Ledare

Liberal USP

I den senaste opinionsmätningen låg Liberalernas siffror åter på knappt tre procent. Om man ska definiera Centerpartiet som liberalt, vilket inte alltid stämmer, samlar de två partierna färre sympatisörer än arvtagarpartiet till kommunisterna och långt färre än det nationalpopulistiska partiet.

Samtidigt kommer de båda partierna att gå in i nästa års valrörelse med helt nya partiledare. Centerpartiet har valt Anna-Karin Hatt som sin nya ledare. Om det innebär någon förändring av partiets politik är oklart. Den nuvarande linjen är om möjligt lika oklar som Liberalernas, men till skillnad från Liberalerna har Centerpartiet fortfarande en starkare förankring utanför städerna. Centerpartiet är ännu ett markägar- och lantbrukarparti, trots allt.

Men Liberalerna 2025 saknar sådana rötter. Medvetet och omedvetet har man gjort sig av med all ”betungande” historik, kopplingar till rörelser och tankebanor som en gång gjorde partiet stort och relevant:

1909 var det liberaler som var med och lade grunden till såväl Svenska Naturskyddsföreningen, med mer än 200.000 medlemmar idag, som de första nationalparkerna. Men idag är kopplingen till naturvården och miljöorganisationerna borta. Med den liberala miljöministerns agenda, där naturvården avlövas, miljöambitionerna skrotas och klimatarbetet mest är tomma ord på vägen mot ökande utsläpp, är sannolikheten för en comeback små.

1921 fick Sverige allmän och lika rösträtt, inte minst genom liberalers idoga arbete. Nu är rösträttsrörelserna borta, och den liberala agendan för att värna rösträttens grundläggande funktioner kan ifrågasättas. Inte minst gäller det frågan om den personliga integriteten och statens roll som övervakare och normsättare.

I valen under 1950-talet röstade runt 2/3 av de frikyrkliga på Folkpartiet. Frikyrkorna har idag runt 235.000 medlemmar. Idag är Liberalerna det minsta partiet för frikyrkobesökarna. HBTQi+ är Liberalernas nya (pseudo)religion, aborter ska in i grundlagen och aktiv dödshjälp trendar. Liberalerna säger sig vara värderingsdrivna. Men grunden för värderingarna blir allt oklarare.

Nykterhetsrörelsen var länge en gren av liberalismen. Länge var också nykterhet en del av Folkpartiets DNA. Till och med landsmötesmiddagarna var alkoholfria. Idag super liberaler glatt, och ledande partister förespråkar än liberalare alkohol- och narikotikaregler.

Småföretagarna, inte minst bönder och landsbygdsboende, är idag sällsynta gäster hos Liberalerna. Istället för att värna de småskaliga och jordnära, har liberaler arbetat för storskalighet och globalisering och krävt anpassning som enda åtgärd. Och när glesbygden, likt skogarna, blir allt glesare och staten drar sig undan även från sina kärnuppgifter, står liberaler utan besked om hur man vill värna något annat än stadsborna och deras service.

Bildning var länge liberal hegemoni. Inte bara den offentliga skolan och universiteten, där lärarjobbet och sympatierna med liberalismen ofta gick hand i hand. Även vuxenutbildningen, folkhögskolorna och studieförbunden var liberala kärnvärden. Visst finns fortfarande en överrepresentation för Liberalerna hos dem som menar att skolan är viktig, men andelen minskar. Och lärarjobbet och det liberala engagemanget blir allt mer sällsynt. När man dessutom sitter i en regering som avlövar folkbildningen är flykten ett faktum. Med den nya valfrihets- och friskolepolitiken, eller kanske snarare ovalfrihets- och antifriskolepolitiken, blir skiftet totalt.

De ovan nämnda exemplen har tagits från den politiska profil Waldemar Svensson hade. Hans frisinne var jordnära, småföretagarvänligt, bildningscentrerat, nyktert, miljöfokuserat, kristet och statsifrågasättande. Inte mycket av det finns kvar i dagens Liberalerna.

Läser man i ”Projekt Selma” blir det snarare övertydligt att dagens Liberalerna mest är ett stödparti åt en moderatledd regering med sverigedemokratisk slagsida. Det finns inget i det dokumentet som skulle få massorna att åter strömma till det liberala(?) partiet. Den ideologi som partiets politik ska formas utifrån ser mest ut som ett utkast från en after-work med Tidögängets statssekreterare… De liberala, och frisinnade, tankarna lyser mest med sin frånvaro.

Det är lätt att klaga på ett parti som så uppenbarligen är i kris som Liberalerna idag är. När denna tidning kommer till sina prenumeranter bör det vara tydligt vem som blir partiledare. Hittills har inget trätt fram som offentlig kandidat, vilket även det visar på krisläget.

Svårare är det att ge partiet och dess nya ledning några råd på vägen mot en ny USP, Unique Selling Point eller på svenska Unik säljfördel, som skulle öka partiets tydlighet. Kanske kan den svenska liberalismen inte repa sig i tid för nästa allmänna val. Men då är det än viktigare att veta vad man ska, gräva en grund för framtidens liberala bygge.

Så med grund i det frisinne som Waldemar Svensson en gång stod för kommer här tio förslag:

1. Staten vet inte alltid bäst.

Den svenska staten är för allomfat-

tande. Vi, som de statsindividualis-

ter vi är, lägger gärna ansvar på allt

möjligt på staten så att vi får ”utveckla

oss själva”. Den tiden är dock förbi

när tron på den allsmäktiga staten var

möjlig. Vi ser idag istället att staten

ofta tvingas retirera. En proaktiv förändring där

staten istället bestämmer sig att fokusera

på sina kärnuppgifter (utbildning,

omsorg, trygg- och säkerhet, sjukvård,

miljö…) och backa från annat (kultur,

religion, näringspolitik) är en liberal grund-

tes. Låt aktörer från civilsamhället få

ta större plats, kompletterade med

privata alternativ.

• Stå upp för valfriheten i de offentliga systemen.

Friskolesystemet är under hård press. Omsorgsvalfriheten kommer efter. Privata/civila alternativ inom de kvinnodominerade ”mjuka” sektorerna ses som hot. Däremot berörs inte de hårda, mansdominerade, sektorerna. Liberalism handlar därför om rätten att välja, där medborgarna, oavsett ålder, formar sina liv själva. Det gäller skola, äldreomsorg och LSS-omsorg också.

• Offentlig service behövs – även på landet.

Hela Sverige kan inte leva. Alla kan inte få samma service som Stockholms innerstad. Men staten måste vara medveten om att när den offentliga servicen dras bort så dör inte bara de små samhällena och landsbygden. Då dör också tilltron till staten. Skola och vård, omsorg och polis, wifi och elnät måste fungera där människor finns, även om det är långt till närmaste storstad.

• Bli det borgerliga miljöpartiet – på riktigt.

Frisinnade Landsföreningen var först med att inse naturens roll för människan. Nu står miljöpolitiken; naturvården, klimatfrågorna och kemikalielagstiftningen, inför sin största utmaning. Sannolikt är det så att förhoppningen att sömlöst föra över mänskligheten från det fossilberoende, naturförödande och kemikaliespridande 1900-talet till 2000-talets mer är en trosuppfattning än en faktabaserad hållning. Ett liberalt ledarskap kan också, likt Churchill, tvingas säga: ”I have nothing to offer but blood, toil, tears, and sweat” och verkligen mena det.

• Småföretagen är Sveriges ryggrad.

Sveriges småföretag sysselsätter nästan 900.000 människor. Men i diskussionen märks de knappast. För att ge dem växtkraft krävs en politik som inser de utmaningar man som småföretagare står inför. Regelkrångel, statistikinhämtning, indragen service, transportkostnader, arbetskraftsbrist, låne- och betalningsmöjligheter… – allt har inte en statlig lösning. Men staten är en del av lösningen.

• Bildning för livet.

Vad är meningen med livet? Bildning är inte svaret, men kan hjälpa oss att söka det. Bildning handlar om de mjuka värdena, de som svårligen kan mätas i BNP men som är nödvändiga för att utveckla ett gott samhälle. Bildningsresan startar tidigt, och måste sluta sent. Förskola, skola, universitet är självklara. Men folkhögskolor, studieförbund och civilsamhällets alla aktörer är lika viktiga. Låt Liberalerna värna bildningen; humaniora, konst och kultur, filosofi och teologi, för människans och mänsklighetens skull.

• Värna den personliga integriteten.

När tryggheten hotas är det lätt att söka svaret i mer information om fler. Vi ser det dagligen i de förslag till inskränkningar i den personliga integriteten som läggs fram. Syftet må vara gott – den systemhotande brottsligheten är även integritetens fiende – men frågan om var gränsen går måste alltid ställas. Och om inte liberaler gör det, vem ska då göra det? Risken att införda begränsningar blir svårare att ta bort än att införa är uppenbar. Det statliga, eller privata, kontrollsamhället är aldrig en liberal vision.

• Försvar är inte bara militär.

Världen rustar som aldrig förr. Hoten från den ryska diktaturen är överhängande. Kinas politik för världsherravälde byggt inte minst på de militära förmågorna skrämmer. USAs reträtt som världspolis skapar osäkerhet. Det enkla svaret blir att vi också ska rusta. Men den logiken riskerar att skapa en okontrollerbar upprustning. Enorma kostnader läggs på vapen, medan välfärdens finansiering urholkas. 1900-talets utveckling mot en allt tryggare värld byggdes inte med mer vapen utan med ökad demokrati, mer handel, bättre välfärd, långsiktig hållbarhet och tilltro mellan människor. Även om vi behöver rusta, måste vi klara av att hålla fler tankar i huvudet samtidigt. Inte minst gäller det i en tid då mänskligheten hotas av globala risker; klimat, biologisk mångfald, pandemier, antibiotikaresistens och så vidare, och då resursknappheten lätt innebär ökade spänningar mellan länder.

• Bistånd, migration och solidaritet

För vem är biståndet till? Självklart för den som får del av det. Med över 100 miljoner människor på flykt är behoven enorma. Akut hjälp måste kombineras med välfärdsbyggande strukturer. Demokrati, företagande, bildning och vård är delar av det långsiktiga biståndsarbetet. Men biståndet spelar också roll för givarlandet. Sverige och svenskarna är inte bättre än andra. Vi har haft rätt samhällsstrukturer för att kunna bygga vårt välstånd under en tid då resurserna fanns. De resurserna togs till del från de länder som nu är fattigare än oss. Bistånd visar vilja, både inåt och utåt. På samma sätt är det med migration. Migrationsmöjligheter, viljan eller behovet att flytta för att undkomma förföljelse eller för att växa som människa, är en självklar liberal politik. Ibland blir flödena av människor för stora och vi måste begränsa dem, både för migranterna och för vårt land. Men grundinställningen måste vara att vårt land ska vara så öppet som det bara går, för den som vill utveckla sig, oss och vårt gemensamma land.

1. Välj rätt religion.

Den svenska liberalismen har gått från att se religion som en god kraft för ett mänskligare samhälle, till att bli en ”militant” ateistisk rörelse. Religion blev ”ett opium för folket”. Denna liberalism drar alla religioner över en kam, förutom den  queera religionsuppfattningen, och saknar förståelse för religionens roll för samhället och människan. Men den a-religiösa människan är inte mer upplyst, lyckligare och godare än den religiösa. De ateistiska samhällena står inte högre än religiösa. Snarare handlar det om att religioner är olika, även den ateistiska, och bär med sig olika konsekvenser för samhället. Det västerländska samhället är byggt på kristen grund. Till och med sekularismen har sin grund i kristendomens syn på människan. Bejakar man inte detta blir rotlösheten i värderingshänseende norm. Liberalismen må vara, och bör vara, just sekulär. Men accepterar man inte rötterna i kristendomen, dess etik och normativ, går man lätt vilse. För även religionsfriheten spirar bäst i den eftertänksamma och långsamma, förlorarvänliga och hoppfulla, sekulära kristendomens växthus.

En ledartext kan aldrig bli fullödig. Utrymmet är för kort. Sannolikt är flera av de ovanstående punkterna dessutom inga opinionsvinnare. Men i det läge som liberalismen befinner sig i idag, kanske det är viktigare att hitta rätt väg även om den är smal, än den bredaste och kortsiktigt mest opinionsvänliga. Framför allt gäller det när man betänker att liberalerna en gång var rösträttsrörelsens, och därmed demokratins, främsta fanbärare. En demokrati som enbart söker sig till den bredaste av opinionsvinnarvägar, riskerar demokratins funktionalitet. Mot detta kan liberaler rida spärr genom att tydligt visa på en annan vision med en annan sakpolitik.

Den kunde kallas frisinnad.

Redaktören