Ledare

Mer av allt, eller…

Vad säger man till en ung människa som ska ge sig ut på en ny färd i livet? Kanske ska hon just sluta grundskolan för att börja gymnasiet. Kanske lämnar hon skolväsendet för högre utbildning eller jobb? Kanske byter hon från det första, tillfälliga jobbet till ett som ska forma livet?

Vilken framtid är det hon vandrar emot?

När den moderna demokratin växte fram, fanns tydliga visionära framtidsbilder. Det kunde vara arbetarklassens vilja att få makt att förändra samhället och ge även dem tillgång till grundläggande välfärd. Även från höger fanns en framåtdrift, där människan skulle få mer, inte minst genom ett starkt företagande. Det liberala, frisinnade, projektet handlade både om rösträtt, om trosfrihet och om välfärd åt fler, om småföretag och om bildning.

Som grund låg den ekonomiska utveckling som industrialiseringen skapade. Mer pengar i samhället gav förutsättningar för tillväxt både för det privata och det offentliga. Även om skatterna höjdes kraftigt, blev den privata konsumtionen större. Det fanns en positiv bild av den framtid som alla stod inför.

I västvärlden skedde denna utveckling parallellt, men inte likformigt. Olika länder valde olika vägar. När kommunismen lade sitt ok över östra Europa pausades denna utveckling i de länder som drabbades. Men också kommunismen hade en vision om ett allt bättre samhälle, även om förutsättningarna för denna vision saknades i det totalitära systemet.

I denna utveckling av västvärlden fungerade demokratin väl. Politiker kunde fördela pengar till utveckling för många utan att någon behövde känna sig förfördelad. Makten kunde breddas även om hierarkier bestod. Historien hade bara en riktning; framåt, uppåt, bättre, mer.

En stor del av denna utveckling skedde tack vare en outsinlig källa till billig energität olja. Visst hade kolet skapat grunden för industrialiseringen, men inte förrän oljan började pumpas upp kunde välfärden växa och samhällena utvecklas till dem vi ser idag. Denna billiga energi skapade också förutsättningar för att bruka och exploatera naturresurser globalt. Transportkostnaderna, oavsett om det gäller mat, råvaror eller högteknologi, definierar idag inte värdet på det som transporteras.

Men situationen nu är annorlunda. Det gäller såväl det globala perspektivet som det individuella.

Globalt ser vi att exploateringen av naturresurserna skapat enorma problem som ännu ingen vet hur de ska lösas. Idag är det klimatförändringarna som är i fokus. Men de är bara det tydligaste tecknet på att de globala systemen är i obalans. Värre än klimatet är sannolikt artutrotningen. Idag är 96% av biomassan av däggdjur antingen människor eller hennes djur. 70% av alla fåglar är domesticerade. Det finns mer plast än fisk i haven. Det blir allt färre insekter, inte minst pollinerande, som flyger runt oss. Och ingen vet vilka konsekvenser det får.

Klimat, natur och miljö (man upptäcker nu både evighetskemikalier som PFAS och mikroplaster överallt – även i våra kroppar) har alltid varit begränsande för människan. Men när vi historiskt har överutnyttjat resurserna lokalt eller regionalt, har det alltid funnits en reserv någon annan stans dit vi kunnat flytta eller som vi kunnat nyttja. Men det finns ingen reserv till jorden.

Om vetenskapen idag har rätt, så borde vi både investera gigantiskt och snabbt i klimat och i skydd av naturen, samtidigt som vi inte använder material och kemikalier på de sätt vi gör idag. Men det kommer att kosta. Men: Investerar vi inte kommer kostnaderna ändå, när skadorna blir uppenbara. Frågan blir mest vem som ska stå för pengarna och när betalningarna ska ske.

Politiker, inte minst i Sverige, menar att denna omställning kan ske utan att någon kommer att märka något. Vi kommer alla att bli rikare när vi utvecklar det gröna framtidssamhället. Men än har ingen redovisat något sätt som i realiteten visar att det är möjligt. De flesta förslag som kan bryta utvecklingen handlar om att vi ska göra något som vi ännu inte utvecklat, och att det kan ske senare. De effektiva förslagen idag, som höjda drivmedelspriser, ökat skydd av skog och vatten, krav på minskat fiske och jakt eller färre kemikalier i jordbruket, är inte populära. De kommer alla att påverka våra liv och våra livsstilar.

För en politiker är det inte en valvinnarfråga att gå till val på höjda bensinpriser, dyra charterresor, minskat utrymme för äganderätt till skogen eller dyrare mat. I det läget är populismen en given vinnare. Antingen bejakar man vetenskapen, men hävdar att det finns (ännu okända) lösningar. Eller så menar man att valda delar av samma vetenskap är elitens sätt att förtrycka folket. Så länge inte katastrofen kommer, är vinstmöjligheterna stora.

En springande fråga för det demokratiska samhället blir därför att kunna forma en framtidsbild som kan locka, trots att den kan innebära uppoffringar av sådant som vi idag ser som en självklar del av vår livsstil.

Men vad säger vi till den unga människan? Vilket är det realistiska framtidslöftet?

Ambivalensen kring framtidsbilden påverkar demokratin direkt, genom populismens visioner där den egna gruppen ska få mer, och någon annan (invandraren, företagen, eliterna, västvärlden…) står för kostnaderna.

Men den påverkar också oss på ett mer personligt plan. För vad är ett gott liv?

Idag handlar det ofta om ett liv med tillräckligt mycket pengar så att vi kan förverkliga de drömmar vi inte kan leva på jobbet. När människor vinner pengar och får frågan om vad de ska göra, blir svaret ofta: ”Resa!” Eller så ska vi fixa till huset, köpa sommarstuga, ge barnen en ny dator. Allt handlar om att öka konsumtionen.

Oaktat att konsumtionen idag är långsiktigt ohållbar ur ett planetärt perspektiv, visar sig dess begränsningar också på andra sätt. För vad är lycka?

Blir vi lyckligare genom att ständigt konsumera mer? Och vad skulle hända om resten av jordens befolkning skulle konsumera som oss?

Idag kan vi se hur människor protesterar på populära turistorter över den förstöring av deras livsmiljö massturismen orsakar. Ändå är denna massturism bara en droppe i havet om utvecklingen fortsätter som den gjort. Idag står någon enstaka procent av jordens befolkning för nästan alla sådana resor. Och redan ser vi protesterna. Men vad händer om detta sätt att resa tiodubblas? Vilka orörda thailändska stränder ska vi drömma oss bort till? Vilka torg är tillräckligt stora för att vi ska få plats vid ett café i ett land vid Medelhavet? Vilken natur är tillräckligt orörd för att den ska trumfa bakgården hemma?

Massturismen är ett marginellt exempel på en global utveckling av konsumtionen. Men den visar på ett enkelt sätt vilka konsekvenser den kan få.

Finns då endast en väg? Som alltid finns andra rörelser. Å ena sidan kan vi se just önskan om en allt mer ökad konsumtion, mer av allt, inte minst bland de flesta ungdomar. Å andra sidan kan vi hos andra unga se ett ifrågasättande av detta samhälle. Men ifrågasättandet är sällan extrovert. Snarare handlar det om att inte vilja. Inte vilja utbilda sig. Inte vilja jobba. Inte vilja utveckla sig. Inte vilja ta del.

För de förstnämnda är det sannolikt enklare att blunda för de globala konsekvenserna av den privata livsstilen. I det perspektivet kan det populistiska alternativet ligga nära. För de sistnämnda är knappast politik eller demokrati något man bryr sig om. Det är en anledning till att partier som ifrågasätter denna utveckling har svårare att växa.

Båda ställer dock allvarliga frågor för det demokratiska samhället. Kommer demokratin att klara av den utmaning som en framtid utan en självklar positiv bild ställer? Kommer vi hellre att rösta på politiker och partier som lovar det vi vill höra än det vi borde höra? Kommer det att finnas människor som vill vara med och forma framtiden, även om den framtiden inte alltid innebär att man kan lova att allt blir bättre?

Och den avgörande frågan: Är mer av allt alltid svaret på alla frågor?

Även om utveckling ligger nedärvt i våra gener, och beskrivs redan i Bibelns allra första kapitel, är det kanske inte det vi hittills sett som den naturgivna utvecklingen som är den som frisinnet står för. Kanske är frisinnets bidrag till dagens politik också en betoning av den förnöjsamhet som inte rubbar vare sig jordens eller skapelsens grundvalar. En positiv bild av vad det goda samhället och det goda livet också kan vara.

Kanske är frisinnets kritiska hållning till den enkelspåriga tron på evig maktkoncentrerande ekonomisk tillväxt och hennes betoning av de små gemenskaperna, på det långsiktigt hållbara, på det nära och lilla samhällets förmåga att se människan, på ett förvaltande bruk av jordens resurser, på natur och kulturens värde en väg framåt.

En del skulle till och med kunna kalla frisinnets väg för – bildning.