Överdrifter om assistansbedrägerier – men angeläget stoppa assistansbrott

Bengt Westerberg skriver om en av 1900-talets stora frihetsreformer: LSS

I direktiven till en ny statlig utredning framhåller regeringen att den assistansreform som beslutades av riksdagen 1993 är en frihetsreform som ska värnas. Det är bra. Den ger, som också framhålls i direktiven, personer med svåra funktionsnedsättningar självbestämmande och ett bättre liv (Regeringen Dir 2025/40).

Trots reformens stora förtjänster har den allt sedan starten blivit ifrågasatt, framförallt därför att den kostar. Det beror i sin tur på att de berörda brukarna för att uppnå goda levnadsvillkor är beroende av hjälp från andra personer. De behöver den för att klara vardagen, för sin personliga hygien, på- och avklädning, måltider, kommunikation, förflyttningar m.m. Om de som ger assistansen ska få lön så kostar det.

Eftersom brukarna är beroende av andras hjälp så är alternativet att anhöriga gör jobbet. Så var det ofta före assistansreformen. Inte minst föräldrar till barn med funktionsnedsättning hade i många fall hade en 168 timmars, i huvudsak oavlönad, arbetsvecka. I regel kostar det inte mindre om anhöriga tvingas ta ansvaret, men kostnaden dyker upp någon annanstans än i omsorgsbudgeten, till exempel som uteblivna skatteintäkter eller sjukförsäkringskostnader.

Konsultföretaget Grant Thornton har i en rapport gjord på uppdrag av Vårdföretagarna visat att alternativen till assistans generellt sett kostar ungefär lika mycket. Alternativkostnaden om föräldrar slutar förvärvsarbeta för att kunna ta över omvårdnaden om sina barn är enligt den till och med högre än kostnaderna för assistans.

En annan grund för ifrågasättande av assistansen är att det förekommer välfärdsbedrägerier. Den nämnda utredningen har tillkommit främst för att föreslå vad som kan göras för att komma till rätta med sådana. Regeringen bedömer att det årligen felaktigt betalas ut totalt 15-20 miljarder kronor från välfärdssystemen varav ungefär hälften är avsiktligt orsakade av enskilda. Hur mycket som hänför sig till assistansen framgår inte, men det sägs att ”assistansersättningen bedöms vara en ersättningsform där stora belopp betalas ut felaktigt”.

Låt mig på en gång säga att i den mån felaktiga utbetalningar sker är det självfallet angeläget att de stoppas. Men med det sagt måste man resa några frågetecken för en del resonemang i direktiven och i de rapporter som ligger till grund för dessa. 

I direktiven sägs alltså att stora belopp betalas ut felaktigt varav hälften generellt sett bedöms orsakas av enskilda. När det gäller assistansen indikeras att en orsak är enskilda överdriver sina behov. Låt mig börja med att erinra om vad min företrädare som funktionshinderminister, Bengt Lindqvist (S), i slutet av 1990-talet skrev i en statlig utredning (Lindqvists nia – nio vägar att utveckla bemötandet av personer med funktionsnedsättning, SOU 1999:21):

De flesta människor ber inte om mer hjälp än de behöver. Nästan ingen tycker om att begära hjälp från samhället, och ser inte heller någon glädje i att ha fler hjälpmedel, mer assistans eller hemtjänst än de behöver. Den hjälp man ber om anser man sig verkligen behöva. Det handlar inte om att få ett bekvämare och behagligare liv än andra, utan om att få stöd, service, hjälpmedel, anpassning och annat som kan bidra till att göra livet bättre, mer likt det som människor utan funktionshinder kan leva.

En del tycks trots det tro att assistansanvändare alltid vill ha så många timmar som möjligt, men i själva verket är det mycket som talar för att de ser assistansen som ett nödvändigt ont som de helst skulle vilja klara sig utan.

Det måste också framhållas att det inte är den enskilde som beslutar om tilldelningen av assistanstimmar utan myndigheterna (Försäkringskassan eller kommunen). Den enskilde kan redovisa sitt subjektivt bedömda behov, men får ofta inte vad hon begär.

Det kan naturligtvis inte uteslutas att myndigheterna ibland beviljar fler timmar än vad som är nödvändigt, men inte heller att de beviljar färre. Behovsbedömning är ingen exakt vetenskap. Min gissning är att sannolikheten för att det blir för få timmar är större än att det blir för många.

En statlig utredning som ofta åberopas när det hävdas att behov överdrivs kom 2012 (Åtgärder mot fusk och felaktigheter med assistansersättning, SOU 2012:6). I den hävdades att den genomsnittliga timtilldelningen 2004 skulle ha varit den rätta. Den var strax under 100 timmar per vecka. Alla timmar därutöver skulle enligt utredningen ses som överutnyttjande. Det kan nämnas att det genomsnittliga antalet timmar för all assistans i dag är cirka 110 timmar och för den statliga assistansersättningen cirka 130 timmar. Något underlag för sin bedömning gav utredningen inte. Men det så kallade överutnyttjandet förutsatte alltså att handläggarna på Försäkringskassan och i kommunerna efter 2004 systematiskt skulle ha beviljat fler timmar än nödvändigt. Påståendet tillbakavisades bestämt av Försäkringskassans dåvarande generaldirektör som framhöll att varje prövning sker noggrant och att många får färre timmar än vad de begär. Det är också några tusen som sedan dess har blivit av med sin assistansersättning, vilket indikerar att prövningen inte på något sätt har förslappats.

Det hindrar naturligtvis inte att det kan finnas enstaka ifall där individer har, som det nyligen uttrycktes i en nyhetsartikel i Dagens Nyheter, ”hittat på funktionsnedsättningar” (9/5-25) och som felaktigt har beviljats assistans. Det handlar rimligen om ett fåtal fall där personer på något sätt har lyckats ”lura” myndigheterna. Det är remarkabelt med hänsyn till hur svårt det är för många, även med stora verkliga behov, att få assistans. Man undrar därför hur det kan ha gått till. Vad har fått handläggare att fatta uppenbart felaktiga beslut? Har de själva koppling till ekonomisk brottslighet? Eller har de utsatts för hot av något slag? Där det har skett finns det naturligtvis all anledning att gå till botten med sådana fall och undersöka vad som har hänt. 

Som framhålls i direktiven finns det också fall där anordnare uppträder bedrägligt. I vissa av dessa får en enskild brukare inte den assistans hon har rätt till och i andra exploateras personliga assistenter genom att de tvingas arbeta utan eller med orimligt låg lön eller under dåliga arbetsförhållanden, till exempel med orimligt långa arbetstider. I dessa fall gör assistansanordnare oskäliga vinster, men det måste framhållas att det inte sker på bekostnad av skattebetalarna utan på bekostnad av brukare respektive arbetstagare. Här finns alltså inga besparingar att göra, men självfallet är det angeläget att pengarna används som avsett, till att ge brukare ett bättre liv och utan att arbetstagare utnyttjas.

De arbetstagare som kan exploateras är i första hand sådana som befinner sig i en utsatt situation, till exempel personer som har lockats hit från andra länder för att arbeta som assistenter och som hotas av utvisning om de inte accepterar villkoren.

Nationellt underrättelsecentrum (Nuc) är ett samverkansorgan mellan ett stort antal myndigheter. I en rapport från april i år har Nuc undersökt kopplingen mellan kriminella nätverk och assistans (Tecken på missbruk av Försäkringskassans förmåner hos den organiserade brottsligheten och hur den verkar inom assistansersättning, 2025-04-08). Den utgår från en kartläggning som Polisen har gjort av kriminella nätverk. I den bedöms att det finns cirka 300 000 personer som har anknytning till sådana. 14 000 personer bedöms vara aktiva i kriminella nätverk, 48 000 ha närmare samröre med dessa och resterande 240 000 vara familjemedlemmar.

Nuc har framhållit att alla de 62 största assistansbolagen har någon medarbetare med ”anknytning” till dessa kriminella nätverk (DN 9/5-25).  Anknytning innebär att det kan handla om familjemedlemmar, till exempel en kvinnlig assistent som har en bror som inte behöver ha dömts för något brott, men som i något sammanhang har varit medmisstänkt. 

I ett pressmeddelande angående rapporten hävdade Försäkringskassan att ”Organiserad brottslighet plundrar assistansersättningen” och på en presskonferens där rapporten behandlades sade socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall att assistansen ”är kapad och utnyttjad av den organiserade brottsligheten” (DN 9/5-25). Hur man ska definiera ”plundrad” och ”kapad” kan förstås alltid diskuteras, men det kan finnas skäl att påminna om vissa proportioner.

• Det finns omkring 100 000 personliga assistenter varav ca 2 000 – alltså 2 procent – enligt Nuc är aktiva i kriminella nätverk eller har beröring med sådana aktiva.
• Det finns 699 privata assistansbolag varav 34 – alltså 5 procent – enligt Nuc har någon från dessa nätverk i en ansvarig position.

Detta är naturligtvis illa nog, men jag menar att det ändå är tveksamt att därmed påstå att hela branschen skulle vara plundrad eller kapad. En stor andel av de berörda individerna är dessutom enligt Nuc:s rapport redan polisanmälda så de kan snart nog – kanske redan? – förhoppningsvis vara borta från verksamheten.

När Nuc slår på trumman om att de 62 största assistansbolagen har medarbetare med anknytning till kriminella nätverk. Rimligen vill man med det ha sagt att dessa personer inte borde ha anställts av assistansbolag eller för den delen några andra arbetsgivare. Det reser ett antal frågor. Hur ska bolagen få kunskap om att någon har anknytning till ett kriminellt nätverk? Det räcker såvitt jag förstår inte att de får tillgång till belastningsregistret. Och om de på något sätt ändå får kunskap om det, är det tillräcklig grund för att neka någon anställning? Och är det det blir konsekvensen förstås att ingen med en sådan anknytning ärligen kan tjäna sitt uppehälle. Är det rimligt? Ska alla med någon anknytning till kriminella nätverk vara hänvisade till ekonomisk brottslighet?

Privata anordnare dominerar i dag assistansbranschen. De har under ett par årtionden fördubblat sin marknadsandel på bekostnad av kommunerna. Det är svårt att tolka det på annat sätt än att de gör ett bättre jobb. Tillsammans med kooperativa företag har de i dag 80 procent av marknaden. De kommunala lösningarna är dessutom omkring 30 procent dyrare. Om assistansen skulle kommunaliseras, som en del sannolikt vill, så skulle de totala kostnaderna stiga med 25 procent eller så skulle assistansen behöva skäras ned med 20 procent. Om de resurser finns som skulle behövas för att kommunalisera verksamheten skulle de bättre kunna användas för att förbättra standarden för personer med funktionsnedsättning, till exempel att fler fick möjlighet till assistans.

En fråga som uppmärksammas i direktiven är anhörigassistans. Var femte assistent är en nära anhörig och en tiondel av de assistansberättigade har endast anhöriga som assistenter. Det sistnämnda är särskilt vanligt bland unga brukare. Det framhålls att anhörigassistans kan ha stora fördelar, men att det också, särskilt när det gäller unga, finns en risk för att insynen i deras levnadsförhållanden begränsas och att de kan isoleras från samhället i stort. Utredningen ska därför analysera för- och nackdelar med en reglering av anhörigassistansen. Jag tycker att det är en angelägen – om än svår – uppgift.

Även om utredningen främst har tillkommit för att föreslå åtgärder mot bedrägerier finns i direktiven också en punkt som mer allmänt skulle kunna gynna personer som omfattas av LSS. Det konstateras att många av dem och deras anhöriga upplever att de har svårt att ta till vara sina rättigheter i domstolsprocesser och därför ofta skulle var betjänta av juridiskt stöd. Utredningen ska titta på den frågan. Att kunna ge ett sådant stöd är, som jag uppfattar det, en mycket angelägen reform, som länge har diskuterats utan att något har hänt. Förhoppningsvis kan det ske nu.

Det är självfallet ytterst angeläget att stoppa företag som ägnar sig åt assistansbedrägerier. I en rapport från 2020 framhöll Nuc att det är ”anmärkningsvärt hur information om oseriösa assistansanordnare … tycks ha funnits hos myndigheterna i flera år men skingras och osynliggörs i systemen”. Det noterades att olika myndigheter ibland hanterade samma ärenden men att de av sekretesskäl inte hade tillgång till varandras information. Än svårare är det för arbetsgivare som inte får tillgång till uppgifter ur belastningsregistret. Mer borde kunna ske redan med den lagstiftning som finns på plats, till exempel genom att IVO noggrannare granskar ägare och ledningar i nya assistansföretag. Kan man ytterligare vässa de befogenheter myndigheterna kan behöva för att kunna bekämpa brottsligheten så är det naturligtvis välkommet.

Bengt Westerberg