LEDARE

På vad ska en frisinnad rösta?

Var det sista spiken i kistan, den där frisinnade som Liberalerna på senare tid mest menat vara ett dödkött att släpa omkring på? Det frisinne som en gång var både ryggrad och hjärta, fötter och händer i det svenska, socialliberala partiet oavsett om det kallat sig vänsterrörelse, Frisinnade Landsföreningen, Frisinnade folkpartiet eller Folkpartiet.

Visst har frisinnet sin storhetstid bakom sig. När Folkpartiet 1934 bildades genom en sammanslagning av de två liberala partierna, var det frisinnet som var det starka. När Folkpartiet var som störst, under stadsliberalen Bertil Ohlin, var det ändå fler ur kyrkorörelserna som röstade på Folkpartiet än partiets totala röstsiffror 2022. Under 1960-, 70- och 80-talen var rekryteringen av förtroendevalda med bakgrund i de frisinnade folkrörelserna; frikyrkorna, nykterhetsrörelsen, folkbildningsrörelsen, fredsrörelsen, miljörörelsen, fortfarande självklar. Nykterhetsrörelsens folk var ofta partiföreningarnas centralpunkter.

Men marginaliseringen av frisinnet hos det liberala partiet i Sverige har pågått länge. På område efter område har sakpolitiken förändrats i en riktning som alienerat frisinnade och minskat partiets bas. Frisinnet har ändå funnits som en återklang av det som en gång var.

Till del beror det på samhällsutvecklingen i stort. En förenklad bild av det Waldemar Svenssonska frisinnet visar på en politik där en kristen tro och dess konsekvenser är central. Det är därför Svensson slåss för fred när världskrig råder. Det är därför folkbildningen är viktig, frikyrkorna kallas inte läsare för inte. Det är därför ett omhändertagande av Skapelsen är självklar. Det är därför nykterheten som en del i det sociala ansvarstagandet spelar hvudroll. Det är därför misstron mot den allsmäktiga staten är betydelsefull.

Grunden för detta Svenssonska frisinne är ändå människosynen. En människa skapad till Guds avbild, med oändliga möjligheter att utvecklas som människa. Men inte enbart för sin egen del utan i samklang med andra. En människa med förmåga att göra gott, men där insikten om individens möjlighet att välja sämre vägar alltid måste vägas in och upp av korrigerande, eller stödjande, nätverk. En ideologi med individen och hennes frihet och egenmakt i centrum, men med förståelse för att individualism alltid kan bli såväl egoism som subjektiv faktaresistens och därför behöver medmänskliga relationer som korrektiv.

Den politiken kan översättas i sakpolitik. Inte alltid var Svensson på samma kurs som det Folkparti han tillhörde. Men dåtidens Folkparti-kyrka var så bred att även Svensson fick plats.

Men sedan 1960-talet har ändå det Svenssonska frisinnet långsamt försvunnit från den svenska liberala rörelsen. Kanske började det med att detta frisinne ansågs för värderingskonservativt? Var det de då radikala halmhattarna på 1960-talet som fick vågen att slutligen väga över till den stadsliberala rörelsens förmån? I vart fall minskade frisinnets roll i Folkpartiet.

Det nationella planet gick före. Politiken blev allt mer stadsliberal. I lokalavdelningar och länsförbund fanns ännu långt i på 1990-talet frisinnet kvar. Inte minst spelade det roll att det var de frisinnade som bar upp Folkpartiet som en folkrörelse. Frisinnade tog med sin föreningserfarenhet från nykterhetslogerna, frikyrkorna, folkskolorna och miljörörelsen in i Folkpartiet och såg till så att det fanns folk i styrelserna, att årsmötena fungerade, att någon kokade kaffet och att idéproduktionen fanns med när det var viktigt med motionsskrivande, styrelsemotiveringar och partiprogramsarbetande. Där fanns länge med ett underifrånperspektiv, även när politiken blev allt mer centraliserad och det nationella perspektivet stärktes.

Men den nationella politiken avfrisinnades. Den frisinnade basens ideologiska grunder eroderade och de sakpolitiska förslagen hade allt mindre frisinne i sig. Under 2000-talet accellererades utvecklingen, inte minst sedan Björklund tog över partiordförandeposten. Reminiscensen från frisinnet bleknade. Sakpolitiken blev, i bästa fall, socialliberal men allt oftare individcentrerad egoliberalism.

Var det LSS-reformen som bar de sista frisinnade dragen? Trots att Bengt Westerberg inte var frisinnad, var hans reform en fortsättning av det frisinnade underifrånperspektivet. Men sedan …?

Waldemar Svensson var frikyrklig, nykterhetsman, småbonde, folkbildningsman, pacifist, mot den allsmäktiga staten och misstroende mot en oförblommerad utvecklingsoptimism. Inget av de områdena finns idag i Liberalerna.

Kristen tro har länge sett som en belastning i det allt gudlösare liberala partiet. Genom omläggningen bort från frisinnet försvann, förutom folkrörelsefolket, också grunden för intresset för internationell solidaritet, humanitärt arbete, miljöfrågor och om inte pacifism så i alla fall ett ifrågasättande av militarismens välsignelse.

Frikyrkofolket hade också med sig en grundmurad skepticism mot en allsmäktig god(?) stat, där tilltron till individens möjligheter balanserades, inte av staten utan av kollektiva värderingar byggda på årtusenden av etiska och moraliska diskussioner hos kyrkans teologer och fotfolk.

Nykterheten var i huvudsak inte ett avvägande för att jag skulle må bättre, utan för att min riskbrukande granne skulle slippa frestas. Närheten till jorden som småbrukare har, födde också respekt för skapelsen och insikten om att något, eller någon, större än människan skapat den, insett dess skönhet och gett människan rätt att bruka men inte förbruka den.

Folkbildningen var central, lika mycket för människans rätt att växa i mänsklighet som att bli anställningsbar. Bildning var större än utbildning. Genom bildning skapades också en grund för gemensamma värderingar, humanism och medmänsklighet istället för egoism och egenrätt.

Samtidigt fanns hos Svensson och många av de frisinnade då ett ifrågasättande av en samhällsutveckling som alltid ledde framåt, uppåt, utåt. Samhällsutveckling kunde lika gärna leda till nya världskrig, ökad egoism och minskad medmänsklighet som det motsatta, beroende på vilken grund framtidsarbetet byggdes. Åter var värderingarna, de där tusenåriga, avgörande.

Av detta finns idag inget kvar. De sista spikarna i den kista Liberalerna byggt åt partiets frisinne har i rask takt slagits i den senaste tiden. Ett axplock ur Liberalernas politik de senaste dagarna:

• Slopa valfriheten i skolan. Det är inte det man säger, istället handlar lagrådsremissen om att begränsa friskolornas möjlighet till vinst. Men Liberalerna vill gå längre. Med deras förslag kommer friskolor sannolikt inte längre kunna drivas, oavsett organisationsform, eftersom vinst är nödvändig, inte minst för stiftelse- eller föreningsdrivna skolor som måste kunna möta sämre års förluster med sparade vinstmedel.

• Fler miljardärer. Inte fler småföretag och småföretagare. Inget om näringslivet som välståndsbyggande i hela landet. För L idag är det bra att bli miljardär på pappas arv, på mammas pokerspelapp, med brorsans idé om drönare mot civila mål i krig. Det är rikedomen som sådan, inte samhällets inriktning som styr dagens liberaler. Visst är det bra om fler kan tjäna pengar på bra idéer, entreprenörskap och risktagande inom företagande ska spela roll för förmögenhetsbyggande. Men att främst använda miljardärsantal som målsättning är stötande.

• Sätt ett stopp för svensk restriktiv alkoholpolitik. Liberalerna gör nu gemensam sak med Sverigedemokraterna även här. Inriktningen är glasklar. Först rätt för Systembolaget att sälja kyld öl, för frisören att sälja en grogg till klippningen och för ICA-handlaren att bli certifierad alkoholförsäljare. Därefter är den restriktiva alkoholförsäljningens tid över. Solidariteten med den sårbara överges även här.

• Och som sista spiken är Liberalernas klimatpolitiska trovärdighet slut. Man vågade inte ens ta emot den utredning om styrmedel för att klara av klimatmålen offentligt. Den smögs igenom utan presskonferens. Förslagen utredaren kommer med, förslag som forskarvärlden enigt står bakom och som inte kan anses vara vänster eller orealistiska, sågas direkt av samma partier som vill sälja alkohol fritt. Liberalerna sviker härigenom ännu ett av de många miljöpolitiska förslag man själv tagit fram. Sämst i klassen enligt Naturskyddsföreningens genomgång.

Det här är bara några av de senaste förslagen från Liberalerna som går på tvärs mot frisinnet. De senaste fyra åren har annars sveken duggat tätt inom alla de områden som redovisats ovan.

Frågan som måste ställas är var frisinnet idag hör hemma? Folkpartiet var, trots den utveckling bort från frisinnets grunder, en självklar hemvist. Denna tidning och dess grundare var en del av den socialliberala rörelse som trots sin relativa litenhet varit med och format mycket av svensk politik. Folkpartiets rötter i folkrörelserna frikyrkan, nykterhetsrörelsen, folkbildningsrörelsen och miljörörelsen var en garant för välgrundade förslag inom många områden.

Men vad återstår idag? Vilket parti kan ledarsidan på Frisinnad Tidskrift rekommendera sina läsare att lägga sin röst på?

Waldemar Svensson slogs med samma fråga. Var går gränsen för när frisinnet inte längre ryms inom det parti som det varit med och bildat och lagt grunden för? Svensson blev partiet troget, trots stor tvekan. Frågan är om han varit det idag. Inget talar för det.

Kanske valde Svensson att vara kvar i Folkpartiet för att alternativen var sämre. Men är det fortfarande så idag? Är Liberalerna partiet för de frisinnade?

Den frågan måste lämnas öppen.