Från fjällkanten, söndag

Timmarna hitom fjäll och bortom skog

Det är något med alla timmarna. Alla timmarna och alla milen. De som avgör om en besökare blir nära bygdens människor eller inte.

Milen är många och långa som jag har delat bil med besökare till olika politiska möten. Fortfarande är det tjogtals av makthavare och andra som tror att bara man hållit ett tal på tjugo minuter i Piteå så har man ”gjort Norrland” och sedan kan man med gott samvete flyga hem igen. Ja, någon skolklass ska man väl heja på också.

Ett land med långa avstånd måste upplevas genom att tillryggalägga långa avstånd, annars kommer man inte landet och dess människor under huden. Det måste man för att det ska fungera. För att man ska förstå och veta, måste man känna milen, vattnet, skogen och fjällen i sig, och då är det bara landtransport som fungerar. Jag kan förstå att man under en valrörelse måste flyga kors och tvärs, men under de andra åren borde de åka tåg, buss och bil för att förstå det stora och det lilla i vårt land.

Det sannaste och beskaste någon har sagt om en politiker som jag känner är: ”Hon blir perfekt. Kan ingenting och vill ingenting veta”. Personen i fråga flyger alltid. Till och med inne på Konsum, tror jag. Jeremiader återfinns på sociala medier när personen måste åka tåg. Då är det verkligen Synd Om.

När jag tänker efter så finns det ingen landresande politiker som jag inte har förtroende för. Att lägga några timmar extra på resandet för att träffa folk och få resonera och prata färdigt med dem är väl använd tid. S-ledaren Magdalena Andersson ägnar sig åt det emellanåt. Hon bakade fettisdagsbullar på konditori Dorotea en förmiddag. Väl använd tid.

En som förstod att det inte finns några genvägar utan att det gäller att låta sig vaggas genom Sverige på nattåget mot Övre Norrland var Barbro Westerholm. Det har skrivits så mycket fint om hennes gärning i rikspolitiken, men för mig är det hennes besök i min hembygd jag tycker är mina vackraste minnen. Då jag hämtat henne i Vännäs eller Umeå arla i ottan för ett förmiddagsmöte i Åsele. Kaffet vi druckit vid badplatsen i Tallsjö by inom Fredrika där vi inte pratat sjukvårdspolitik utan fiske, friluftsliv och att barnen måste få vara barn. Vad vi har pratat fiske, fåglar och hav, älvar och insjöar, bävrar och uttrar och vilken båt som egentligen fungerar bäst i strömmande vatten. Vad vi har frusit, svettats och blivit våta.

Många omtalar Barbros tempo och effektivitet, jag minns kärast hennes eftertänksamhet och förmåga att lyssna och fråga. Och hennes obegränsade allmänbildning. Jag kommer att sakna samtalen om fyrar, nätflöten och kittning av fönster. Om utombordsmotorer och inombordare och om vilka kängor som egentligen är bäst när man vandrar. Några finns i politiken som förstår värdet av ett långt samtal i en by hitom fjäll men bortom skog.

• Det här är politiken på riktigt, sa hon efter ett möte med fem deltagare i Södra Lappmarken. Det är det här som gör att jag håller på. De har åkt långt för att träffa mig.

När jag nästa gång rastar tidigt en vårmorgon på Tallsjö badplats på väg till morgontåget i Umeå för att hämta upp någon makthavare och känner kaffet jaga bort morgonkylan vet jag att orden kommer tillbaka.

De som gör att man håller på.

Nicke Grahn