Lärdomar av nya valrörelser och gamla brev

Oskar Örn har besökt staterna och funderar om hypen kring Trump börjar avta.

Valet hösten 2016 av Donald Trump till president för USA innebar en chock för landet och för resten av världen. De flesta bedömare hade väntat sig en valseger för Demokraternas Hillary Clinton. Detta, bland annat, efter att ha sett henne skåpa ut Trump i tre presidentvalsdebatter på teve. 

Men bedömningen av dessa debatter har i efterhand kommit att omvärderas. Även om Trump var underlägsen Clinton i kunnande och erfarenhet, vilket framgick med önskvärd tydlighet på scenen, så fanns där något annat. Han trädde fram som en avslöjare av makten.

En nyckelscen ägde rum när kandidaterna diskuterade skatter. Clinton anklagade Trump för att utnyttja skattesystemet genom extensiv skatteplanering. Trump svarade att det var något alla framgångsrika affärsmän gör, inklusive hennes egna donatorer. Ville den tidigare senatorn Clinton göra något åt detta hade hon med fördel kunnat driva frågan om ett reformerat skattesystem som täppt till kryphålen att dra av skatten. Men det har hon inte gjort, menade Trump, eftersom dessa rika har donerat pengar till hennes kampanjer.

Inte trots, utan tack vare, att han själv tillhör eliten kunde Trump med trovärdighet presentera sig som någon som skulle göra upp med det politiska etablissemanget. Ett socialt kontrakt skrevs under med hans väljare; de hade nu en allierad i maktens korridorer.

Med löften om att rensa upp i vad som beskrivits som ett korrumperat träsk har Trump valts till president, inte bara en utan två gånger. Vissa väljer att återge presidentens felaktiga påstående att han i själva verket vunnit presidentvalet tre gånger, då Joe Biden och Demokraterna ska ha fuskat i valet 2020. Faktum är att jag under min resa till USA i juli fick information från politiskt anställda vid Department of Homeland Security om att man i intervjuer med arbetssökande frågar hur många presidentval Trump har vunnit och att man förväntas svara tre.

En väljare förklarade för mig varför han och många andra valt att tro på Trumps löften om att “drain the swamp” i Washington D.C. – alla, förklarade denna väljare, vet att Trump inte är någon toppenbra person. Men eftersom han varit på nationell teve i tiotals år har man haft en känsla av att man känner honom, och därför har man litat på honom.

Men nu, fortsatte väljaren, känner vi honom inte längre.

I och med att Trump har vägrat att släppa dokumenten kring Jeffrey Epstein, den mystiske mannen som anklagats för sexuella övergrepp och trafficking med minderåriga, har Trump brutit det sociala avtal han knöt med sina anhängare om att avslöja makten.

Även om vissa dokument kring Epstein publiceras kommer det inte vara tillräckligt för att tillfredsställa basen i partiet. Detta kan bli den öppna dammlucka som gör att hela fördämningen till slut rämnar.

Det finns likheter med Watergateaffären 1973–74 då kritiken successivt blev allt mer omöjlig att hantera för Nixon. Kretsen kring presidenten och han själv trodde sig lugna ner situationen genom att portionsvis släppa viss tillrättalagd dokumentation. Men opposition, massmedia och allmänhet började allt mer. Det slutade med att Nixon valde att avgå för att slippa riksrätt.

Artiklarna i Wall Street Journal (WSJ) om Trumps relation till Epstein, som presidenten har stämt ägaren Rupert Murdoch för, kan inte sopas under mattan. Trump må hävda att han inte skrivit brevet till Epstein på dennes femtioårsdag, men nog påminner stilen – den fingerade dialogen i det av WSJ publicerade brevet – om Trumps sätt att utrycka sig.

Trump förlorade 1987 ett bud på pianot från sin favoritfilm Casablanca. Tonen i brevet, som slutar med raden “Happy Birthday — and may every day be another wonderful secret”. påminner om dialogerna i Casablanda, som till exempel slutrepliken: “Louis, this looks like the beginning of a beautiful friendship.”

Epsteins kompanjon Ghislane Maxwell förhörs nu eftersom hon kan ha värdefull information om vilka som ingick i Epsteins nätverk, och detta kommer i ljuset av att hon nyligen träffat USA:s justitieminister. En benådning från Trump, som han har talat om som ett alternativ, skulle kunna tolkas som ett försök att tysta henne – särskilt om hon kan vittna om tidigare relationer mellan Epstein och Trump.

WSJ:s ägare Rupert Murdoch, som även äger tv-kanalen Fox News, kommer att se till att intensifiera rapporteringen kring Epsteinaffären också där, om tittarna allt mer börjar efterfråga det. Trumps maktställning har rubbats. Sprickorna i muren blir allt fler.

Oskar Örn.