Nya skiljelinjer i svensk politik

Annika Westh skriver om några politiska områden som kan karaktärisera det systemskifte som håller på att omforma svensk (och internationell) politik. Det är inte alltid de gamla skiljelinjerna som gäller längre.

I

Den har smugit in bakvägen utan att någon hörde det gå i dörren. Plötsligt finns dosan i många kvinnors handväska, även om det är några år sedan lanseringen. Eller flera dosor, som Amanda Schulman berättar i ett reklaminslag i Fredagspodden: ”Man vill ju ha olika smaker för olika tillfällen”.

Jag talar om det tobaksfria snuset; om vita portionspåsar med smak av äpple, kanel eller mint. Otroligt populärt bland unga kvinnor, eftersom det inte känns och ser ut som den klassiska snusdosan. Och framförallt inte luktar som snuset från förr. Jag frågade en ung kvinna hur det kom sig att hon började snusa, och hon svarade att det vara en slump. ”De delade ut gratisex utanför krogen en kväll som jag provade och sedan var jag fast.”

Som de flesta vet är nikotin mycket beroendeframkallande. Nikotin som alltså finns också i det tobaksfria snuset gör dig skärpt, men samtidigt sliter det hårt på hjärtat. Det är alltså inte mer hälsosamt med tobaksfritt, även om det ”innehåller vitaminer och örter”. Det finns flera olika märken att välja bland och eftersom de inte innehåller tobak undgår de tobakslagen.

Genom att göra om produkten på det här sättet lyckas tillverkarna trolla fram en ny dräkt på en gammal drog. Produktutveckling för kvinnor och en ny generation. Nya droger tillförs.

Denna innovation har sänkt ribban för snusandet och infört det genom bakdörren där det undgår den kritiska granskningen säga. Det uppfattas som fräschare än brunt, rinnande snus med gammal tobakslukt. Och det som borde vara ett granskande offentligt samtal om hur ekonomiska intressen styr användningen av droger reduceras till fnissiga inslag i poddarnas värld. Här borde politiska skiljelinjer funnits, men de ersätts av ett töcken av positiv reklam.

II

Cannabis är nästa produkt som alltmer påtaglig kläs en ny, fräsch och frestande dräkt. Lobbyismen för att ändra både paketering och uppfattning om den är mycket stark just nu. Den bygger på propagandan om att kunskap om cannabis bygger på obsolet vetenskap.

Lobbyismen har också vunnit politiska företrädare som klär frågan om legalisering i politiska argument. I korthet kan argumentationen beskrivas så här:

Huvudargumentet för att legalisera cannabis är att Sverige har hög narkotikadödlighet, vilket beror på att missbrukare inte vågar söka vård, eftersom de då kan lagföras. Istället för att lägga pengar på att jaga vardagsanvändare, kan staten erhålla stora skatteinkomster, likt dagens punktskatt på alkohol. Pengar som kan användas bra mycket bättre i polisens digra verksamhet, samt till vård av missbrukarna. I debatten hävdas att man genom ett enkelt riksdagsbeslut kan eliminera basen för de kriminella gängen, när deras verksamhet då ”kommer upp i ljuset”. Att legalisera cannabis framställs till och med som lösningen på ”skjutningarna” som plågar landet.

Legaliseringsivrarana hänvisar till Sveriges överdödlighet bland droganvändarna, vilken sägs bero på kriminaliseringen. Dock är det svårt att jämföra länder, eftersom statistik och rapportering ser mycket olika ut.

Förutom argumentet att cannabis är en trevlig, ofarlig drog, finns medicinska användningsområden. Många vittnar om god hjälp vid smärta, autism och posttraumatiskt stressyndrom. Däremot finns ingen erkänd forskning kring detta ännu och det är svårt att hitta optimal mängd för god effekt. Om drogen överdoseras vid t ex posttraumatisk stress, kan effekten bli den motsatta och ångesten öka enormt. Många är de som hamnat i psykos.

Men att använda cannabis som medicinskt preparat är en annan sak än att legalisera drogen för allmänheten. Polisen Teodor Smedius, lokalpolis i City Göteborg, säger i en intervju i GP 2022-01-20: ”Min uppfattning är att vi vinner absolut ingenting på att legalisera enskilt bruk eller enskilda droger. Och mest betydelsefullt av allt, vi har en laglig möjlighet att tidigt upptäcka unga förstagångsanvändare och dom som fortfarande går att rädda”.

Erfarenheter från länder som legaliserat cannabis visar att både användning och antal nya användare ökar i länder som legaliserat. Det ger i sin tur fler trafikolyckor, självmord och olyckor på arbetsplatser. Samhällets kostnader för detta överstiger vida de utlovade intäkterna för staten, vilket används som argument. Den illegala handeln med droger kommer också att vara kvar.

Den generella skiljelinjen i synen på legalisering av cannabis förefaller vara ålder. Yngre är positiva och äldre motståndare. CUF, LUF och MUF driver alla tre legaliseringsfrågan, precis som flera SSU-distrikt och Grön Ungdom.

Men är det så att de yngre ser lösningen på svåra samhällsproblem och att de äldre inte har hängt med i utvecklingen, eller är det så att de yngre bara saknar erfarenhet av de problem droger ger? Och att denna avsaknad av erfarenhet leder till att de ovanstående motiven till varför cannabis en gång kriminaliserades bleknar och glöms bort.

Åsiktsskillnaden mellan generationer i cannabis-, och drogfrågan är dock inte den enda frågan där vi kan upptäcka en generell skiljelinje. Det gäller även friskolefrågan.

Det är den unga generationen som i huvudsak är kritisk de som inte var med på den tiden både elever och lärare var hänvisade till en skola, oavsett hur den enskilde eleven passade in eller inte. Då, i det gamla systemet, handlade det om tur eller otur beroende av var man hamnade och det var omöjligt att varken klaga eller byta skola förutom för dem med stora ekonomiska resurser. De unga generationerna som inte varit utsatta för detta och ofta själva gått i friskolor, anser nu att systemet måste beskäras – då gällande möjligheten att göra vinst. Många hävdar dock att de inte är emot valfrihet. Men om möjligheten till överskott inom skola försvinner, kommer hela utbudet på sikt att kvävas därför att andra aktörer än den offentliga i längden saknar möjlighet att bibehålla och att utveckla verksamheten. Det måste gång på gång understrykas av den stora andelen av överskottet går till återinvestering i verksamhet och utveckling. Det är en betydligt mindre andel som betalas ut till ägarna.

Idag är skolfrågan och debatten om ”marknadsskolan/ koncernskolan” stor. I grunden handlar den om synen på valfrihet inom välfärden. Men även principen om valfrihet riskerar att förblekna och att glömmas bort. Det som var viktigt då ter sig oviktigt nu.

Jag spår att härnäst på tur att ifrågasättas på allvar är valfriheten inom vård och omsorg.

Argumenten som kommer att anföras kommer att vara ungefär samma som de som används för skolan: Att våra gemensamma skattepengar ska gå till det som de är avsedda för och att man inte ska kunna göra vinst på sjuka och behövande.

III

En tredje politisk skiljelinje är den om att tillåta aktiv/assisterad dödshjälp eller ej. Här finns dock ingen generell generationsskillnad. Det är en svår fråga som rymmer dimensioner av etik, medicin, religion och filosofi där felbedömningar och misstag är oåterkalleliga.

För en tid sedan dog den omtyckta profilen Björn Natthiko Lindeblad. Han led av den plågsamma sjukdomen ALS och valde att i förtid avsluta sitt liv med assistans – samt att dagen efter sin död deklarera det i sociala medier.

Direkt efter hans död svämmade sociala medier över av hyllningar till honom och samtidigt krav på att införa den här möjligheten för alla som önskar. En fråga som kräver år av reflektion, eftertanke och ett varsamt offentligt samtal förvandlades under några timmar till en kampanjfråga under paroller som rättighet till värdig död med egenmakt för alla och inte endast för dem med 300 000 i sparkapital för att bekosta en plats på en klinik i Schweiz. Att palliativ vård räcker till för 98% men ej för de sista två.

Även i denna fråga finns motstridiga uppgifter och ovilja att lyssna till fakta om utvecklingen i de länder som infört legalisering. Hur antalet som väljer att få hjälp med att avsluta sitt liv i förtid ökat år för år sedan det infördes i Nederländerna. Till en början skulle det endast gälla terminalsjuka med en prognos om att leva högst ett halvår till. Men lagen förbjöd inte andra skäl och långsamt har det utvidgats till skäl om ålder, funktionshinder och för unga personer med psykisk ohälsa och depression. Idag har man ett par rättsfall i portföljen. Det mest uppmärksammade är där en dement kvinna fått en dödsinjektion, trots att hon skrikande protesterade. Försvaret av den läkaren hänvisade till hennes önskemål gjorda innan hon blev dement. Läkaren friades.

Argument och fakta om de ovanstående ämnena är mycket omfattande. Jag har valt att endast peka på huvudargumenten. Poängen är att visa på några av de nya skiljelinjerna i svensk politik idag, vilka vi kommer att få följa framöver. Frågorna är svåra och kräver både sakkunskaper och djupa reflektioner av både etisk och ideologisk karaktär. Och allt kräver tid. Finns den tiden och viljan i årets valrörelse – och i en tid när gemensamma och mödosamt frammejslade förhållningssätt kan överges med några få tecken på Twitter?

Annika Westh