Ledare

Låt inte krigets språk förblinda – till pacifismens försvar

Såväl ministrar som höga militärer och journalister av olika färg menar att vi nu måste förbereda oss för krig. Inte precis nu. Inte i närtid förhoppningsvis. Men någon gång är det nog sannolikt att ryssen kommer. Då gäller det att vi alla ska klara oss i minst sju dagar utan att samhället kan ställa upp med någon hjälp. Så skaffa en vattendunk. Lagra konserver. Se till så att ljus och tändstickor finns hemma.

Visst är det rimligt att man ska tänka på livets alla ytterligheter. Vi kan råka i krig. Ryssen kan komma. Men är det rimligt att fokus ligger så mycket på just krigets ofärd och att vi som enskilda personer ska ta något extra ansvar för detta? Är det ens möjligt? Finns det någon som ännu inte upplevt krig som ens kan tänka sig hur ett krig här skulle påverka dem? Och hur skulle ett krig i Sverige se ut? Är det rysk invasion, hybridkrig, drönarattacker eller någon annan variant som vi ska hantera som privatpersoner? Är det terrorbombningar, markinvasion eller, hemska tanke, ett kärnvapenangrepp? Hur många scenarior menar regering, försvarsmakt och opinionsbildare att man som enskild ska vara medveten om och planera för?

Är inte krig något som man helt enkelt inte kan planera för, något att genomleva den dag det drabbar men inte något som ska definiera vardagen?

Visst är det viktigt att man funderar över hur en kris kan påverka oss. Men krisen kan lika gärna vara klimatrelaterad som krigsrelaterad. Skillnaderna är att klimatkrisen påverkar tusentals svenskar redan här och nu, och regeringen gör allt för att hålla tyst och spela ner riskerna. För enligt dem så kommer vi att klara av att möta klimatförändringarna utan att någon kommer att märka något. Vi ska fortsätta leva som vanligt helt enkelt, trots att översvämningar gör hus obrukbara och svåra att försäkra, trots att skador på skog ökar för varje tiondels grad temperaturen stiger och som medför kostnader i miljardklassen, trots att torka riskerar svenskt jordbruk och svensk livsmedelsförsörjning.

Men ingen i regeringen lyfter frågan om att vi svenskar måste se över våra hus för att klara klimatkrisen. Vi ska inte lämna vattennära hus. Vi ska inte skaffa kylaggregat för heta sommarnätter. Vi ska helst inte tänka på de utmaningar som klimatförändringarna kommer att ställa oss inför. Speciellt inte för de sårbaraste i samhället. Snarare handlar det om det motsatta. Vi ska leva som vi alltid gjort. Regeringen, staten, klarar av att hantera krisen.

På område efter område visar sig den selektiva ansvarsfördelningen. Inom miljöområdet är det mest uppenbart, eftersom den politik den liberala miljöministern glatt försvarar på punkt efter punkt går emot forskning och beprövad erfarenhet. Här handlar det inte om eget ansvar, här vet staten bäst trots att politiken de facto minskar chanserna för ett behållande av välfärdssamhället och ökar riskerna för krig.

I ett samhälle har staten ett ansvar för vissa saker. Även den mest förhärdade libertarian menar att just försvaret är ett sådant ansvar. Vi kan inte ha ett land där medborgarna ska ta det ansvaret. Statens ansvar för försvaret av landet gäller både det yttre försvaret, det militära, och det inre försvaret, det civila. Staten kan tvinga alla oss medborgare att delta i båda dessa verksamheter. Är vi tillräckligt ogamla är det bara att ställa upp, oavsett konsekvenserna och oavsett om vi är pacifistiskt lagda eller ej.

Ändå är det inte själva påpekandet om vårt ansvar för att planera för kriget som är det allvarliga. Det är snarare språket och fokuseringen på kriget som nu genomsyrar allt mer av politiken, journalistiken och det offentliga samtalet som bekymrar.

Krig är alltid fel. Upprustning är alltid som bäst något nödvändigt ont. Ökade militära utgifter kommer alltid att innebära mindre pengar till det verkligt viktiga; vård, skola, omsorg, kultur och så vidare. Vartenda vapen som tillverkas är ett misslyckande för mänskligheten. De 25.000 miljarder kronor som varje år läggs på militären globalt hade kunnat hantera såväl klimat och miljökris, som förbättra välfärden för miljarder människor.

Men pacifismen sitter trångt i dagens politiska och mediala landskap. Språket lutar allt mer åt det militära hållet. Den som försöker påpeka att fred sällan vinns med vapen, blir lätt utpekad som naiv, okunnig eller kanske kramare av någon av de diktatorer som ser sina undersåtar som potentiell kanonmat och är beredda att sätta vapen bakom sina hot.

Det är orimligt.

För även om den pacifistiskt lagde i ofärdens tider måste kunna inse att även det militära försvaret spelar en roll för värnandet av frihet, acceptera att folkflertalet, i Sverige liksom i andra demokratier, bejakar satsningar på försvar även om det påverkar välfärden, så behöver hon inte överge sin tro att fred inte byggs genom vapen. Öppnar pacifisten ögonen ordentligt kan hon ana att vare sig diktatorerna Putin, Xi och Kim eller någon annan av de tyvärr allt fler odemokratiska ledarna i världen bryr sig speciellt mycket om pacifistens påpekanden att krig är ont och skapar ont. Men är det detsamma som att pacifism per definition är fel? Knappast!

För: Detsamma borde gälla försvarsvännerna, de legio som idag styr debatten. De borde alla visa sina Brask-lappar – till detta är jag nödd och tvungen – i sina uttalanden om såväl statens försvar som medborgarnas ansvar. Men de orden lyser mest med sin frånvaro. Istället är det leende ministrar som tittar upp ur stridsfordon, glada politiker på besök i vapenfabriker som går på högvarv, opinionsbildare som tävlar om att på bäst sätt skriva ner pacifismen och visionerna om en värld i fred och utan rustning. Få är orden om vad som ska hända efter kriget, när murarna mellan människor och länder byggts höga och broarna över ravinerna mellan ideologier och filosofier rivits. För vem vill ha en framtida värld där vare sig människor eller länder kan leva i fred med varandra om inte ”freden” skapas av murar, vapen och fruktan?

Vart kommer det att leda?

Den liberala världsordningen under slutet av 1900-talet gick delvis ut på att bygga samman världen genom handel. Men för att handeln skulle fungera var man tvungen att våga lita på den man handlade med, oavsett om det var en liberal demokrati eller en diktatur. Och om handelspartnern ändå inte gjorde rätt för sig så skulle det finnas system, med grund i denna demokratiska rättsordning, som hanterade felstegen.

Visst kan man anse att det var naivt att tro att handel, tillit över nationsgränserna, diplomati och globala rättssystem skulle fungera i längden. Drömmen, kanske mest tydligt manifesterad genom den tyska synen på ”Wandel durch Handel”, var bara en ogenomförbar förhoppning som borde övergetts för länge sedan. Tron på att denna liberala världsordning skulle segra för att den gav fler människor bättre liv än någon annan världsordning före den var bara en ogrundad tro. Förr eller senare skulle en Putin dyka upp som en elefant i en porslinsbutik och röja runt utan konsekvenstänk. Förr eller senare skulle kleptokraterna, diktatorerna och de auktoritära nationalisterna börja drömma om personliga rikedomar utan gräns, makt utan opposition och nygamla stormaktsambitioner med nya gränser för det egna hemlandet. Det borde ju alla ha vetat. Det är ju så det blivit.

Men har inte det naiva någon roll att spela även i dagens politik? Hur ska vi annars bygga en bättre värld, den dag då krigslarmet åter tystnar? Vem bygger tilliten mellan människor och mellan länder? Vem ser diplomatin som redskapet för fred och välfärd över hela världen? Vem värnar behoven av en demokrati som inte bygger på störst vapenmakt, utan störst humanitär makt, en makt som ger människor hopp om bättre liv utan att behöva döda någon annan för det?

Hur stora är riskerna att det språk vi använder idag, det krigsmarmorerade språket, också påverkar oss som människor, i stort och smått? Finns riskerna att detta språk också blir en del av en förhärdad värld, där vare sig drömmar om välfärd eller hopp om en fredlig morgondag utan vapen kan uttalas utan att man blir förlöjligad? Om inte de visionerna, och ett annat språk som bär fredens färg, finns hos de etablerade politikerna, opinionsbildarna, militärerna, kommer enbart de marginaliserade ytterkanterna att föra fram dem. Då blir det en Greider som tror att militärer önskar krig(!) som blir fredsrörelsens röst.

Men det verkar sällan eller aldrig vara militärer som önskar krig. I de demokratiska staterna är de sannolikt extra väl medvetna om konsekvenserna av vad krig skulle innebära för människor, välfärd och stater. För dem kan man känna liten oro. Däremot kan det finnas skäl att vara orolig när politiker och opinionsbildare i allt högre grad börjar tala krigets språk, utan att någon motvikt finns.

Denna tidnings grundare, Waldemar Svensson, var pacifist även under brinnande världskrig. Var han naiv? Knappast? Var han en skönande som inte såg livets realiteter? Icke. ”Surgubben” Waldemar Svensson hade däremot en livshållning som han stod för oavsett trycket utifrån. Det dåvarande Folkpartiet klarade av att hantera honom, bruka honom som en central kraft i partiet, trots hans hårdnackade pacifism. Men vilket parti idag skulle klara av att ha en högprofilerad riksdagsledamot som valde pacifismens väg?

Så – visst ska vi vara medvetna om att vi måste förbereda oss för framtida kriser. Det må vara klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald, tappad antibiotikaresistent, nyheter påverkade av AI-genererade fake news eller krig i vårt land eller vår närhet. Men samtidigt som vi förbereder oss för kriser, måste vi värna våra drömmar om en bättre morgondag. En morgondag byggd på fred och utan vapen.

Annars är vi sannerligen förlorade.

Redaktören