Radikaliserad konservatism på högerkanten

Från Åke Wredén, mångårig ledarskribent på flera liberala tidningar, har vi fått en text om konservatismens förändring. Eller om nu konservatism kan kombineras med den radikalisering som rörelsen nu formar med USA i spetsen. Läs och fundera!

Konservatismen har bytt skepnad förr. Nu händer det igen, med trumpisternas erövring av det republikanska partiet och med den radikala ytterhögerns frammarsch i en rad europeiska länder.

I Norden och på flera andra håll har vi under årtionden varit vana vid att de partier som vuxit fram ur konservativ, borgerlig tradition har frigjort sig ganska mycket från det förflutna många av dem haft.

Högern i Sverige utmärktes under 1900-talets början av sitt motstånd mot parlamentarism och mot allmän och lika rösträtt. Den var också den främsta motståndaren mot frihandel. Den såg gärna stark stat, inte med en stor budgetomslutning och höga skatter, men en ämbetsmannastat och en militär som kunde verka efter egna prioriteringar, förankrad i kungamakten och med riksdagens lagstiftningsmakt insnävad av tvåkammarsystem och graderad rösträtt.

På kontinenten var konservatismen oftast mer, ibland avsevärt mer auktoritär, jämfört med Norden och i Storbritannien. Men antingen före eller efter andra världskriget skedde en förändring till demokratisk övertygelse, uppslutning kring rättsstatens idé och praktik, och så småningom en acceptans för frihandel. Klass- och gruppintressen förblev starka inom konservatismen, och i en rad länder med tyskt eller romanskt språk präglades styret av klientelpolitik och konkurrensbegränsningar som sedan delvis övervunnits genom EU och dess inre marknad.

Men även där konservatismen hade svårt för en liberal syn på ekonomi, skatter eller familjepolitik blev den i en lång rad länder demokratiskt pålitlig, samtidigt som den önskade en mer eller mindre begränsad stat. Och framför allt: en rättsstat, där offentlig makt utövades under lagarna, med funktionsfördelning mellan olika institutioner och inte genom en genomträngande projektion av makt från någon enskild härskares eller politisk grupps sida.

Rättsstaten kom, tillsammans med den parlamentariska demokratin och tryck- och andra centrala friheter att bli den demokratiska överideologin, som förenade liberaler, demokratiska socialister, moderat eller kristdemokratiskt konservativa och med tiden även en del andra.

Men ställ detta mot den hårdföra konservatism som nu, med en ny aggressivitet förkunnas, i USA, i Ungern, hos en rad partier i Öst- och Västeuropa och även av fraktioner inom såväl katolska som reformert-evangelikala kristna samfund.

Där handlar det om att koppla ett partigrepp tvärs över olika slags institutioner, och inrätta en stark stat med dominans över en rad samhällssektorer. I Ungern, vars styre mötts av beundran på sina håll i både amerikansk och svensk politik är statsförvaltningen genompolitiserad, domstolsmakten reducerad till regeringsverktyg, utbildningsinstitutioner lagda under partikontroll, och praktiskt taget all oberoende press och de flesta andra medier tystade eller förvandlade till de styrandes språkrör. Valsystemet har ändrats för att göra maktskifte mycket svårt att uppnå. Får städer en lokalt vald ledning med annan färg kan kompetensfördelningen mellan stat och kommun ändras så att statsmakten selektivt tar över.

Detta auktoritära styre vill beskriva sig självt som konservativt, nationellt och – åtminstone i propagandans ord – kristet. Det har också utvecklat nära relationer till sådana fraktioner inom republikanerna i USA som fått mycket stort inflytande på hur den nya Trumpadministrationen nu systematiskt söker ändra grunder i USA:s styrelseskick.

Konservatismen, så som den muterat i USA och en del andra länder, kommer då att stå för en mycket stark stat, med stor och godtyckligt utövad regeringsmakt, försvagad kongress, ännu mer politiserad domarkår, juridiska myndigheter som verktyg för personliga och politiska förföljelser. Och dessutom: hårdföra statsingrepp mot det civila samhället – utbildningsinstitutioner, massmedier och advokatbyråer.

Utmärkande för detta slags statsmakt är dess gränslöshet – något som så riktigt underströks av Olof Ehrenkrona, i den tänkvärda och berömvärda text som tidigare i år trycktes här i Frisinnad Tidskrift.

Det gäller såväl i sak som i syften och maktmetoder. Statsmakten och presidentens personliga nycker och maktstrategier flyter samman. För att befästa ett sådant godtyckligt styre behöver de som nått makten sprida rädsla och underkastelse.

En rad av Trumps och hans medarbetares ämbetsåtgärder och andra makthandlingar har redan från början varit ägnade åt att demonstrera att statsmakten nu är beredd att gå fram hänsynslöst. Långa rader av ämbetsmän i opolitiska befattningar har avskedats eller omplacerats  i ostentativt förödmjukande former.

Myndigheter och andra institutioner som kongressen hade lagfäst har stympats eller lagts ned med presidentdekret. Av kongressen beslutade budgetmedel blir frysta i stället för att utbetalas.

Statsmakten utövas även i oreglerade former, genom påtryckningar, stämningar, skadeståndshot eller veritabel utpressning. En del, men inte alla, medieägande företag liksom en del advokatbyråer och universitet har vikt sig under hot.

Även gentemot andra länder och i förhållande till näringslivet används nyckfullhet och godtycke i maktutövningen för att sprida rädsla för repressalier och tvinga fram anpasslighet. Det är tydligt bland annat när det gäller tullarna, de som införts och de som stannat vd hotelser. En gammal fix idé hos Trump har nu utvecklats till en härskarteknik.

Tullar liksom andra skatter ligger enligt konstitutionen i allt väsentligt inom kongressens kompetensområde, men den starka statsmaktens konservatism i Trumps styre försöker etablera ett fullbordat faktum där presidenten rycker åt sig denna makt, och får en kuvad kongressmajoritet att foga sig i efterhand. Men alla dessa tullar innebär också en oändlig möjlighet till dispenser och andra undantag eller särregler, som ger kretsen kring Trump möjligheter att belöna eller trakassera både inhemska och utländska företag, allt efter deras foglighet eller vilja att ge Trump politiskt användbara motprestationer.

Nedbrytningen av rättsstatens former, till förmån för en godtycklig maktutövning är en brytning med den syn på styrelseskicket som kommit att ingå i den demokratiska överideologin, i Sverige och en rad europeiska länder, och i hög grad även i Nordamerika.

Men därutöver har det skett ett påfallande skarpt avståndstagande från en liberal syn på marknadsekonomin och på statens former för att hålla ordning i det ekonomiska livet. Detta gäller Inte bara tullarna, med åtföljande möjligheter till politisk särbehandling av olika intressen. Väl så slående är tendensen till statsmaktens inblandning i affärsuppgörelser där även Trumpfamiljens och andra regimanhängares privata affärsintressen finns med, liksom ekonomiska aktörer i Mellanösterns petroleummonarkier.

I länder som Ungern, Turkiet och Indien har maktägande partier kring sig en liten uppsättning av regimoligarker, som stöttar de styrande och i gengäld kan gynnas av dem. Sådant utvecklas även i USA kring Trumpkonservatismens starka men godtyckliga stat. Den realiteten skyltas det inte med i budskapen från presidentens administration eller hans ideologiska uppbackare i alternativmedier och bland politiserade predikanter. Där är det kulturkampsfrågor som gäller, och dessa får skyla över en del av de avgränsade ekonomiska intressen som främst satsat på Trump. Dit hör fossilenergiföretag, kryptovalutaintressen och några av de företag som är stora inom kommersiella internetmedier – samt förstås de som vill slå vakt om en skattelagstiftning som gynnar kapitalvinster.

Men för näringslivet i dess bredd, och dess nyskapande företags beroende av förutsägbara villkor och en god forsknings- och utvecklingsmiljö, är den starka statens konservatism en riskabel, osäker miljö, med en mygel- och förhandlingskultur, och därtill en ökad risk för finansiell instabilitet.

Denna den starka statens konservatism, och dess förbundna grupp- och branschintressen, är inte en isolerad, personligt präglad egenhet i USA. Den uttrycker en ideologi, en syn på maktens metoder, propagandans hårdhet, maktens gränslöshet och statsskickets omvandling som är utbredd över den radikalare högern i flera världsdelar, inte minst Europa.

Mot demokratin och mot det öppna, fria medborgarsamhället med dess föreningsliv, folkrörelser och fria press är den ett hot. Den är inte en bekväm, undergiven bundsförvant, som man kan utnyttja för att slippa att i smärre eller större intressefrågor kompromissa sig fram, inom den krets där uppslutningen om den demokratiska värdegemenskapen finns kvar.

Åke Wredén