LEDARE

Vilken liberalism står Liberalerna för?

Vad är liberalism? Oavsett pre- eller suffix.

Räcker det att gå tillbaka till Adam Smith och hans Nationernas välstånd? En ekonomisk teori kring hur länder ska utvecklas maximalt genom handel?

Knappast.

Liberalism är betydligt bredare än så. Det har den vida liberala kyrkan också visat genom sin förkärlek till just de pre- och suffix som numera i princip alltid följer med huvudordet. Roten – det latinska ordet liber – står för ”fri” eller ”frihet”. De kompletterande orden kan vara ”ny” eller ”social” eller ”tarianism” eller ”grön” eller till och med ”konservativ”.

Liberalismens sakpolitiska innehåll skiftar över tid, beroende på omvärlden. Liberalismen har inget slutmål, inget framtida jordiskt paradis. I grunden finns, eller borde alltid finnas, en insikt om individens rätt till frihet, inte minst genom de grundläggande friheterna religionsfrihet, yttrande- och tryckfrihet, rätt att organisera sig och rätt till privat ägande. Synen på staten är försiktig. Stater behövs och ska styras demokratiskt, inte bara genom val utan genom såväl maktdelning som möjlighet till insyn och rätt till överprövning via fria domstolar. Statens makt gentemot den enskilde måste begränsas. Rättssäkerhet, avtalsfrihet och den marknadsekonomi som Smith skrev om för 250 år sedan är också centrala.

Det är självklart omöjligt att på några rader beskriva liberalismen på ett rättvist sätt. Ändå måste det göras, inte minst efter det senaste landsmötet för partiet Liberalerna. Skälet? Att partiet verkligen tänjer på de gränser för vad liberalism kan innehålla.

Låt mig ta fyra exempel:

Först det mest flagranta – Liberalernas totala omsvängning i fråga om valfrihet och friskolor. Från att ha varit ett parti som satt föräldrars och elevers (och skolpersonalens) valfrihet till att söka sig den bästa utbildningen och bildningen för sig och sina barn, har Liberalerna nu gått ifrån rätten till valfrihet. Det sägs inte öppet, men det är uppenbart att när partiet i princip helt vill förbjuda friskolor så ligger valfriheten illa till.

Liberalerna är numera mot vinster i skolan, mot att aktiebolag ska få driva skolor, mot utländskt ägande till skolor och så vidare. Om förslagen kommer att gå igenom kommer merparten av, om inte alla, friskolor att försvinna. För det är inte bara bolagsskolor som behöver gå med vinst. Skolor som drivs inom den civila sfären är möjligtvis än mer i behov av att goda år kunna gå med överskott, för att använda dem under sämre. Skulle vinst (inte bara vinstutdelning) förbjudas kommer även den sektorn att försvinna. Ett år med underskott kan inte bäras om inte upparbetade överskott finns. Till och med offentligt drivna skolor avkrävs överskott av politikerna. Balanskravet, med överskottsmål på en, två eller kanske fler procent, är synonymt med god ekonomisk hushållning. Alternativet är bristande kostnadskontroll och ständigt ökande skattetryck, utan motsvarande höjning av resultaten av utbildningen.

Inte minst är partiet Liberalernas negativitet till företagande inom skolsektorn anmärkningsvärd. Den negativitet som inte bara skymtar fram skapar mängder av frågor. Är den avgränsad till just skolan, eller menar partiet att vinst och företagande inom de tjänster som offentlig sektor erbjuder är något ont som ska bort? Vad är då skillnaden mellan utbildning, vård- och omsorg eller annan social omsorg? Valfriheten inom inte minst äldreomsorg och sjukvård har ansetts vara en central punkt för tidigare liberaler. Den speglar en syn på individen som ansvarstagande och befullmäktigade, oavsett ålder och status. Men om företagande inom bolagssektorn inte kan stå för goda, samhällsutvecklande tjänster för individernas bästa, kan då aktiebolag erbjuda vård, äldreomsorg eller annan social omsorg?

Och varför ska den tekniska sektorn, med dess omfattande välfärdsuppdrag kring mycket av det som är grunden för välfärdssamhället (gator och vägar, hus och anläggningar bara som exempel) undantas?  Är de bolagen ”godare”, eller kanske mindre vinstdrivna? Knappast.

Vore det inte mer liberalt att istället för att förbjuda en organisationsform att agera för det allmännas bästa, att ställa hårdare krav som minskar möjligheterna för missbruk av systemen? Istället för att strunta i äganderätten – ja även friskoleföretag omfattas av den – hade det normalt liberala vara att hantera frågan genom regleringar, kravställande och sanktionsmöjligheter.

Liberalernas politik kommer att innebära att de bolag som nu driver skolor kommer att kräva staten på mångmiljardbelopp i ersättning för inskränkningarna, då bolagens huvudsakliga syfte enligt Aktiebolagslagen, inte längre kan uppfyllas. Aktiebolagen kommer att försvinna. Kostnaderna kommer att öka. Kvaliteten på undervisningen lär inte förbättras av det. Äganderätten sätts ur spel.

I den andra punkten, miljöfrågan, hamnar Liberalerna nu i en motsatt position. Det är här uppenbart att markägande ska omfattas av en mer eller minder oinskränkt äganderätt. Från att ha varit ett parti som arbetat med miljö, natur och klimat utifrån ett vetenskapligt perspektiv, är numera även Liberalerna ett parti som står på markägarnas sida. Inte på medborgarnas. Inte på miljöns. Inte på naturens. Inte på de framtida generationernas.

Inte minst ser man det inom frågorna om naturvård och skogspolitik. Sveriges marker är betydelsefulla utifrån såväl klimat- som biologisk mångfaldsperspektiv. Vi behöver öka kolupptaget i skog och skogsmark för att minska klimatförändringarna. Vi måste värna den biologiska mångfalden, eftersom vi inte vet vilka konsekvenser en än snabbare artutrotning innebär för mänskligheten. Vetenskapen är tydlig på båda områdena. Mer skog behöver sparas. Mer jordbruksmark brukas försiktigare. Mer vatten måste in i skogs- och jordbruksmark.

En sådan politik kan drivas med respekt för äganderätten, genom de tre steg som hittills varit vägledande för svensk miljöpolitik, steg som haft tydliga liberala förtecken. Man förbjuder det sämsta, men bara det. Man reglerar och avgiftsbelägger det som kan drivas miljövänligare tack vare utveckling. Man beskattar det övriga utifrån bärkraft. För skogen skulle det till exempel kunna innebära ett förbud för avverkning av de få kvarvarande urskogarna, inte minst de fjällnära. För att öka andelen stående skog kunde så kallat kontinuitetsskogsbruk premieras, genom avgifter på hyggesbruk och bidrag till kontinuitetsskogsbruket. Och sedan kan skattesystemet hantera vardagsskogsbruket för att få fram den långsiktigt mest hållbara virkesproduktionen.

Men Liberalerna tar nu en motsatt ståndpunkt mot inom friskoleområdet. Här blir äganderätten i det närmaste helig. Markägandet måste vara oinskränkt. Statens inblandning ska minska, skyddsformerna försvagas. Regleringar och kravställande ska minskas. Till skillnad från friskoleägare, kan dessutom skogsägare kräva ersättning inte bara för markvärdet vid intrång, utan också för förlorade framtida vinster. (Att den politiken egentligen inte värnar värdet av skogen för de 300.000 privata skogsägarna utan i huvudsak gynnar de stora träindustriernas krav på en allt billigare träråvara är en annan sak…)

Det går inte ihop. Det är uppenbart att Liberalerna idag inte drivs av någon djupare analys av vad liberalism är, utan mer av ett eller flera våta fingrar i opinionsluften.

På samma sätt är det med exempel tre och fyra. Statens roll och kriminalpolitik. I det nya idéprogrammet menar Liberalerna att staten ska träda fram som skapare och värnare av de värderingar som ska upprätthålla samhället. Frisinnad Tidskrift har skrivit om det tidigare – det är inte en statlig uppgift! Staten ska uttolka och genomföra de värderingar som grundläggs i civilsamhället. Om staten ska vara värderingsskapare, kommer det oundvikligen att leda till att de hittills liberala grundteserna om religions-, åsikts- och yttrandefrihet försvagas.

Vi kan se det redan idag. Den av staten påbjudna religionen, HBTQia+, innebär idag att kristna församlingar utestängs från bidrag eller samarbete med staten eftersom man har en annan syn på allt ifrån äktenskap över kön och genus till barnens och familjers rättigheter. Senast var det Allmänna Arvsfonden som visade var den statliga religionens gränser går. Under hösten kan vi också se hur en kommun avslutat ett kamratstödjarprojekt från en församling på en skola liksom ett avbrutet samarbete där kommunen menade att församlingens syn på homosexualitet omöjliggjorde samarbetet. I fjol stoppade Örebro kommun det sommararbetsprojekt för ungdomar som drivits av Torpkonferensen, eftersom konferensen själv ville bestämma om, hur och när företrädare för HBTQia+ skulle få närvara. Gränsen för religionsfriheten snävas in. Liberalerna går uppenbarligen i täten, inte minst med sitt krav på förbud mot religiösa skolor (hur nu det går ihop med den statligt sanktionerade queerreligionen…).

Men när staten ska öka övervakningen av sina medborgare finns inga gränser. Det senaste förslaget, om att polis i realtid ska få använda AI-igenkänning av individer via kameraövervakning, hade för några år sedan ansetts vara oacceptabelt. Sådant sker i diktaturens Kina, inte i demokratins Sverige. Och det massövervakningsdirektiv som nyligen turligt nog strandade i EU mötte inte några liberala proteststormar.

Men den nuvarande repressiva kriminalpolitiken saknar gränssättning. Det är tekniken som styr. Visst är utmaningarna stora. Utvecklingen av den grova brottsligheten är bekymrande. Men antalet mord har varit relativt konstant under de senaste 20 åren. Frågan är om förändringen – att mer grovt våld sker öppet – motiverar den övervakning som nu sker. Och även om man från statens håll hävdar att just detta behövs, och att fler eller mer långvariga åtgärder än de som nu sjösätts inte är i pipelinen, pekar allt mot att övervakningen hela tiden ökar, att den riktas mot allt fler och att det inte finns någon bortre parentes för de åtgärder som sätts in.

Bara det att Liberalerna uppenbarligen inte bara accepterar utan gillar förslaget att sätta 13-åriga barn i fängelse. Vilken värdegrund menar Liberalerna att det förslaget vilar på? I en ledartext i Expressen skriver Patrik Kronqvist om att Sverige 2034 skulle kunna ha ett antal fängslade per 100.000 innevånare som är i nivå med Turkiet och Ryssland. 380 personer per 100.000 innevånare är en mer än sexdubbling sedan 2018. Är det den statliga värderingsgrund som Liberalerna eftersträvar?

Pengar verkar i vart fall inte saknas för fängelseplatser, inom eller utanför landets gränser. Samtidigt har slutenvården, med knappt 14000 platser tillgängliga varje dag mot de 41000 som kriminalvården kan komma att få, ständiga ekonomiska krav på effektiviseringar och besparingar. Det räcker med att läsa de senaste artiklarna om Karolinska institutets ekonomiska utmaningar för att se skillnaderna.

Läser man Liberalernas idéprogram syns ingen motvikt mot regeringens politik. Snarare handlar det om att förstärka statens repressiva möjligheter än mer. Den politiken är den enda vägen…

En sådan stat riskerar att bli en liberal mardröm. Värderingskrävande och värderingssättande. Övervakande. Inspärrande. Allt mer allsmäktig.

Det här var fyra exempel. Men det finns fler. Var det så här liberalismen skulle utvecklas? Finns det en gräns där liberalismen inte längre är liberal, oavsett pre- och suffix? Där liberalismen har hamnat i populismens dike, där de blöta fingrarna i luften visar vägen. Där åsikterna från den som skriker högst, eller den lobbyist som har bäst kontakter med rätt politiker, bestämmer inriktningen. Men där kölen för sakpolitiken minskats så till den grad att partiet kan segla åt vilket håll som helst, bara vinden vänder.

Andra vägval hade varit möjliga. Rätten till kunskap och bildning, oavsett huvudman, hade kunnat grundläggas genom ökade krav, bättre regleringar, mer styrning, sanktionsmöjligheter. Där bolag, föreningar, organisationer, stiftelser och staten behandlades lika, men där lärandet och bildningen var det centrala, inte organisationsformen.

Miljöpolitiken hade kunnat baseras på vetenskap där skogen och åkerns många nyttigheter värnades på samma sätt. Förnyade brukningsformer, regleringar och avgifter, beskattning och avsättningar för det allmännas och inte minst kommande generationers bästa samtidigt som skydd för äganderätten och brukande behölls.

En förnyad tro på civilsamhällets styrka och dess frihet och då inte minst de folkrörelser som varit med och byggt landets värderingar. Kyrkor och samfund. Bildningsorganisationer och nykterhetsförbund. Fackföreningar och politiska partier. En mindre stat som såg sin roll som utförare av värderingar, inte som en allsmäktig kyrka som kräver underkastelse.

En tro på att människor, även de som en gång varit längst nere på samhällsstegen, kan återbördas till ett gott liv för sig själva och för andra. Där övervakning och repressivitet är undantagen, inte regeln, och där den goda etiken, normerna, grundlagda av det starka civilsamhället formar allt vad staten vill göra för att minska riskerna för att fler väljer våldets vägar. Där förebyggande arbete alltid är viktigare än straff, också när straffandet är oundvikligt.

En sådan väg skulle kunna kallas liberal. Eller frisinnad. Men vilket prefix eller suffix som ska följa Liberalernas politiska inriktning de kommande åren är oklart.

Redaktören