Varför ska det finnas partipolitiker i Svenska Kyrkan?

Elisabeth Sandlund, journalist med ett förflutet på Svenska Dagbladet, Kyrkans Tidning och Dagen skriver: Det har gått mer än ett kvartssekel sedan Svenska kyrkan upphörde att vara en del av svenska staten. Det som skedde 1 januari 2000 kallas ofta ”skilsmässan” men en mer korrekt benämning är ”relationsförändringen”. Visst var det en hel del som förändrades, men trots att Svenska kyrkan nu är en ung vuxen på väg in i yngre medelåldern är det mycket som återstår i frigörelseprocessen.

Det finns för det första legala aspekter. Om andra trossamfund i vårt land finns inga specifika lagar som reglerar deras verksamhet. Men Lagen om Svenska kyrkan är mer än en formalitet. Den lägger bland annat hinder i vägen för att Svenska kyrkan på egen hand kan bestämma om sin framtid. I paragraf 4 slås det fast att ”församlingen omfattar de personer som tillhör Svenska kyrkan och är bosatta inom församlingens område”. Territorialprincipen har förvisso den positiva följden att det inte finns en enda kvadratcentimeter av svensk mark som inte en församling har ansvar för. Men den omöjliggör för en person som är engagerade i en annan församling än den som man råkar bo i att flytta sitt medlemskap, inklusive kyrkoavgift, rösträtt och valbarhet – även om både lag och kyrkoordning nämner att icke-territoriella församlingar kan existera. Alla försök i kyrkomötet att få till stånd en uppluckring har hittills avvisats med kraft.

För det andra – och det är allvarligare – är det ingen överdrift att påstå att utvecklingen gått åt fel håll när det gäller kyrkans frihet från de politiska partier som bär upp den profana statsapparaten. Det avgörande misstaget begicks när kyrkomötet, som en förberedelse för relationsförändringen, år 1999 beslutade att valen inte bara i den lokala församlingen utan också till stift och kyrkomöte, skulle vara direkta i stället för att som dittills ske med hjälp av elektorer. Parallellen till kommun-, region- och riksdagsval var både uppenbar och avsiktlig.

Alternativet att tillämpa direktval på lägsta nivå och därefter indirekta val i någon form hade gjort kyrkan lik andra ideella organisationer, exempelvis ironiskt nog de politiska partierna själva. I ett sådant system behövs inga nomineringsgrupper. I varje församling väljer medlemmarna personer som de känner till och har förtroende för till kyrkofullmäktige som i sin tur utser elektorer. Men direktvalen gör att nomineringsgrupper (”partier”) blir ett nödvändigt ont. Det hade inte varit så allvarligt om kyrkans ”partier” formerats av människor på basis av sådant som teologisk inriktning och gemensamt synsätt i frågor om kyrkans framtid. Nu kom det i stället att bli de politiska partierna som tog tillfället i akt att koppla ett fortsatt grepp om den kyrka som i fortsättningen skulle stå fri från staten.

Efter kyrkovalet hösten 2025 är Socialdemokraterna fortsatt den största nomineringsgruppen i kyrkomötet med 71 ledamöter av totalt 251. För S är kyrkopolitiken en integrerad del av partiets verksamhet som styrs från partikansliet på Sveavägen 68 i Stockholm. Det andra partiet som har en direktkoppling mellan profan och kyrklig politik, Centern, backade visserligen i detta val men är fortfarande tredje största nomineringsgrupp med 22 mandat. Sverigedemokraterna, som inledningsvis såg kyrkopolitiken som en träningsarena (och i viss mån mjölkko) för rikspolitiken, har tagit ett försiktigt steg i riktning mot att lätta på banden. Av övriga nomineringsgrupper är kopplingarna till respektive parti lösare men inte obefintliga. Det gäller i storleksordning Borgerlig kristen samverkan, bildat inför senast kyrkoval av Borgerlig samling med rötter i Moderaterna och Kristdemokrater i Svenska kyrkan, De Gröna i Svenska kyrkan (Miljöpartiet), Vänstern i Svenska kyrkan (Vänsterpartiet) samt FISK, Fria Liberaler i Svenska kyrkan (Liberalerna). De fyra uttalat partipolitiskt obundna nomineringsgrupperna POSK, Öppen kyrka, Frimodig kyrka samt Himmel och jord samlar tillsammans 76 mandat, med POSK som överlägset störst.

Finns det hopp om en förändring? Ja, möjligen. 2024 tillsattes en demokratiutredning om bland annat valsystemet som ska redovisa sitt resultat till kyrkostyrelsen i november i år. En gissning är att en aspekt som kommer att beröras är de gigantiska kostnaderna för att genomföra kyrkoval i nuvarande form i en organisation där medlemsantalet stadigt kryper nedåt och under 20 procent av medlemmarna anser det mödan värt att lägga sin röst. Hur mycket pengar det handlade om 2025 har ännu inte redovisats men 2021 var de direkta kostnaderna för Svenska kyrkans olika nivåer 160 miljoner, till vilket ska läggas allt arbete och alla ekonomiska medel som nomineringsgrupperna satsar.

Men motkrafterna är starka. Jag påminner mig en intervju som jag gjorde med en ledande företrädare för Socialdemokraterna i början av 2000-talet när jag var ny både i kyrkan och som medarbetare på Kyrkans Tidning. Jag ställde en ärligt menad fråga utan provokativ underton: ”Varför är ni som parti engagerade i Svenska kyrkan?” Svaret fick mig att baxna: ”Men det förstår du väl, vi måste ju representera alla dem som aldrig går i kyrkan.”

I detta ligger en viktig förklaring till nuläget. Svenska kyrkan är och ska vara en öppen folkkyrka med låg tröskel, dit alla är välkomna oavsett var på trons väg man befinner sig. Men församlingarna, som är organisationens grundval, har samtidigt ett enda syfte med all verksamhet som uttrycks med önskvärd tydlighet i kyrkoordningen: ”att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”.

Betonar man den första aspekten är det inte märkligt att man ser sig som representant för sådana som aldrig går i kyrkan men kvarstår som medlemmar av någon anledning. Trycker man på den andra vill man arbeta för en kyrka som tar den kristna tron, inklusive missionsbefallningen, på allvar.

Nomineringsgruppernas inställning är en sak för sig. Men det är värre när Svenska kyrkan som organisation duckar från det som är kyrkans uppdrag. Den broschyr som sändes ut till alla röstberättigade inför kyrkovalet i höstas är i det avseendet ett belysande (skräck-)exempel. Där talades det vitt och brett om allt som kyrkan har att erbjuda – festliga traditioner, kulturevenemang, fantastisk musik, möjlighet till samtal i krissituationer, barnaktiviteter och mycket annat. Men som så ofta var det inget fel på det som sades, däremot på det som utelämnades. ”Gud” var ett ord som inte förekom alls. Inte ”Jesus” heller. Och ”tro” nämndes en gång i förbigående, inte som kyrkans huvuduppgift. Med tanke på det låga valdeltagandet måste man konstatera att försöket att locka de passiva medlemmarna misslyckades – även denna gång.

Det är hög tid att ge Svenska kyrkan frihet från staten och från de politiska partierna. Då är möjligheterna stora att kyrkan, tillsammans med andra kristna samfund, kan möta det sug efter kristen tro som går genom Sverige när nya människor i alla åldrar, inte minst unga, söker sig till kyrkorna på jakt efter något som de inte hittar någon annanstans – svar på livets stora frågor. I det sammanhanget är både Svenska kyrkans låga tröskel och närvaron över hela landet tillgångar som har sprängkraft om de utnyttjas rätt.

Utan partipolitisk koppling skulle kanske äntligen anklagelserna om den vänstervridna kyrkan få rätt proportioner. Det är svårt att hävda att kyrkan tar ställning i samhällsfrågor självständigt, inte utifrån en politisk agenda utan med avstamp i sådant som människovärdesaspekten och Jesus påbud att se till ”dessa mina minsta”, när den samtidigt styrs av personer med partipolitiska beteckningar.

Och det är viktigt att påpeka att dessa personer – kyrkopolitiker som samtidigt i den vanliga politiken representerar eller sympatiserar med än det ena, än det andra partiet – är hjärtligt välkomna att engagera sig även i Svenska kyrkans styrande organ. Så länge de lämnar partiboken hemma på köksbordet, eller åtminstone i vapenhuset.

Elisabeth Sandlund

Journalist med ett förflutet på Svenska Dagbladet, Kyrkans Tidning och Dagen. Engagerad i S:ta Clara kyrka i Stockholm, i praktiken men inte legalt en icke-territoriell församling i Svenska kyrkan som drivs av en EFS-förening. Ledamot för Frimodig kyrka i kyrkomötet sedan 2017.