Snåla vindar från öst

Olof Ehrenkrona, bl a. välkänd författare och kolumnist på Svenska Dagbladet, blickar ut över en förändrad värld.

Det var för knappt tio år sedan och jag besökte Warszawa. Det högerradikala partiet Lag och Rättvisa hade vunnit valet, och jag var inbjuden av Donald Tusks parti, som nu var i opposition, för att föreläsa om de illiberala strömningarna i Europa och USA. Publiken var respektfullt misstrogen mot mitt budskap om de gemensamma institutionerna som värnet mot de högerradikala strömningarna.

De hade ett smärtsamt valnederlag bakom sig och i luften låg förväntningarna om en nedmontering av det västerländska konstitutionella ramverk som efter 1989 hade ersatt den kommunistiska statsapparaten. En man formulerade vad nog alla tänkte i den efterföljande frågestunden: ”Hittills har idéströmningarna gått från väst till öst. Nu får vi nog inse att vinden har vänt och idéerna sprids från öst till väst.”

Idéerna som han avsåg var de illiberala politiska och kulturella föreställningar som vi känner igen också från kulturkriget i väst. Då var det fortfarande en utpräglad intellektuell strömning som så smått hade börjat omsättas i praktisk politik i Ungern, men som nu förväntades introduceras också i Polen.

Martin Heideggers filosofi hade fått en renässans i det befriade Östeuropa och referenser till Carl Schmitts juridiska doktriner dök allt oftare upp i debatten. I Ryssland grävde Vladimir Putin upp Ivan Iljin, grundare av den ryska fascismen, som skickade hyllningstelegramtill Adolf Hitler och var rådgivare till Joseph Goebbels. Hans lik flyttades hem från Schweiz till den ryska fosterjorden och hans samlade verk gavs ut på ryska. Iljin har åtskilliga gånger citerats av Putin och hans tankar distribuerats över hela den ryska statsförvaltningen.

En reaktionär kollektivism

Illiberalismen i vår tid är en postmodern variant av reaktionär kollektivism med nationalistiska och kulturkonservativa förtecken, där makt är rätt och ändamålet tillåts helga medlen. Lars Gustafsson, författaren, beskrev fenomenet som ”maktpositivism”. Den är inte socialism, inte liberalkonservatism och självklart heller inte liberalism. Den är en övermänniskoideologi som frestar högerlibertarianer, radikalkonservativa och revolutionära kollektivister till vänster. Den hyllar intolerans och föraktar svaghet och skapar tolkningsramar för att definiera utgrupper som sedan mobbas kollektivt.

Illiberalism är populism som ersätter det institutionella värnet av individer och minoriteter med majoritetens tyranni med syftet att förvandla en tillfälligt vunnen extrem majoritet till en oavsättlig maktgruppering. Illiberalism är ingen ideologi i sig själv utan en motströmning som blandar och ger. Den är till sitt väsen reaktionär och söker sig målmedvetet tillbaka till det förflutna. Utveckling är ett hot och tillbakagång ett löfte. Den eviga kampen mot samhällsförändringar gör att den passar i varje samhälle och anpassningsbar till varje politisk och kulturell förnyelse. Idégodset fungerar lika bra i öst som i väst. I Ryssland lika bra som i …

Mitt i sorgearbetet över den politiska implosionen i Förenta staterna finns många goda skäl för oss européer att analysera tankemönstren som nu har tagit greppet över västvärldens ledande demokrati. Ett land, vars konstitutionella arkitektur har varit ett föredöme för så många andra. För nya stater som har frigjort sig från gamla kolonialmakter och gamla demokratier som har reformerat sina grundlagar för att befästa maktdelning och medborgerliga fri- och rättigheter.

Där ultravänstern och ultrahögern möts

Populism, som används i debatten som samlingsbegrepp, är en mångfacetterad företeelse. Den omfattas så väl av den radikala vänstern som den radikala högern, och den gemensamma nämnaren är att inte erkänna några gränser för statens maktutövning så länge som populisterna själva behärskar institutionerna. Majoritetsstyret är då absolut och evigt. En gång erövrad makt ges inte upp frivilligt utan befästs genom förtryck och ett auktoritärt styre som när maktställningen hotas övergår i ren diktatur.

Vänsterpopulismen i Europa upplöste sig själv genom Sovjetunionens sammanbrott och Warszawapaktens sönderfall. Men de auktoritära och totalitära strömningarna dog för den skull inte ut. Den gamla strukturens tjänare förvandlades till kulturkrigare med fascistiska förtecken, och de inspirerades av illiberala och radikala idéer som på något sätt hade överlevt i historiens källarhål.

Efter Donald Trumps återuppståndelse som republikanernas presidentkandidat har samma idémönster fått fotfäste i USA och Europas samhällen hotas nu av en konflikt längs två fronter. Ett kulturkrig med betydande risker för ett inbördeskrig om det fria och öppna samhällets mest fundamentala värden.

Den här gången är Trumps regim bättre förberedd och med en genomtänkt ideologisk grund att stå på. I Project 25 utarbetade Heritage Foundation ett konkret program för den förestående kulturevolutionen och idéerna är hämtade från den euroasiatiska ultrahögern. Det är en varierad uppsättning politiska tänkare med sinsemellan ofta motstridiga idéer. Till dessa hör Carl Schmitt Martin Heidegger, Julius Evola, Alexander Dugin, Alain de Benoist och Curtis Yarvin.

De har dock vissa saker gemensamma. Ett grunddrag är föreställningen om att världen består av vänner och fiender och att i stort sett all interaktion är ett nollsummespel. Det är en världsbild som Trump delar med Putin och som var grundstenen för Carl Schmitts teori om staten, en föreställning om antagonistiska relationer som styrde världen. Carl Schmitt betraktade diktaturen som en legitim styresform under vissa – revolutionära – samhällsförhållanden.

Fiender är alla som inte är våra vänner

Föreställningen, som förenar Trump och Putin, att den som inte är med oss är emot oss är också vitt spridd bland sykofanterna i hovkretsarna i Washington och Moskva. Idéernas roll är att legitimera en brutaliserad och gränslös maktutövning. Putin revitaliserar ett arv från Tsarryssland och Sovjetunionen där säkerhetsorganen är maktens främsta instrument. Trump utnyttjar sin exekutiva makt och en liten krets tech oligarker för att hämnas på sina fiender och rasera de federala institutionerna. Bägge mobiliserar sina styrkor med hjälp av en kristen nationalism som ger härskaren legitimitet genom att framställa honom som kyrkornas väktare och Guds utvalda redskap.

I Trumpregimen 2.0 förenas Steve Bannons dekonstruktivism och leninistiska strategi att riva institutionerna med Peter Thiels konstruktivistiska syn att staten ska styras som ett företag med presidenten som styrelseordförande och en VD som genomför politiken. Målet är att göra staten till sin bundsförvant och gynnare av oligarkins intressen. Technokratin eller neo-reaktionärerna som de också kallas är inte demokrater. För dem är majoritetens val bara ett fotstöd för elitens strävan efter makt för egna syften.

Thiels ideologiske inspiratör heter Curtis Yarvin som beskriver sin idealstat som en monarki men utan tillägget ”konstitutionell”. Det är en absolut monarki med en maktfullkomlig förste minister som föresvävar honom. Yarvis har annars gjort sig känd för att inte kunna skilja på Breiviks och Nelson Mandela som han båda betecknar som terrorister.

Trump slukar begärligt alla förslag som i stort som smått ger honom möjlighet att berika sig själv och mandat att hämnas på sina fiender. Det gäller allt från inkomster från hans hotell som inkvarterar uppvaktande besökare till stora affärsprojekt som världens skurkstater lockar med. Hämnden smakar lika gott oavsett om den gäller en enskild handläggare i justitiedepartementet eller en stor advokatfirma som drivs mot konkurs.

Rovdjurets mentalitet

För många framstår det som gåtfullt att Trumps aggressivitet främst riktas mot USA:s allierade, medan USA:s motståndare behandlas med silkesvantar. Men logiken som styr honom är rovdjurets som letar upp den svagaste i flocken som har mest att förlora och samtidigt minst förmåga att ge igen.

Europas och Kanadas nära relationer – den transatlantiska länken – med USA blir på så vis inte en fördel utan en extra belastning. Vännerna är helt enkelt lättare att dominera än fienderna. Ändå: USA har inte bytt sida. Bara två procent av amerikanerna hyser förtroende för Putin, men USA:s institutioner styrs just nu av överlöpare. På denna mentala karta måste vi orientera oss under de kommande fyra åren och kanske till och med längre än så.

Vi måste värna det fria väst inte bara som ett fluffigt begrepp utan som en geopolitisk realitet. En västvärld med både hård och mjuk makt som kan försvara sig och samtidigt attrahera andra länder och folk som drömmer om frigörelse och välstånd. Nu ser det ut som om Europas institutioner får utföra arbetet utan USA:s stöd, men det kan inte hjälpas. Den konstitutionella demokratin är varken svag eller på utdöende. Den är tvärtom seg och livskraftig. Något som vi här uppe i Norden kan vittna om.

Nu vet vi förutsättningarna och det är bara att packa upp verktygen och börja jobba.

Olof Ehrenkrona

Författare och kolumnist på Svenska Dagbladet