LEDARE

Några råd till mitt parti, om jag hade något…

Var Anna-Maria Lenngren ironisk i sin dikt, den som kvalificerade sig in i förslaget till kulturkanon? Skrev hon en tidig feministisk text om kvinnans underordning under usla män, eller var hennes ord menade som en vägledning för den goda kvinnan under den tid hon levde? En bra text fortsätter att leva långt efter det att författaren är död.

Alla ord måste tolkas av sin samtid. Så är det även med politiken. Den måste tolkas av sin samtid. Men en bra politik, eller snarare en bra ideologi, lever långt efter det senaste eller närmast kommande, riksdagsvalet.

Där har Liberalerna i huvudsak, liksom andra partier som mer eller mindre bekänner sig till den liberala ådran, problem. För såväl sakpolitik som ideologi verkar ha en halveringstid som närmar sig Syre-12 isotopen… Den liberala utmaningen sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. Den liberalism som uppstått under 1900-talet, allt mer egocentrisk, instrumentellt ekonomistisk, värderingsbefriad och historielös är inte längre en vinnande ideologi. Den saknar förankring hos andra än en allt mindre, men allt mer elitistisk, grupp av starka individer där självförverkligandet utifrån den egna upphöjda positionen är norm och där avståndet från det kollektiv(!) man påstår sig företräda blir allt större.

Enligt uppgifter har nu medlemsantalet i partiet Liberalerna sjunkit väl under 10.000. Det är i sig inte märkligt. Partier som folkrörelser är inte byggda för 2000-talet. Och det mest individualistiska/egocentriska partiet borde ha allra svårast att få ihop en gemenskap, om den innebär krav på att man ska delta i, och acceptera, kollektivt fattade beslut. Sönderfallet ligger nära när partiorganisationen inte bärs av några andra än individualister.

Är denna analys riktig är det kanske förmätet att ge några råd inför det landsmöte som kan bli det sista för Liberalerna som riksdagsparti. För även dessa råd är, trots redaktörens bakgrund i de kollektiva rörelserna Baptistsamfundet, iderottsrörelsen och Folkpartiet, en individs tankar. Men eftersom frisinnet är något betydligt större än den föreningsanknytning som den nuvarande partiledaren menade i intervjun i förra numret av Frisinnad Tidskrift, kommer de ändå här.

Råd 1: Bry er om partiet!

Ett parti är i huvudsak inte bildat för att delta i riksdagsval. Det är en organisation som vill förändra samhället i en viss riktning. Allmänna val är ett redskap för att kunna genomdriva denna förändring. Men blir valen huvudsak kommer makten att korrumpera det arbete som byggs med ideologi som hörnsten. Inte minst när de politiska uppdragen inom det offentliga kommer med ekonomiska ersättningar som det ideella arbetet i partiorganisationen inte har.

Viljan att förändra samhället finns. Det spretar dock mer än på länge. Svaret på vad som är det goda samhället är inte heller enkelt. Är det mer pengar? Bättre välfärd? Mindre miljöförstöring? Hårdare straff? Starkare militär? Mer fri tid?

En del av ideologiernas uppdrag är att göra de avvägningar som måste göras mellan olika viktiga områden. Men det är också att peka ut en riktning mot vad ideologin ser som det samhälle som är godare än alternativen. Mer om det nedan. Idag saknas idédebatten i partiet Liberalerna. Partiets uppgift har de senaste åren utvecklats allt mer till en kommunikationsorganisation som ska marknadsföra ledningens åsikter, oavsett om ledningen är nationell eller lokal och helt utan ideologisk riktning, utan historiska konnotationer.

Så – gör partiet viktigt igen, gör det till en ideologisk bas för samhällsförändring. När frisinnet var levande i Folkpartiet var det självklart att de med folkrörelsebakgrund; de frikyrkliga, nykteristerna, miljökämparna, folkskolelärarna med flera stod för ryggraden i partiet

Råd 2: Våga ta en egen väg.

Den svenska liberalismen har alltid varit en motståndsrörelse. Det är både dess styrka och dess svaghet. Liberalismen är inte rädd för att ta konflikter för att försöka uppnå de mål den strävar mot. Den fria handeln var inte mainstream på Chydenius tid. Rösträttsrörelsen motarbetades såväl av kung som konservativa. Pacifismen, kravet på en skola för alla, den tidiga miljörörelsen, biståndet, kvinnokampen – allt har varit en strid mot krafter som varit starkare än de liberala. Ofta har ändå liberalismen vunnit.

Striderna är inte desamma idag som då. Men de finns. Under råd fyra ska vi se mer på några av dem.

Rädsla för tillfälliga opinioner, för statens (för)tryck eller tryck från de ekonomiskt, socialt eller på annat sätt starkare är inte liberalismens kärnvärden. Viljan till frihet har varit ledande. Det är inte friheten att alltid göra som man själv vill eller känner för som är liberal. Det är viljan att ge andra större möjligheter än vad de haft som är den liberala kärnan, oavsett kön, bakgrund, ekonomiska förutsättningar eller bostadsort på jorden.

Den frisinnade vägen har aldrig varit den bredaste. Från frikyrkans kamp för religionsfrihet har modet att ta en egen väg varit frisinnets DNA.

Råd 3: Satsa på bildning.

I en intressant artikel i DN från 2024 pekar Gina Gustavsson, professor vid Uppsala Universitet, på sambandet mellan islamistisk terror och ingenjörer. Bland dessa islamister hade merparten, mellan 50 och 75 procent, ingenjörsutbildning. Gustavsson är noga att peka på att sambandet inte är kausalt, utan snarare en viss korrelation. Ändå visar det på att kunskap inte är nog.

För att samhället ska utvecklas behövs kunskap inom en mängd områden. Grundskolans viktigaste uppgift är att ge eleverna de basala kunskaperna inom de ämnen som gör att de sedan kan gå vidare och bredda och fördjupa sina kunskaper. Ingenjörsvetenskap är en av dem. Men kunskap är inte tillräckligt. Kunskap kan, som Gustavsson visar, användas till såväl onda som goda gärningar. Samma kärnfysik ligger bakom strålbehandling av cancer som atombomben.

För att samhället ska utvecklas mot det goda, krävs bildning. Om kunskapen är kompassen, är bildningen orienteringskartan. Vi behöver fler naturvetare inom de flesta områdena. Men vi behöver också humaniora; filosofer, teologer, språkvetare, bibliotekarier, kulturvetare… Det är där som avvägningarna kan göras, eller för att använda orden ovanför aulan på Uppsala Universitet: ”Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större”.

För frisinnet, med sin bas i det sökande efter rätt och rättfärdighet som har Bibeln som grund, var det självklart att bildningen var central, oavsett om den förmedlades genom folkhögskolor, studieförbund eller kurser vid universitet och högskolor.

Råd 4: Erkänn intressekonflikterna.

Som en följd av mer kunskaper som ger staten fler möjligheter att agera, kommer konfliktlinjerna som politiken har att hantera att bli tydligare. Några dagsaktuella exempel:

Vi behöver mer pengar till försvaret – vi behöver mer pengar till vården.

Den biologiska mångfalden hotas – svensk skogsindustri är exportviktig.

Övervakning kan lösa fler brott – övervakning riskerar den personliga friheten.

AI är en möjlighet –  AI är ett hot.

Klimatförändringarna är ett hot – klimatförändringarna är en möjlighet.

Och så vidare.

Men de flesta politiker idag bryr sig inte om att tydliggöra dessa konflikter. Man kör på som om bara en linje fanns. Klimatkrisen kommer att lösas genom mer kärnkraft och alla kan få det bättre (fast det sannolika är att det kommer att kosta – för alla). Försvaret ska rustas för lånade pengar och välfärden värnas (fast det bara finns en påse pengar som inte räcker till allt). Om vi öppnar den här möjligheten till övervakning blir vi tryggare (fast allt pekar på att övervakningsdörrar som öppnas aldrig går att stänga).

En god politik visar på att det finns intressekonflikter, men att politikern, eller partiet, betonar vissa saker och därmed prioriterar ner andra. Övertydligt blir det när det kommer till natur och klimat. En minister och en regering som öppet säger att man prioriterar kortsiktig ekonomisk tillväxt högre än långsiktig hållbarhet för biologisk mångfald och klimat är i vart fall ärlig. Alternativet, som idag, med ministrar som låtsas som om de kan fixa allt – tvärt emot såväl statistik som vetenskap – monterar ner själva basen för demokratin.

Frisinnet har sedan länge erkänt konflikterna när det kommer till avvägningar. Waldemar Svenssons tydliga kritik mot såväl en allt allsmäktigare stat som en tro på en ständig positiv samhällsutveckling bär syn för sägen.

Råd 5: Bejaka politikens kollektiva sida.

Nej – individualismen är inte lösningen på allt. Ingen människa är ett skepp på en öde ocean. Människan blir till i relation till andra.

Det liberala 1900-talet har, med sekulariseringen som draglok, allt mer alienerat människan från sig själv, från de andra, från skapelsen. Människans lott är att skapa och återskapa sig själv. Det är bara hon som har ansvaret för om och hur hon lyckas. Frihet har blivit en frihet från, inte en frihet till.

I en sådan värld har inte demokratin någon plats. Demokrati är av nöden kollektiv, själva ordet är uppbyggt av det kollektiva ordet ”folk”. För att demokratin ska fungera måste såväl avsändare som mottagare acceptera kollektivets skyldig- och rättigheter. Men i en värld där individens totala frihet är målet, som liberalismen idag betonar den, saknar kollektiva politiska beslut den förankring de behöver för att fungera. Om den individuella friheten dessutom ställer krav på omedelbar behovstillfredsställelse liksom att den subjektiva uppfattningen trumfar kollektivt accepterade fakta, är inte ett samhälle längre möjligt.

Så länge frisinnet var en del av den svenska liberalismen var den en motkraft till denna partikulära liberalism. Frisinnet har alltid betonat att människans frihet är en frihet till, till tro, till bildning, till gemenskap, till samhörighet, till möten, till ansvar. Den frihetssynen måste återerövras om samhället ska kunna bli funktionellt och politiken effektiv. Den är inget som kan påtvingas ovanifrån. Men för ett fungerande parti kan insikten spira från gräsrötterna och deras kontakter i det civila samhället utanför polltiken.

Råd 6: Värderingar är inte till för att driva kampanj.

Vilka värderingar ska politiken vila på? De dagsaktuella, mainstreamvärderingarna? Eller de tidlösa? Och vem ska befästa dem?

Ett av de märkligaste skiftena i det liberala partiets ideologiskifte är synen på värderingar. Det gamla Folkpartiet, mer frisinnat till både namn och gärning, berömde sig för att vara värderingsstyrt, fritt från särintressen som vill stärka just sina medlemmar. Det partiets värderingar kom aldrig från statliga påbud, och inte sällan emanerade de från värderingsstarka grupper utanför partiet, men med personsamband in i partiet. Hela Folkpartiets historia är befolkad av de män och kvinnor som bar värderingarna in i partiet. Från Anders Chydenius och Erik Gustaf Geijers prästerskap till Waldemar Svenssons förankringar i nykterhet, småföretagande, bildning och frikyrka och även därefter strömmade värderingarna in i Folkpartiet. Värderingarna kom underifrån och kanaliserades in i politiken. Det var då självklart att dessa värderingar baserades på en kristen värdegrund, även om kristen tro absolut inte var nödvändig eller ens önskvärd hos alla partiets företrädare. Skiljelinjen mellan staten och kyrkan skulle vara skarp.

En fördel med en sådan syn på värderingar är att de är långsiktiga. De kan ha mejslats fram under århundraden och förändringar sker långsamt och eftertänksamt, om de ens går att förändra. Den katolska kyrkans sju sakrament har minst 800 år på nacken.

Nu väljer Liberalerna en annan syn på vad värderingar är. Det är något som staten står för och som ska påtvingas medborgarna uppifrån. Det räcker inte med de värderingar som lagarna konkretiserar. I Sverige ska man, med Liberalernas nya synsätt, bejaka värderingar som inte är lagstadgade, annars… Det är orimligt och, måste man säga, oliberalt.

På det stundande landsmötet kommer Liberalerna att fatta ett stort antal beslut om hur politiken ska formas. Kanske blir några beslut bra och liberala. Andra kommer att bli sämre. Problemet är bara att ingen vet vilken grund partiet står på, vilken ideologi förslagen förankras i och vilken riktning partiet vill föra Sverige. Dagens Liberalerna har reducerats till en organisation som söker dagsaktuell makt, kosta vad det kosta vill, medan partiet och ideologin skrumpnar bort och försvinner.

Redaktören