”Jag kan inte tänka mig att vara någon annanstans än just här.”

I detta nummer av Frisinnad Tidskrift intervjuar Annika Westh Alex Voronov. Mångårig ledarskribent på Eskilstunakuriren men nu korrespondent i krigets Ukraina.

Intervju med Alex Voronov på nyårsafton 2022.

Alex Voronov är Liberala Nyhetsbyråns korrespondent i krigets Ukraina. Jag ringer upp honom tidigt på nyårsaftons morgon.  Han befinner sig på ett hotell i Charkiv, en av de städer som ständigt utsätts för ryska missilattacker

-Jag var uppe sent igår kväll.  Det finns personer att umgås med ibland, säger Alex Voronov och skrattar. I övrigt är det här arbetet ganska ensamt. Det finns journalister från hela världen i Ukraina just nu och man känner till de flesta. Några har jag kontakt med, som Anna-Lena Laurén, Dagens Nyheters korrespondent.  Man har även lite koll på var alla befinner sig. Men annars är det mycket ensamarbete.

 Du har ju varit i tjugo på Eskilstuna-Kuriren som polisk redaktör och idag jobbar du på Liberala Nyhetsbyrån, LNB– där du lägger all din tid på att bevaka och skriva om kriget i Ukraina. Hur kommer det sig att du gjort denna förflyttning?

-I samband med att Ryssland inledde det fullskaliga kriget mot Ukraina, så fick jag frågan av LNB:s ägare om jag skulle vilja ha den här specialtjänsten. Därefter var det inte så mycket mer att fundera över. Det som sker här nu är det viktigaste skeendet i hela Europa och i hela världen under min livstid. Och jag tänkte att om jag kan bidra på något sätt, så tar jag den chansen. Ja, jag kan nog säga att jag inte kan se mig själv någon annanstans på jorden än att vara här just nu.

Och du är ju i grunden journalist.

-Ja, jag är journalist och jag kan Ukraina, och jag har jobbat med landet på olika sätt sedan slutet av 1990-talet. Det beror på att jag är född i Ukraina och uppvuxen i Ryssland. Min pappa läste på en officershögskola i Odessa för att bli officer i luftvärnet, medan min mamma läste på en civil sjöfartsskola. De träffades och jag föddes 1975. Strax därefter tog min mormor och gammelmormor mig till Ryssland, medan mina föräldrar stannade kvar. I samma veva blev min pappa hemkallad till Uganda, eftersom han (på goda grunder) misstänktes ägna sig åt oppositionell verksamhet bland ugandiska militärstudenter i Sovjet som var riktad mot regimen i Uganda. Han valde då att i stället för att återvända till Uganda åka till Sverige och söka asyl. Det var 1977.

-1985 återförenades vi med honom, så jag var tio år när jag kom till Sverige.

Jag gissar att du är bättre förberedd än andra journalister nu i krigets Ukraina?

-Många nyhetsredaktioner har skickat hit folk som aldrig jobbat med Ukraina tidigare. Jag stöter ihop med andra journalister, däremot inte med så många svenska journalister, eftersom de inte är så många i Ukraina.

-De flesta utlänningar jag träffar både soldater och civila som hjälper till militärt och hjälper civilbefolkningen.

-Det är även många soldater här som inte är ukrainare. Utlänningar som tjänstgör här, helt enkelt. Man har däremot koll på den lilla krets som jobbar med Östeuropa. Och som sagt, Anna-Lena Laurén känner jag sedan länge.

Är du rädd?

-Rädsla är mångbottnad. Jag är såklart medveten om riskerna och jag förstår vad som kan hända. Men jag känner inte ett konstant obehag, förutom när det blir omedelbar fara, vilket händer då och då. Sedan vänjer man sig. En tillvänjning som i sig innebär en risk. Du flyttar ju dina gränser hela tiden. Min familj och mina vänner bryr sig om mig och de vill höra att allt är bra. Men vid direkta faror måste man slå bort tankar på allt som kan hända och bara fokusera på det som händer där och då. När jag åker ut till farliga platser, åker jag med folk jag litar på och har stort förtroende för. De kan mycket mera än jag om alla risker.

Vad berättar människorna som du träffar i Ukraina?

-Alla i Ukraina lever i ett land i krig, men verkligheten ser väldigt olika ut beroende på var du befinner dig. Vid fronten riskerar man att dödas varje dag och förutsättningarna för ett normalt liv saknas helt. De har ingen värme, ingen el, ingen telefon. Att inte ha internet är jobbigt. Att leva bara några kilometer från striden…ja, de vill ju bara att kriget ska ta slut. Men de väljer ändå att stanna kvar – de vill inte lämna sin by, sitt hem. De säger att de inte tror att det kan bli bättre någon annanstans. Sedan finns det de som är kvar nära striderna för att de är gamla eller funktionshindrade – de har inte kunnat lämna helt enkelt.

Men just nu är du i Charkiv.

-Ja. I Charkiv har jag träffat många som har återvänt efter sommaren och de upplever att livet är något bättre nu. Men i natt smällde det rejält igen en bit utanför staden. Så har det varit mer eller mindre sedan i somras. Men under sommaren smällde det precis hela tiden, så idag är det faktiskt något lugnare. Ibland är det rusningstrafik ute – med bilköer. Det ser ut som vilken stad som helst och människor försöker finna en ny normalitet i kriget. 

-Vi människor har ju en enorm förmåga att anpassa oss till orimliga situationer – på gott och ont.  Här har alla ställt om till ett liv i krig. Men det mest slående är den beslutsamhet man möter hos människor om att inte ge upp. Trots att en tredjedel av ukrainarna fått lämna sina hem. De säger helt enkelt att seger är det enda som kan ge fred. Det finns inget alternativ. Jag kan inte säga att det är någon slags politiskt ambition, utan något som är djupt rotat bland folket.

-Den som inte visste något om Ukraina har överraskats av denna beslutsamhet. Ryssar vet inte heller särskilt mycket om Ukraina, även om de påstår det.

Vi är många som följer president Volodymyr Zelensky på Instagram och det är han som syns mest. Hur stor är hans betydelse för stridsviljan?

-Följer man nyheterna inifrån och talar med människor, så är Zelenskyj viktig som landets högste ledare, men inte fullt så dominerande som han ser ut i rapporteringen utomlands. Ukrainare lyssnar dagligen på en rad politiska och militära ledare som svenskar inte ens vet namnen på.

-Det finns en inneboende kraft i samhället som bär sig själv – helt utan hans ledarskap. Försvaret av landet står och faller inte med honom. Det finns även en kritik mot honom, trots att det är krig. Att landet borde ha förberett sig bättre innan Rysslands anfall i februari – det hade mullrat vid gränsen länge. Det finns en opposition mot Zelenskyj. I en fredssituation är det inte säkert att han kommer att kunna kapitalisera på sitt ledarskap under kriget. Man lägger honom en del till last och oppositionen kommer inte att lägga fingrarna emellan, när den möjligheten kommer. Man låter sig inte bli förhäxad av honom utan det finns en politisk debatt – och man fortsätter att tala om framtiden.

-Det finns en levande politik här – och det är kanske unikt under en krigssituation. Ukraina har många andra problem också. Det parallella regelsystemet, till exempel. Vi talar om förekomsten av korruption, men det begreppet säger inte allt. Just nu håller man på att genomföra en ny domstolsreform. Kriget döljer att det pågår vanligt politiskt arbete under tiden.

Jag hörde dig i Studio Ett i P1 för en tid sedan. Då berättade du att du överraskats av hur smutsigt det är.

Verkligen! Det är inte så smutsigt här inne i stan. Vi har ju el och vatten – jag har precis duschat. Men vid fronten finns inga sådana möjligheter. Smutsen är av det slag att det tränger in i huden på något sätt. Detta var ingenting jag hade hört talas om innan jag kom hit. Den kommer från brandrök, av bomber och krossade hus, nedslag av robotattacker. Det är svårt att beskriva doften. Det går inte att jämföra med hur det luktar när man grillar i skogen, utan det är något annat.

Hur länge tror du att kriget kommer att hålla på?

-Det kan hålla på i fem veckor till eller i fem år till. Det finns så många okända faktorer. En sådan är uthålligheten i omvärldens stöd till Ukraina. Landets resurser är helt beroende av hjälp utifrån. I allt. Ju längre kriget pågår… klarar västvärlden att hålla ut i sin hjälp till landet? Sedan vet vi inte vilka processer som pågår i Ryssland. Hur uthållig är fanatismen där? Vad pågår i den ryska härskarklassen? Det vet vi ingenting om. Men så länge som Ukraina gör motstånd kommer kriget att pågå. Det går inte att erövra och kontrollera ett sådant stort land om det finns folk som gör motstånd. Just nu har Ukraina initiativet på slagfältet. Men vad den kommande ryska mobiliseringen kan ge vet vi inte heller något om.

Men det låter som att du har stor tillförsikt till Ukrainas seger?

-Jag avstår från att gissa, men jag tror att Ukraina kommer att befria de yttre områdena snart. Det behövs inte mycket mer för att driva tillbaka ryssarna. Vid genombrott på ett par platser kommer Ukraina att befria stora områden och orsaka de ryska styrkorna stor skada.

Nyligen besökte Putin Belarus. Vad tror du om det ”värvningsförsöket”?

-Jag underskattar inte den ryska regimens förmåga att hitta på nya projekt, men att få med Belarus tror jag är osannolikt. Det är ytterst oklart vad deras armé duger till. Om de skulle blandas in i kriget så tar president Lukasjenko enormt stora risker i form av motstånd inifrån det egna landet. Lukasjenko riskerar själv att bli avsatt av Putin om de skulle bli indragna i en krigssituation. Han har alltså hot både inifrån och utifrån. Till det kommer att terrängen från Belarus är dålig för krigsföring och anfall. Det är mest träsk och skogar med få bra vägar. Något av ett självmordsuppdrag. Men om vi lärt något hittills så är det att ingenting är omöjligt. Ingenting kan längre förvåna. Jag har alltid insett den ryska brutaliteten. Den ryska armén har alltid betett sig bestialiskt. De drar sig aldrig för att bomba civila när det går dem emot.

Hur länge ska du vara kvar som krigsskribent?

-Vi har sagt till den sista juni, men jag räknar med att mitt uppdrag förlängs om så behövs.

Det är svårt att byta ämne efter det här samtalet med dig, men jag gör ett försök. Frisinnad Tidskrift ställer frågan till alla: Vad har du för förhållande till frisinnet?

-För mig är det mera en idé om samhällets utformning, än om liberalismen. Det är en uppfodrande tanke om ett personligt förhållningssätt, som handlar om att ta ansvar för sig själv och för sin omgivning. Det innebär att man måste bilda sig och delta i civilsamhället. Frisinnet för mig är mera en livsstil än en ideologi. Själv har jag ingen bakgrund i frisinnet, men har alltid sett dem som lever frisinnat som mina allierade. Var och en får göra sitt bästa. Just nu gör jag mitt bästa i den här situationen jag befinner mig i – utifrån mina förutsättningar.

Stort tack Alex Voronov för att du tog dig tid med mig och Frisinnad Tidskrift. Vad gör du ikväll?

-Jag ska fira nyåret här i Charkiv. Men det är ännu oklart var och hur.

Annika Westh