Från insidan – ett reportage från Liberala riksmötet

Det är en glad och trevlig stämning som möter dig när du går in genom portarna på Linköping konsert och kongress. ”Hej Olle!” och ”Hallå där!” hörs från höger och vänster. ”Visst kramas vi igen?” säger en annan och möts av öppna armar. Det var innan pandemin som Liberalerna höll ett riksmöte ”fysiskt” och det märks att många är glada att träffas och att det finns ett stort behov av att ses på riktigt.

I entréhallen samlas människor runt utställarna från Friskolornas riksförbund, Lärare mot tobak, Almega och Systembolaget. Frisinnad Tidskrift har ett eget bord och framför en ny rollup ligger en stor hög med exemplar av det senaste numret. Alla tidningar kommer att ta slut och många har nyfikna frågor. Jag berättar om Frisinnad Tidskrift. Att tidskriften vill dyka ned i de svårare, etiska och ideologiska frågorna. ”Kom gärna med förslag på skribenter”, säger jag. Det känns som att det behövs en del reklam. Unga medlemmar känner varken till Frisinnad tidskrift eller begreppet frisinne. Därför är det extra roligt att kunna peka på vår senaste annons i NU om nästa seminarium. Mauricio Rojas ska tala om ”liberal nationalism” och det talet ska kommenteras av LUF. Det blir jättebra, tänker jag.

Kongressalen fylls av deltagare inför öppningsanförandet av Johan Pehrson. Men det ser glest ut i bänkarna. När jag frågar hur många vi är, får jag veta att det är lite drygt fyra hundra personer. Det betyder att det nästan är hälften så många som det brukar vara på de här tillställningarna. Vid en närmare anblick inser jag att jag inte känner igen så många heller. Detta bekräftas även under kvällens festliga middag. Såklart känner jag igen de aktiva medlemmarna från Göteborg, men vid Västerbottens bord är nästan alla ansikten nya. Att Liberalerna fått många nya medlemmar är bra. Det är en ödesfråga för partiet – att lyckas locka nytt folk. Men samtidigt berättar min observation att många jag tidigare lärt känna, inte längre är kvar. Jag är såklart väl medveten om den medlemsflykt som skett efter det så kallade vägvalet. Och hur de som lämnat ersatts av nya medlemmar med kanske andra preferenser. Men det är först nu jag inser att det är på riktigt.

Partisekreterare Gulan Avci hälsar alla välkomna. Talet är fyllt av genuin glädje över att få öppna riksmötet. Nu är det inte tid för allvarlig eftertanke och analys, utan nu är det tid för pepp och fest. Pepp behövs sannerligen om Liberalerna ska kunna mobilisera till kraftfull kampanj för fler mandat – med start redan nästa år inför valet till Europaparlamentet. Mera allvarsamt undrar jag ändå stilla om det räcker med glada tillrop? Förstår partiledningen ännu vilken svår situation partiet hamnat i? Vad som krävs för att komma upp på banan? Vilka konkreta manövrar?

Tidöavtalet har fått mycket kritik. Kritik som här bemöts med förklaring om att ”avtalet är en förutsättning för Liberalerna att få igenom så mycket liberal politik som möjligt. Tidöavtalet är bara ett verktyg”. Jag hör diskussionerna under kaffepausen. Och förklaringen upprepas under det seminarium om skola, som jag går på. Förklaringarna känns som en repris på ”73-punkts-programmet”, vilket slöts med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Fast nu med Sverigedemokraterna.

Johan Pehrson är uppsluppen och hjärtlig mot alla han möter. Det var även som sådan han blev känd under den korta valspurten som nybliven partiledare förra året. Han tar sig tid att tala med alla. Går från utställningsmonter till utställningsmonter och låter sig fotograferas, filmas. Kramar och handslag. Det märks att han på riktigt tycker om människor, medlemmar och partiet. Han har såklart även talat till riksmötet. Pehrson återkom i sitt viktiga tal till de budskap som nu är centrala för partiet: Vikten av att sitta i regeringen, skolan, arbetsmarknaden, integrationen, klimatet och kärnkraften. Störst medial uppmärksamhet fick utespelet om en intern klimatkommisson. Partiledaren höll sig till manus utan utvikningar och parenteser – och det var till fördel. Men det är nödvändigt att de stora linjerna inte stannar vid att framstå som rubriker utan fylls med konkret innehåll.

En stor behållning bland programpunkterna, var tal av Kira Rudik. Hon är ledamot av parlamentet i Ukraina och partiledare för HOLOS, samt vice ordförande i ALDE. Hon berättade att som född i slutet av 1980-talet, så har hon vuxit upp under tiden för det nyligen frigivna landet Ukraina och kunnat följa utvecklingen mot självständighet och demokrati. Följt ”Orange revolution” till annekteringen av Krim. Att hon alltid haft en tanke om att hennes barn skulle få växa upp i ett demokratiskt land. Att utvecklingen av landet för hennes barn skulle kommit så långt att de nått en normalisering. ”Men, nu sitter mina barn och gör läxorna i tunnelbanans kulvertar till ljudet av flyglarmet”.

Kira Rudik personifierar den ukrainska beslutsamheten och övertygelsen om landets slutliga seger. Det var mycket rörande att se – och vetskapen om att hon valt att besöka Liberala riksmötet var hoppfullt. Att det ändå är Liberalerna som ska härbärgera idéer om frihet och självständighet. Hon fick stående ovationer.