Från fjällkanten, fredag

Att hitta ett ursprung

”Nu sitter jag i min nyrenoverade lägenhet, mitt i stan där allting händer. Men här är jag ingen. Vem bodde här före mig? Ingen vet. Vad tyckte han om för kaffe? Vad hade han för krukväxter? Tyckte han om katter? Ingen vet. Jag får bara ointresserade blickar när jag frågar i trapphuset. Han var lite… eh… lång, äh jag minns inte…”

Vi åker norrut i akt och mening att söka en släkt. I bilen sitter jag, ett kusinbarn, hennes pojkvän och hunden Eiza Luddboll, sökexpert. För den som är van att åka i maximalt tio minuter med röda linjen blir inlandsvägarna många och långa. Efter 24 år utan att någonsin ha satt sin fot norr om Uppsala har mina yngre storstadssläktingar börjat fråga efter sitt ursprung. Spåren går norrut i motsatt riktning som två generationer före dem ivrigt sökte sig söderut i jakt på försörjning och för att stilla sin längtan efter något större än den egna byn, det lilla företaget, korna, församlingen och en utstakad framtid i fädrens spår.

Min kloke sextonåring frågade en dag när vi satt allihop och dinglade med benen på smekärringens brygga

• Vad har man en släkt till? Alltså egentligen? Knackar man bara på nånstans och säger ”Hej jag heter Kalle och är släkt med er” och sen är de bara trevliga mot mig?
• Ja, sa jag. Ungefär så. Och sedan berättar de om alla andra i släkten som också hette Kalle.

Det är så vi blir mottagna. På gårdar och i byar i mellersta Lappland där jord spadats upp, kol milats, tjärtunnor vräkts och myrar dikats ut och sik rökts, tas mitt kusinbarn med pojkvän emot med det stilla jubel som en sedan länge saknad kär familjemedlem tas emot. Jag har sagt till dem att det närmast är att betrakta som en diagnos eller funktionshinder att inte dricka kaffe, men överallt finns sedan fem generationer hemkokt saft och det duger bra.

När vi kommer till en av min pappas 58 kusiner blir vi sittande länge, länge.

• Du vet att vi har din gammelfarfar på band, säger han och nickar mot kusinbarnet. ”J” spelade in flera timmar med honom sommaren innan han dog. Ja, han spelade in och intervjuade allihop, alla gubbarna och tanterna förresten. Ett par år senare vara ju alla borta

Han slår upp ett skänkskåp på vid gavel och där finns hyllvis med kassetter med timmevisa samtal med farfar, hans systrar och bröder och deras fruar och män. Alla var de frisinnade, småbrukare, arbetare, nybyggare och fiskare. Politiskt aktiva allihop, givetvis i Folkpartiet. Lågmält skogs- och fjällfolk med lite pengar men stort hjärta och en strävsamhet som vi har svårt att förstå idag.

Alla sökte de en ljusbärare och gick på möten och tillställningar. De flesta mötte Jesus och en del mötte Marx. De flesta spetade på i Folkpartiet och någon försvann till en obskyr sekt.  En av pappas kusiner blev maoist och djupt troende psalmförfattare samtidigt och hungerstrejkade i kyrkan under 68-vågen. Oklart varför, men han finns med i någon bilaga till församlingens sångbok.

Vi pratar om platser som är viktiga för att förstå släkten. Gammelsågen som brann 1932 när den var nybyggd. De som blev avlurade sin skog. När länsman kom och tog den sista kon från änkan under storsvälten i utmätning sedan ur-Grahnen Anders hade dött. Kon som kvinnorna i grannbyn åkte och hämtade tillbaka till farfarsfarfarsmor och länsman inte vågade ta en gång till. Jag vet inte vad kvinnorna hotade honom med, men han syntes aldrig mer i byn. Vi pratar om fiskeställen och farfars badsten. Om kojor och stigar och vem som var släkt med vem. Vi pratar om på vilka vindar det finns gamla papper, om vem som dög till att bygga riktiga båtar och vem som inte gjorde det.

För inte länge sedan var det farfar som berättade. Till för något år sedan var det pappa och nu är det jag. Jag funderar lite om det spelar någon roll att någon vet var farfars badsten ligger. Fjällsocknarna är fulla av badstenar. Spelar det någon roll för mitt kusinbarn att byn fick el 1918, trettio år innan Porjuskraften kom, och att det var ett bysnille från Hålbergsliden som byggde kraftverket av skrotade cykeldelar? Kommer de att ha någon nytta av att vi berättar hur man kolar och hur man bränner tjära och var de bästa fiskeställena ligger.

Kanske.

Jag kan i alla fall förstå känslan  att efter att aldrig någonsin ha satt sin fot i släktens by, plötsligt gå omkring bland såna som på direkten är vänskapligt inställda till en. En som kände farmor som barn. Känslan att när och var man än knackar på, så vet folk vem man är och bjuder på något. Rökt fisk, torkat renkött, vitost och kaffe. Och släktens vänner. Ronny på Granberget, Mats i Nyträsk och de i Backåker. De som blev kvar och är nöjda med det. Och som gärna hälsar hemvändare välkomna.

Några dagar senare efter ivrigt kaffedrickande genom småbyarna åker vi söderut igen. Mitt kusinbarn pratar om att flytta norrut, pojkvännen hummar välvilligt. Eiza Luddboll slumrar lugnt i hans knä och jag visslar helt stilla, men ändå, Euskefeurats låt som bara den förstår som färdats länge.

”Det är här man känner var stigarna går, och man vet vem som är släkt med vem. Det är här man vet var gäddorna står, det är hit man kommer när man kommer hem, du vet. Det är hit man kommer när man kommer hem”.  

Nicke Grahn