Liberalerna förbereder slutet

OLOF KLEBERG, Tidigare chefredaktör på frisinnade Västerbottens-Kuriren granskar Tidöavtalet och hur arbetet med det gått hittills.

Vi har bara börjat, trumpetade statsminister Ulf Kristersson glatt vid sitt besök på Sverigedemokraternas landsdagar i november. Tack så hemskt mycket för vad vi åstadkommit tillsammans! hälsade han Tidövännerna i Örebro.

Det var jubel och framtidsoptimism.

Budskapet tycks ha varit lika hjärtligt på Liberalernas landsmöte i grannstaden Karlstad. Vi har bara börjat!

Liberalernas ledare Simona Mohamsson har stolt påstått att 50 procent av Tidöavtalet är Liberalernas politik (TV 4). Detta är troligen årets sämsta politiska lögn.

Låt mig sätta en granskande lupp på läget. Alla oberoende bedömare har konstaterat att den stora förloraren i Tidö-överenskommelsen var Liberalerna. Partiledare Johan Pehrson gick utan att rådfråga sin partistyrelse med på att skära ner biståndet, ändra kriminalpolitiken och drastiskt minska invandringen. Några av forna liberalers hjärtefrågor.

Sedan högerregeringen tillträtt fortsatte Johan Pehrson att göra eftergifter för att till slut, i somras, ge upp. De mediokra dryga 4 procenten som han lyckades skrapa ihop i valet 2022 har skrumpnat ihop till 2.

Den nya ledaren Simona Mohamsson har tillsammans med Lotta Edholm försökt få igång verkliga praktiska förbättringar inom skolan, även friskolorna. Men går för långt för att väcka uppmärksamhet: endast 20 elever per klass – utan att ange hur man ska få fram pengar och lärare; ordningsfrågor för att locka högern (mindre elevinflytande, kanske skoluniformer).

Två av Liberalernas fem ministrar tävlar om att vara de sämsta i regeringen. Den till en början uppburna Romina Pourmokhtari har lett nedmonteringen av klimatpolitiken (ökande utsläpp för första gången på 50 år). Hon har svängt så långt att hon i SVT:s Agenda pläderat för en ”borgerlig högerpolitik” för klimatet. Ingen liberal politiker har förr kallat sig höger – inte Bertil Ohlin, inte Bengt Westerberg, inte Lars Leijonborg eller Jan Björklund.

Stark bottenkonkurrent var den nu avpolletterade utbildningsministern Mats Persson. Som helt mot liberala traditioner gav sig på universitetens styrning (plötslig förkortning av mandattiderna) och innehåll (påstådda hot om cancelkultur).

Nu borde var och en med socialliberal inställning fråga sig två saker. För det första: Vari ligger det liberala i Tidöregeringens politik? Som exempel:

• Drastiskt minskat bistånd
• Visitationszoner
• Anonyma vittnen
• Sänkt straffbarhetsålder från 15 till 13 år
• Minskning av invandringen till absolut minsta EU-nivå
• Hårda försörjningskrav för att få arbetstillstånd, över 33 000 kr/månad
• Återvändarbidrag på 600 000 kr för vuxna med barn

För det andra: vad är det som ”bara har börjat”?

Moderaterna och Sverigedemokraterna utgör ”kärnan” i Tidösamarbetet, har Jimmie Åkesson betonat. Framtidsplanen för denna höger lades i höstas fram av näringslivets tankesmedja Timbro tillsammans med Sverigedemokraternas Oikos.

Planen är långtgående. Några exempel:

• Slopa bidrag till studieförbunden
• Sluta ta emot kvotflyktingar
• Minska biståndet ytterligare
• Halvera stödet till public service
• Avskaffa kvoteringen i föräldraförsäkringen
• Avskaffa Jämställdsmyndigheten

Är det något av detta som kan kallas liberalt?

Både Simona Mohamsson och Jimmie Åkesson har intygat att Tidösamarbetet fungerar utmärkt. Liberalerna har redan godtagit en rad antiliberala regeringsbeslut – är de också villiga att gå vidare. Det har ju bara börjat!

Svenska medborgares realistiska känsla inför Liberalernas spagatpolitik leder till det rimliga resultatet: 2 procent. Andra partier kan genomföra dessa åtgärder bättre.

Verkliga socialliberaler måste välja helt andra partier som visar social känsla, humanitär grundinställning, öppenhet mot omvärlden och konkret vilja att skapa ökad frihet för individer.

OLOF KLEBERG

Socialliberal

Tidigare chefredaktör på frisinnade Västerbottens-Kuriren