Ledare

Att möta, bemöta eller bejaka

Hur kan någon vettig människa överhuvudtaget tänka sig att rösta på Donald Trump? Är 74 miljoner amerikaner verkligen så korkade?

Frågorna känns naturliga för oss. Det är obegripligt att någon som lyssnar på Trumps tirader, hans lögner, översitteri och kränkande epitet mot såväl politiska motståndare som domstolar och media, ens kan fundera över om man ska välja den röstsedeln. I Sverige förstärks dessutom bilden av mängder av intervjuer med trumpister som verkar än knasigare än den republikanske presidentkandidaten.

Men är 74 miljoner amerikaner verkligen så galna? Eller finns det andra, underliggande, teman och strömningar som kan förklara varför Trump leder i de flesta opinionsmätningarna idag?

Kanske är det så att mänskligheten blivit dum. För det märkliga är att vi ser samma tendenser över stora delar av den demokratiska världen. Demokratin hotas inifrån. Främst populism till höger, men utvecklingen i Tyskland visar att vänsterpopulismen inte heller vilar på lagrarna.

Det enklaste för den upplyste liberalen, eller den sanningsägande progressive, är att avfärda både åsikter och människorna som hyser dem som just dumma. Det är inte så svårt när exemplen handlar om människor som tror på Qanon-sagor, på chemtrails i skyn eller att det finns en världsomfattande judisk konspiration ledd av Georg Soros som arbetar mot – ja mot vad? Funktionell dumhet kan inte bemötas annat än med ett tydligt motsatt ställningstagande.

Men kan det förklara varför 74 miljoner amerikaner röstade på Trump 2020? Eller att människor verkar vilja lägga sin röst på vänsterpopulisten Sahra Wagenknecht i Tyskland, på Marine le Pen i Frankrike, eller kanske på Nigel Farage i Storbritanninen? Och till vilken del hör svenska sverigedemokrater, finska sannfinländare eller fremskrittare i Norge till samma rörelse? Är de, och deras sympatisörer och väljare, bara missinformerade hel eller halvgalningar? Eller finns det skäl även för liberaler att försöka förstå de rörelser som sker och som ger sådana partier livsluft? Inte för att ta över åsikterna (som alltför ofta verkar ske i den nuvarande regeringen), utan för att se vilka utmaningar människor som kanske befinner sig längre bort från det medie-politiska centrat ser i sin vardag.

Vissa saker kan man som liberal ganska lätt sortera bort. Det finns hos många rörelser en vilja att definiera ett ”vi – dom – paradigm” som den centrala konfliktytan. Det gäller dock inte bara de systemhotande populismrörelserna. Även hos de progressiva finns samma tendenser. Allt mer blir progressiviteten en variant av religion med tydliga motsättningar mellan de troende och de otroende. Vi ser det idag inte minst i frågorna om identitet och kön.

Men hos populisterna är teserna om ett förtryckt ”vi” mot eliternas ”dom” än mer central. Trump vill dränera träsket i Washington och riva ner ”den djupa staten” för att de eliter som styr där inte gör det för att göra gott för ett förment amerikanskt folk, utan för hans (och numera tyvärr merparten av det republikanska partiets) fiender. I Europa spelar EUs organisation i Bryssel samma roll.

Vi-et och dom-et är centrala inte minst i frågan om migration. Men den grundläggande konflikten handlar om synen på människovärde, på mänskliga rättigheter, på internationella samarbeten och på demokrati. Populisterna menar sig stå på det förtryckta ”folkets” sida, mot olika ”eliter” som inte förstår detta ”folk”. En sådan politik är svår att bemöta. Det går inte, framförallt inte för eliterna, att säga: ”Nej, ni har fel, jag är inte elit!”

Men problemet är större än så. Populisterna – främst de till höger – målar upp en bild av ett samhälle som, efter någon form av revolution, kataklysm eller annan genomgripande samhällsomvandling, blir bättre. Det kan vara en återgång till något som (sannolikt aldrig) varit, eller till ett stabilt lyckorike där folkets mening (åter?) gäller. De progressivares framtida bild handlar snarare om andra former av lyckoriken, baserade på sådant som biologism, queer-teorism eller kanske någon form av omvänd rasism.

För liberalen, som aldrig strävat efter att i denna värld upprätta några lyckoriken utan snarare lösa vardagens problem för så många som möjligt på sätt så ostatliga som möjligt, blir utmaningen än större. Nu avkrävs hon att skapa en bild av ett framtida samhälle som inte bara ska konkurrera med, utan utmana och vinna över, populisternas mer eller mindre falska visioner. Hon ska måla upp en framtidsbild baserad på fakta, med vardagslösningar på vardagsproblemen och få den att bli mer attraktiv än de ouppnåeliga. Är det ens möjligt?

Knappast. Om liberalismen, oavsett prefix, ska fortsätta vara en politisk kraft för ett bättre samhälle, kan inte liberalen agera på den spelplan som målats upp av populisterna. Istället handlar det om att bli den trägne vingårdsarbetaren som söker lösa vardagens problem både i smått och i större. Men då måste man våga, även när det inte ger vinst i nästa opinionsundersökning. Och man måste våga ompröva sina åsikter när fakta motsäger trossatser som liberaler idag gjort till sina.

Då går det inte som en liberalistminister gör idag, hänvisa till att ”den här regeringen” för första gången har gjort allt rätt inom klimat- och miljöområdet när all samlad vetenskap säger det motsatta. Istället gäller det att hitta vägar att balansera kostnaderna för åtgärder idag, mot kostnader för att hantera skadorna i morgon.

Då går det inte heller att, som en annan liberalistminister gör, på ett tydligt pseudoreligiöst sätt hävda att en slappare hållning till biologiska fakta om kön kommer att göra människan lyckligare. Snarare borde man fråga sig hur en stabil uppväxtmiljö för barn och unga ser ut, där den psykiska ohälsan faktiskt minskar, där man till exempel inte måste definiera sig själv hela tiden och kanske byta kön för att tro att man ska bli accepterad.

Då kan man inte som andra liberalistministrar heller byta fot i frågan om valfrihet och företagande, om migration och assimilation, om statens roll och individens rätt till personlig integritet, om kunskap och bildning, eller om civilsamhällets roll.

Ett sådant parti, och en sådan liberalism, kommer aldrig att kunna möta populisterna på deras planhalva. En liberal måste välja sin spelplan själv, inte spela på den plan, och med de regler, som populisterna skriver.

Problemet(?) är att en riktig liberal politik kanske inte ger utslag i nästkommande opinionsundersökning, kanske inte ens i kommande val. Riskerna för förluster är överhängande. Men sannolikheten till vinster i det populistiska spelet är minst lika marginella.

Skillnaderna är dels att den icke-populistiske liberalen inte överger liberala grundteser, utan bygger en stabil bas för ett kommande mer liberalt samhälle. Demokrati. Civilsamhälle. Jämställdhet mellan kvinnor och män. Småföretagande. Genomsyrande etik för normer. Normer för kunskap. Kunskap för bildning. Bildning för kultur. En miljö i långsiktig balans. Fakta och evidens.

Istället för målande visioner om framtida drömmar, skapar liberalen stabila baser för ett långsiktigt hållbarare samhälle. Då kan liberalen själv se sig i spegeln och fortsätta tro att liberalism är något mer än förhoppningsvisa opinionsframgångar byggda på rymligare samveten och böjligare ryggar.

Kanske vinner Trump valet i höst. Kanske blir Wagenknecht vinnare i valet till Europaparlamentet. Det blir de knappast för att deras politik är den bästa.

Snarare är det för att alternativen är för dåliga.