Ledare: En liberalism som inte tigger stödröster

Liberalerna är kvar som riksdagsparti. Det som under 47 av mandatperiodens 48 månader verkade osannolikt hände faktiskt den 48:de. Framgången till 5,3 procent måste naturligtvis räknas från en nivå kring 2 procent där partiet låg i mätningarna när den egentliga valrörelsen startade. Ökningen är remarkabel. Och även den som redovisas i tabellerna, plus 0,7 procentenheter från de 4,6 partiet nådde 2022, är faktiskt den största partiet haft sedan valet 2002. Simona Mohamssons energi och vädjanden om stödröster gav resultat.

Denna ledartext redovisar hur Frisinnad Tidskrift ser på Liberalernas läge efter valet.

Då ska först nämnas att två ledamöter i tidskriftens styrelse invalts i riksdagen för Liberalerna: ordföranden Willhelm Sundman och Lars Leijonborg. I ett historiskt perspektiv är det inget avvikande. Tidskriftens grundare Waldemar Svensson var under många år riksdagsman för Folkpartiet, liksom Jan-Erik Wikström som senare ansvarade för den. Staffan Werme och hans föregångare Birgitta Nilsson hade båda centrala positioner i partiet. Frisinnad Tidskrift har alltid existerat i Folkpartiet/Liberalernas närhet men förbehållit sig rätten att ta ställning i sakfrågor oberoende av partiet. Det kommer vi att fortsätta med. De som var med på 1950- och 60-talen vittnar om att den idémässiga spänningen mellan Bertil Ohlin och Waldemar Svensson var fruktbärande, inte destruktiv. Det som stått i varje nytt nummer av tidningen sedan 1930 gäller fortfarande: en personligt präglad, partipolitiskt obunden, frisinnad tidskrift.

Ännu en personfråga som måste nämnas är att tidskriftens chefredaktör Staffan Werme insjuknade i början av hösten och nu är långtidssjukskriven. Han ersätts tills vidare som chefredaktör och ansvarig utgivare av Annika Westh. Men Staffans redaktionella inriktning kommer säkert att vara vägledande för tidskriften även då han inte kan medverka själv.

Kärnan i det budskap Frisinnad Tidskrift vill förmedla efter valet 2026 har formulerats väl i ett par andra tidningar. En ledartext i Svenska Dagbladet, signerad Hanne Kjöller, har rubriken: ”Hej Simona, tänk vad bra ditt parti kan bli”. Hon konstaterar att hon röstat på Liberalerna men fortsätter: ”Men ärligt talat: jag gjorde det mer av förhoppning av vad partiet kan bli, än entusiasm över vad partiet är.”

I Expressen skriver Patrik Kronqvist: ”Glöm stödkorven – här är L:s framtid”. Sedan följer ett förslag på en agenda som Kronkvist menar skulle ge ett ”borgerligt högerliberalt parti” en framtida roll i svensk politik.

Båda texterna beskriver ett framtida liberalt parti som inte tigger om stödröster utan står för en politik som är viktig och därför har förmågan att locka till sig stöd av egen kraft.

Frisinnad Tidskrift delar helhjärtat den inställningen. Ännu ett citat hämtar vi från den avgående LUF-ordföranden Anton Holmlund: ”Partiet måste byggas om från grunden.”

För synar man den remarkabla framgången närmare innehöll valresultatet katastrofala siffror i de flesta kommuner och regioner. De ”vita fläckar” det talats om i partiet har växt ihop till stora landsdelar. Partiet har nu exempelvis ingen representation i 12 av 21 regioner. Till dessa resultat ska läggas att partiet är nästan utraderat bland unga. I skolvalet blev L mycket mindre än Örebropartiet och till och med något mindre än Alternativ för Sverige.

Från borgerligt håll påpekas att även om Centerpartiet valt det röda blocket är partiet i grunden icke-socialistiskt. Liksom i alla val sedan 2006 gav också det senaste, menar man, en icke-socialistisk majoritet. Men i skrivande stund har Magdalena Andersson fått talmannens uppdrag att bilda en ny regering mot bakgrund av den rödgröna majoriteten i riksdagen. Om det ska vara möjligt krävs att Centern och Vänsterpartiet överger sina låsta positioner. Vilket av partierna som eventuellt viker ner sig återstår ännu att se. Och om Magdalena Andersson lyckas bilda en regering kvarstår frågan hur handlingskraftig och uthållig den blir.

Det som nu krävs i Liberalerna är djupgående processer som omprövar både delar av partiets politik och organisation. Simona Mohamsson måste inse att hon vunnit en seger av det slag som fick Kung Pyrrhus att efter slaget vid Asculum yttra: ”En sådan seger till och vi är förlorade”.

Liberalerna bör utveckla politik utifrån den verklighet, delvis hotfull, som Sverige befinner sig i. Båda de nämnda SvD- och Expressen-skribenterna lyfter fram klimatet. Kronqvist formulerar det så här: ”En ambitiös miljö- och klimatpolitik som inte är rädd för vad SD ska tycka”. Båda för också fram behovet av en ny bostadspolitik. 

I början av en omprövningsprocess ska man vara försiktig med att uttrycka bestämda åsikter om var den ska landa. Men för Frisinnad Tidskrift är det uppenbart att den politikutveckling som behövs, förutom en radikalare klimat- och miljöpolitik, mycket ska handla om hur Sverige, i och utanför EU, kan spela en större roll för frihet och demokrati i världen, hur svensk demokrati kan stärkas, hur valfriheten i vardagen kan utvecklas, hur människan behåller eller återtar makten över artificiell intelligens och hur Sverige i en värld av stenhård internationell konkurrens kan bli ännu mera innovativt och entreprenöriellt.

Patrik Kronqvist får i sin analys av förnyelsebehovet också in att processen ska landa i mindre av ”folkpartism” och frisinne. Där upphör vår samsyn!