Vidden av ett fattat beslut

I

Den sista söndagen i mars 2021 kommer att vara inristad i Liberalernas historia.

Dagar kommer och dagar går, men den dagen kommer sannolikt aldrig att glömmas, i varje fall inte på lång tid. Då beslöt Liberalernas partiråd att partiet ska verka för en borgerlig regering med Ulf Kristersson som statsminister.

För att nå målet är socialliberalismens parti berett att i klartext söka stöd hos Sverigedemokraterna. Partirådets majoritetsbeslut innebär att det råder acceptans för att samverka med det parti som präglas av populism och främlingsfientlighet och som har sina rötter i ett än mer extremt tankegods än så.

Partirådets beslut föregicks av mycket debatt, osämja och kluvenhet mellan dem som absolut inte kan tänka sig samröre med Sd och de som kan det. Partirådets minoritet vädjade om en kompromiss som skulle säga nej till budgetsamarbete med ytterkantspartierna.

Men propåerna om en kompromiss avvisades obönhörligt av Nyamko Sabuni och Johan Pehrson med den ekonomiske talesmannen Mats Persson i spetsen. Detta för att inte återigen binda sig vid att utesluta stöd av Sd vid bildande av en borgerlig regering. Det var ju det som hände efter förra valet, när Jan Björklund ”svurit vid sina barn” att aldrig någonsin samarbeta med Sd.

Jag försöker att förstå vidden av det beslut som partirådet har fattat.

I

En iakttagelse är att det nya partilandskapet med ett stort populistparti har gjort det svårt att bilda en majoritetsregering som bygger på den gamla blockpolitiken.

Att SD vuxit sig stora kan ses som ett underbetyg till de gamla partierna. Men det följer en trend i övriga Västvärlden, där populistiska partier fått fotfäste och vunnit allt större inflytande. När så sker, börjar de traditionella partierna att anpassa sig till dem, lägga sig nära, ”triangulering”, för att på så vis försöka suga upp deras väljare. Partiet får därmed stort inflytande utan att det för den skull sitter vid makten.

Anpassningen sker ofta långsamt och kan därför vara svår att se. De förslag partierna formulerar skickar signaler till människor om vart de är på väg. Det gör att nya väljare tillkommer och att tidigare väljare lämnar. Partilojaliteten är inte lika stark som förr.

Ännu en iakttagelse är att partirådets beslut kan förklaras med åsikten att politiskt engagemang utgår från ett tekniskt ingenjörsperspektiv: Att politik handlar om att leverera lösningar på sociala och andra problem och att den nu valda vägen är ett sätt lösa de samhällsutmaningar där partirådets majoritet menar att de ideologiska kontrahenterna har en likartad syn.

Det innebär att man anser att det handlar om problem som Sd tydligen har svaren på. Konsekvensen blir att Liberalerna är beredda att söka samverkan med det parti som utgår från att invandringen är roten till samtliga samhällsutmaningar. I valrörelsen 2018 var detta otänkbart; det var det svar som gavs i varje liberal valstuga över hela landet. Jag upprepar ordet: Otänkbart.

Till detta vill jag lägga ännu en iakttagelse efter att ha lyssnat på debatten under partirådet.

Argumenten mot att söka samtal och samverkan med Sverigedemokraterna var ideologiskt förankrade och knöt an till partiets tradition av motstånd mot totalitära krafter både till höger och vänster. Lägg därtill att argumentationen vid flera tillfällen präglades av personliga erfarenheter.

Jag vill påminna om att Liberalerna är mångfaldens parti: I Liberalerna finns människor med till exempel funktionsvariation, judisk bakgrund, hbtq-personer, invandrare. Människor som valt Liberalerna just för att de är det parti som stått upp för allas rätt att vara den man vill vara och är. Tolerans för allt som är olika, vilket i vardagstal benämns som mångfald och mångkultur. Föreställ er utsattheten när man finner att det parti man sökt sig till för att skydda sina rättigheter förklarar sig vara villigt att samarbeta och lyssna till det parti och dess företrädare vars program ter sig oroande, vars uttalanden ter sig hotfulla och vars agerande när ljuset har släckts ned ter sig skrämmande.

III

Jag har arbetat politiskt under lång tid och alltid trott på vikten av att engagera sig politiskt. Nu ter det sig viktigare än någonsin när partiernas medlemstal krymper: De politiska partierna har förlorat sin roll som folkrörelser, där många deltog för att det var roligt och betydelsefullt. Men där långt ifrån alla hade sikte på tunga maktpositioner.

Idag tar det emot för många att knyta sig till ett parti. Man anser att en partibeteckning är en för bred etikett att klistra på sitt eget personliga ”varumärke” och man är inte beredd att försvara ett program när man inte håller med om allt.

Till dem upprepar jag gång på gång att i ett parti finns det alltid flera frågor man inte håller med om eller brinner för. Men det får man acceptera. Och det finns en glädje i att diskutera och debattera olika ståndpunkter under mellanvalsperioderna, en glädje i att motionera till årsmöten och landsmöten. Det är så man kan vara med och påverka politikens inriktning och samhällets utveckling. Men när det är valrörelse sluter man upp i valstugan och försvarar även det man kan tycka är dåligt. Tänker att ”det här ska jag försöka att ändra på sedan”.

Det finns många sådana frågor i Liberalernas historia. Frågan om att söka medlemskap i NATO har vållat mycket debatt liksom kravet på att förstatliga skolan. I Liberalerna är det mycket högt i tak och debatterna förs på alla arenor, även de offentliga. Det finns olika åsikter även om graden av offentlighet. Många hävdar att det offentliga samtalet skulle skada partiet.

Men handen på hjärtat: är det inte så att när någon säger emot det du själv uttrycker på DN Debatt, är det inte då du tycker att vi skulle hålla debatten bakom slutna dörrar?

Personligen vill jag framhålla debattens öppenhet under de senaste veckorna. Den smärtar, det är sant, men den är också ett tecken på att ett liberalt parti inte är en sekt som sluter sig inom stängda dörrar. Sakfrågor diskuteras alltid och beslut fattas där man ibland tillhör en majoritet, ibland en minoritet. Det är politikens och demokratins villkor. Men partirådets beslut den 28 mars är dock inte en sakfråga bland andra.

Beslutet har större vidd än vi efterhand kan förstå- Beslutet bryter med en liberal grundhållning när det i praktiken upphäver och suddar ut den självklara avgränsningen mot den högernationalism som är liberalismens motsats. Beslutet ritar om den ideologiska och politiska kartan.

Det som står på spel är alltså att partiet inte längre vill utesluta samarbete med ett parti vars partiledare precis innan pandemin bröt ut, reste till Turkiet och delade ut flygblad med texten ”kom inte hit”. Ett parti som önskar införa ”återvandringskontor” i alla svenska kommuner och som kräver kartläggning av ensamkommandes studieresultat. Och bevekelsegrunden för att återinföra statlig huvudman för skolan skiljer sig markant från Liberalernas. Liberalernas utgångspunkt är likvärdighet i utbildningen för att överbrygga sociala klyftor medan Sverigedemokraterna utgår från rädslan för mångfaldens samhälle.

De vet mot bakgrund av den utveckling i Ungern som de hyllar och framhåller som förebild att kontroll över skola och kultur är bland det allra viktigaste när man vill ta kontroll över människor och ett samhälle.

Det börjar där och fortsätter med kontroll över medierna och rättsstatens institutioner.

IV

Det finns tillfällen när demokratin kräver att man protesterar även mot fattade beslut. Partirådets beslut den 28 mars är ett sådant. I den här frågan får det inte landa i att man ”sluter leden” och ”ställer sig bakom”. Vi människor är påfallande anpassningsbara och mottagliga för nya regler och på det måste vi vara på vår vakt. Så, vänj dig inte! Sparka bakut!

Axel Darvik som ingår i partiledningen och är en av arkitekterna bakom beslutet, framhöll under debatten att ”Vi måste vara modiga”. Inlägget kan bara tolkas som ”modiga nog att överge ideologin”. Nu syns större lojalitet mot borgerligheten än mot liberalismen. Där faller allt tal om att ”vi ska vara vakthundar för liberalismen”.

Jag tror det är tomt prat. Valarbetarna inför det kommande valet ges inga andra argument än att vi måste vara modiga och lita på partiledaren. Från otänkbart i valet 2018 på frågor om samverkan med Sd till tomt prat i valet 2022. Arma valarbetare. Efter mötet har flera medlemmar lämnat.

De nya som ansluter kommer att utgöra ett underlag som minskar risken för protester mot den inslagna vägen. Så byter partiet långsamt dräkt. Tyvärr kan jag inte heller låta bli att stilla fundera över om inte det var en del av planen. Att det var därför som partiets ledning vägrade att kompromissa. Därför har jag kommit fram till att det nu är viktigare än någonsin att stanna.

Jag inser att det inte finns någon annan politisk hemvist för mig än i Liberalerna efter att ha lyssnat till de lysande inlägg – lysande likt fyrbåkar – som försvarade liberalismens idémässiga uppgifter när det gäller att möta samhällsutmaningarna.

Liberalerna måste aktivt och målmedvetet engagera sig i liberala frågor. Andra frågor kan andra driva. Liberalernas dna är att med hetta och engagemang vaka över friheterna, säkra toleransen och det öppna samhället som värnar människors delaktighet och de institutioner som upprätthåller vår demokrati.

Kom aldrig och påstå att något av denna liberala agenda kan tummas på med hänvisning till att något annat ska uppnås – i detta fall att nå makten förklätt bakom hot om att det skulle vara den enda vägen för partiets överlevnad.

”Vi måste vara relevanta i människors vardag” hörs också ofta. Jag är övertygad om att liberalismen aldrig blir irrelevant.

När människor inser att deras vunna friheter kan inskränkas bekräftas vikten av ideologiskt engagemang också i människors vardag. Den insikten har en långt större vidd än det beslut som fattades av Liberalernas partiråd den sista söndagen i mars.

Annika Westh