LEDARE

Blev Liberalerna ”statskramare”?

Den senaste tiden har såväl Liberalerna som Kristdemokraterna kommit ut som förstatligandets förkämpar. Liberalernas vilja att återförstatliga skolan är välkänd. Göran Perssons (S) kommunalisering av skolväsendet var och förblir en av 1900-talets sämre politiska idéer som får alldeles för lite uppmärksamhet när diskussionerna om kvaliteten i svensk skola går höga. Kristdemokraterna å sin sida menar att ett övertagande av all sjukvård (i princip) av staten och därmed en nedläggning av regionerna (i princip) är nödvändig för att hela Sverige ska ha en jämlik vård på lika villkor. Grunderna för den politiken är dock lika svajig som kommunaliseringen av skolan på 1990-talet. Inrättandet av en gigantisk ny myndighet med 300 000 (trehundratusen!!!) anställda lär både ta tid och kosta pengar. Och vilka vinsterna är förblir oklart.

Nu säger dock Liberalernas partiledare att man är villig att stötta Kristdemokraternas förslag i utbyte mot deras stöd för en statlig skola. Två nya myndigheter med upp emot 450 000 medarbetare ska tillskapas. Kommer det att bli bra? Effektivt? Kvalitetshöjande?

Är staten verkligen en garant för ökad, effektivare och jämlik service till alla över hela landet? Det skulle kanske gå att fråga glesbygdsboende om servicen från polis, arbetsförmedling, försäkringskassa med flera. Och är effektiviteten hos den statliga polisen i topp? Har inte tidigare liberaler kritiserat det ineffektiva Myndighetssverige? Velat lägga ner fler myndigheter eftersom varken kvalitet eller jämlikhet över hela landet fungerar?

Risken för att staten blir allsmäktigare blir än tydligare om man sätter det i samband med den ökade misstron mot alternativ och valfrihet. Liberalerna går i spetsen för att få bort friskolorna. Är deras vision att det bara finns en, förstatligad, skolform där valfriheten är, för att travestera Henry Ford, att man kan välja vilken skola man vill bara den är statens?

Och hur ställer sig Kristdemokraterna till att kroka arm med de partier som vill minska valfrihet och alternativa driftsformer inom vården? Hur kommer ett bud från Socialdemokraterna och Vänstern där förstatligandet byts mot förbud mot vinster i vården (och därmed en nedläggning av alla privata alternativ) mot att man stöder förstatligandet att tas emot? Var det inte kristdemokratin som nyss stöttade såväl alternativ som den subsidiaritetsprincip som menar att beslut ska fattas på så låg nivå som möjligt?

Visar inte de senaste utspelen på att den principlöshet och de tappade ideologiska kompasserna hos de nationella partierna att staten inte alltid är de goda gåvornas givare? Borde man inte först funderna på vilka problem man vill lösa, därefter göra en tydlig ekonomisk praktisk och faktabaserad analys, väga samman dem med den ideologiska bas som pekar mot det samhälle man vill vandra mot (en del vill till exempel ha statlig styrning med årliga planer, andra en mångfald för att väga upp statens makt, en del tror att det offentliga är bäst på det mesta, andra att civila och privata aktörer är nödvändiga för kvalitet, valfrihet och utveckling) och först därefter lägga de skarpa förslagen?

Nu blir i stället en alltmer allsmäktig stat svaret på allt. Det är inte särskilt liberalt.

Redaktören