdagen eftersom man hamnade under femprocentsspärren. I Frankrike har president Macrons liberala partibildning uppenbara problem inför kommande presidentval. I Storbritannien är det liberala partiet och dess efterföljare sedan länge en marginell företeelse (även om det på sistone lyckats locka fler sympatisörer). Och i USA är Demokraterna, trots den nuvarande presidenten, illa omtyckta.

Visst finns undantag. I Nederländerna klarade ett vänsterliberalt parti att locka väljare i sådan grad att man blev största parti och regeringsbildare. I Polen blev Donald Tusks Medborgarplattformen valvinnare. Men annars är det glest med de liberala framgångarna i Europa, liksom i USA. Den gamla västvärlden (och de tillkommande staterna i Östeuropa) har lämnat liberalismen bakom sig.

Eller är det liberalismen som lämnat?

Det forna väst, det väst som nu i och med USAs allt mer nationalistiska och autokrata politik rämnar, var en efterkrigskonstruktion. Byggd på en tro på demokrati och hyfsat gemensamma lösningar på de problem som var större än det staterna själva klarade, på materiell tillväxt och ökad personlig frihet kunde väst skapa framgångar; välstånd för fler och välfärd för många. USA var en fackla på frihetens berg och vi andra följde efter. Den rätt liberala världsordning som skapades, ibland lutande till höger och ibland till vänster, var ändå i huvudsak just en materiell företeelse. Det var tillväxten som både var dess mål och medel.

Men människan är inte ”Homo Economicus”. Kanske är hon alltför sällan också ”Homo Sapiens” men den tänkande varelsen är ändå inte den rationella maskin som enbart söker den tillväxt som vissa filosofer och ideologer trott. Människor kan söka efter något mer, något annat, ett ”raison d’etre”. Detta sökande efter varandets mening kan leda åt många håll, leda åt något gott eller något värre. Men det söker efter ett mål.

Så förutom ekonomi och tillväxt – vart strävade ideologierna? Till höger har de konservativa haft både Gud, kungen och nationen som mål. Till vänster hägrade det kommunistiska arbetarstyrda lycko(himmel)riket även för de partier som gick i socialistisk riktning. Men liberalerna då? Vilket var deras mål för sitt arbete? Var det bara ett petande i praktika, det parti eller den rörelse som genom att förstå mest och bäst om vad det handlade om att administrera och förädla det rådande samhällssystemet gjorde livet lite bättre för några fler?

Knappast. Liberalerna menade länge att målet var personlig frihet. Ju mer personlig frihet individen fick, desto bättre skulle samhället utvecklas. Det omöjliga citatet som ofta tillskrivs Victor Hugo att ”min frihet slutar där din börjar” blev vägledande. Omöjligt – eftersom varje människa från födseln påverkar andra individer, även genom att minska ”friheten”.

I början var det ändå enkelt att som myndig öka friheten utan att det synbarligen minskade någon annans. Demokratin, yttrandefriheten, näringsfriheten och utbildningsrätten var bra för de flesta. Det var få som fick sin frihet begränsad, och om de fick det så var deras fall ändå acceptabelt eftersom deras makt var stor.

Men eftersom tiden gick blev det inte lika enkelt längre. Inte minst gäller det i ett land som Sverige, där det generella välfärdssamhället växte fram. Frågan blev ständigt vilka friheter som skulle öka, vem som skulle bestämma över gränsen för friheterna och på vems bekostnad de skulle utökas. De frågorna har kontinuerligt varit en fråga för liberaler. Och svaren var inte givna, och har knappast förtydligats över tid.

För: Det finns risker även med liberalismen. Saknar den förankring utanför sig själv, riskerar den både att bli elitistisk och partikulär. Elitistisk – därför att målet om personlig frihet lägger en börda på människor som i allt ska välja, tvingas välja, sitt eget liv och sin egen vardag. Och om de inte gör det så är det väl bäst att en upplyst elit gör de valen. Partikulär – eftersom det överordnade målet är individens totala frihet, en frihet från de begränsningar som sammanhang och beroenden innebär. Vad är väl i det perspektivet familjen, vänskaperna, traditionerna, moralen, nationen annat än hämskor på den allt mer upplysta människans utveckling?

Med en sådan liberalism blir människan allienerad från sig själv och sin omgivning. Och tillhör man inte den upplysta eliten, vilket värde har man då?

Så länge frisinnet fanns som en levande kraft i det liberala partiet i Sverige fanns en annan anknytning. Folkrörelsernas folk blev också folket i Folkpartiet. Här fanns frikyrkornas värderingskappsäck med Gud i centrum och med människans liv och värdighet i blickfånget. Här fanns folkbildningens tro på att alla alltid kunde lyftas till kunskap och bildning för att bli bättre och rikare som tänkande människor. Här fanns nykterhetsrörelsens sociala engagemang för den andres hälsa, inte för det egna välmåendet. Här fanns landsbygdens folk, småbönderna och småföretagarna, som levde med, i och av naturen och byggde nödvändiga relationer med grannar och bekanta för att kunna utveckla sitt närsamhälle.

Den liberalismen hade en förankring i både tid och rum. Inte alltid var den det mest populära, även om valresultaten då låg på nivåer som inte ens de mest optimistiska idag vågar drömma om… Frisinnets fasta botten gav andra liberaler möjligheten att sväva mer fritt i tanken, att drömma om den helt fristående individen, fri från begränsningar och tvång. För en frisinnad ligger liknelsen om den förlorade sonen inte helt långt borta. Han som lämnade fadershusets trygghet för den egna, eller kanske mer rätt egocentrerade, friheten, misslyckades och tvingades vända hem. Men där väntade inte straff och hårda ord, utan en kärleksfull famn.

Den förlorade sonen handlar mest om människans flykt från Gud, och Guds ovillkorliga kärlek trots hennes agerande. Parallellen med politiken kanske är lite långsökt, men innehåller ändå spår av det som idag lett Liberalerna in på den ökenvandring de genomför. Rotlösa, mållösa, politiklösa, anknytningslösa. Sökande efter en total frihet som inte finns annat än som en teori.

Men vilken famn ska då Liberalerna finna i framtiden? Vart finns deras hem?

Det synes uppenbart att den nuvarande ledningen inte söker den i den klassiska socialliberalismen, eller i frisinnet. Den ideologiska anknytningen verkar saknas. Snarare än stabil liberal grund handlar det om kortsiktig kommunikation av spretiga idéer. Snarare än social liberalism med eller utan frisinnade förtecken, handlar det om att knyta sig allt hårdare till en Tidö-politik för att förhoppningsvis vinna stödröster och fortsatt regeringsinnehav, oavsett inriktning. Men den anknytningen blir ännu ett steg ifrån liberalismen oavsett dess prefix. Makten och positionerna blir viktigare än att söka en väg för en modern socialliberalism med ideologiska förtecken. Inget håller samman. Allt blir spretigt, ett jagande efter (opinions)vind. Se där – ännu en biblisk referens för den som söker bildning istället för mediautrymme.

Det är därför politiken inte verkar höra ihop, att man antingen själva lägger förslag eller godtar förslag från andra, som gör att Liberalerna för allt fler blir ett parti utan existensberättigande i svensk politik. Därför kan partiet som slogs för en större demokrati ta stöd mot ett som vill ha en mindre. Därför kan partiet som slogs för rätten att yttra sig fritt mot makten och staten, regera ihop med dem som vill öka statens kontroll över medborgarna. Därför kan partiet som en gång slogs för en utökad näringsfrihet, plötsligt vända och kräva förbud mot aktiebolag och vinster i viss verksamhet. Därför kan ett parti som en gång gick i bräschen för religionsfrihet hävda att religion är så farligt att inte ens skolhuvudmännens bas får vara religiöst, oavsett att de följer den sekulär skollagen.

På område efter område rämnar den sammanhållna politiken. Det må gälla rättspolitiken, miljön, biståndet, naturvården, klimatet, kulturen, jämställdheten – uppräkningen kan fortsätta. Det finns inte längre någon riktning för politiken. Och den partikulära elitismen, där varje människa är sin egen värld, lämnar inget bidrag till att få partiet eller liberalismen att hitta hem igen.

Men det behöver inte sluta där. Det finns en framtid för svensk liberalism även om riksdagsvalet 2026 kommer att innebära en riksdag utan socialliberal representation. Men det kräver rejäla omprövningar, både av dagsaktuell politik som den grund som förslagen vilar på. Det handlar inte om att gå tillbaka till något som varit, utan om att använda den svenska liberalismens historia och ideologiska grund för att åter finna både mål och mening för den organiserade liberalismen i Sverige.

Inte minst handlar det om att ompröva synen på frihet. Den liberalismens frihet är aldrig en frihet från. Inte frihet från andra människor. Inte frihet från historia och traditioner. Inte frihet från etik och moral. Inte frihet från kultur och bildning. Inte frihet från Gud.

Det frisinnade arvet handlade snarare om en frihet till. Frihet till att tro tillsammans med andra, eller att avstå tron. Frihet till att växa som människor, lyftas till bildning och kulturell mognad. Frihet till insikten om att etikens och moralens begränsningar ökar friheten inte minst för de sårbaraste. Frihet till att bruka historik och traditioner för att använda dem som grund för att inte göra samma misstag en gång till utan istället lära av både framgångar och bakslag.

Frihet till medmänniskan.

Det kanske inte leder till en valvinst 2026. Men det kan lägga grunden till en livskraftig liberalism.

Redaktören