Framåt – högerut?

Framåt! Tillsammans!

Så ljöd fanfarerna från Liberalernas riksmöte i Linköping i mars.  Det lät ungefär som banderoller från gamla Sovjetunionen: Framåt (mot kommunismen)! Tillsammans (mot en lycklig framtid)! Det lät ihåligt då. Men gav ändå en färdriktning.

Men hur är det med Liberalerna? Framåt – mot vad? Tillsammans – med vem?

Den andra frågan har klart besvarats av den Johan Pehrson-ledda partiledningen och fick stöd på riksmötet: Tillsammans med högerpartier och Sverigedemokrater.

Men framåt mot vad? Det pratas mycket om liberala kärnvärden som frihet och individens rättigheter. Men vilket innehåll fylls dessa med i dagens parti? Det blir kamp mot brottslighet och för begränsad invandring, kamp för (subventionerad) kärnkraft, klimatpolitik med halverad budget, skattesänkningar för medelklassen…

Det forna socialliberala partiet, Folkpartiet, med Bertil Ohlin och Bengt Westerberg som ledande idébyggare, arbetade för ett samhälle som byggde på fritt företagande inom begränsade ramar, jämställdhet, social trygghet för alla, sociala förbättringar för svaga grupper, förkovran genom utbildning och arbete.

De kunde samverka med högern ibland men insåg också de tydliga skiljelinjerna mot förmåner för välbeställda, marknadssamhälle utan ramar, sorglöshet inför ekonomisk utsatthet och, på senare tid, bekvämlighet inför klimathoten.

Nu ser vi alltså ett parti som kallar sig Liberalerna men, som Frisinnad Tidskrift skriver i sin skarpa ledare i årets första nummer (1/23), ”saknar andra visioner än makten”.

Det har gällt att till varje pris (löften om orimliga sänkningar av elpriser och bränslepriser, utfästelser om kärnkraft på hittills okänd rekordtid, minskad invandring även av utbildad arbetskraft mm) kasta ut Socialdemokraterna från regeringsmakten. Även till priset av för liberaler hittills otänkbara eftergifter till nationalkonservativa och auktoritära Sverigedemokrater.

Några liberaler som ändå känt sig obekväma i denna nya roll har försökt sätt upp ”röda linjer” för hur långt eftergivenheten ska få gå, tex nej till att slopa rätt till att få ha tolkhjälp i vården eller att säga nej till tiggeriförbud. Men detta är småsaker, som ju också Frisinnad Tidskrift påpekar. Mindre än eftergifterna inom naturvård och klimatpolitik. Och framför allt utan långsiktighet. Framåt mot vad?

Trots Liberalernas omkastning av politiken sedan Nyamko Sabuni 2019 och särskilt Johan Pehrson från våren 2022 förefaller det ha varit både lugnt och förtröstansfullt på riksmötet i Linköping. Och detta trots att opinionssiffrorna åter ligger under riksdagsspärren – sedan moderata stödröster återgått till moder(at)partiet.

En viktig orsak är att många socialliberala kritiker har lämnat partiet och gått vänsterut. Andra partier står ju numera närmare gamla liberala ”kärnvärden”.

Men man ska inte underskatta partiledaren Johan Pehrsons skicklighet i ledarskap. Han har lyckats fånga in en hel del tidigare motståndare till sin högerkurs och göra dem till närmsta medarbetare. Tänk efter:

• Bland ministrarna är det endast utbildningsministern Mats Persson som entydigt verkat för högerkursen; Lotta Edholm och Romina Pourmokhtari var klart emot.
• En kritiker, Lina Nordquist från Uppsala, har lyfts upp till vice partiledare, en annan, Gulan Avci, blev partisekreterare
• Anna Starbrink, en av de skarpaste motståndarna, tidigare sjukvårdsregionråd i Stockholm, sattes i riksdagens försvarsutskott; för att inte ställa till trubbel med socialpolitiska utspel
• Fredrik Malm, som sent bytte fot till Pehrson-falangen, fick bli andre vice partiledare och partiets ende utskottsordförande i riksdagen (utbildnings)
• Joar Forssell, kritisk till inrikes högervridning, har placerats i utrikesutskottet
• I de inrikespolitiskt centrala utskotten (finans, näring, arbetsmarknad, justitie) sitter Pehrson-anhängare.

Som Frisinnad Tidskrift skriver i ledaren: för att kunna samarbeta ”måste man veta vart man är på väg och vart man vill”.

Johan Pehrson, Mats Persson och några till, som förre partiledaren Lars Leijonborg som arbetat ivrigt bakom kulisserna, vet vad de vill: göra Liberalerna till ett solitt ”borgerligt” parti (vilket Ohlin och Westerberg aldrig strävade efter) som samverkar med högerpartier. I nödfall med Sverigedemokrater. Allt för att hålla Socialdemokraterna borta från makten.

Riksmötet beslöt att skärpa Liberalernas ganska suddiga klimatprofil. En viljeinriktning, onekligen. Men hur klimatpolitiken ska skärpas i koalition med tre klimatnonchalanta partier är svårförståeligt. Det är som att stånga pannan blodig, har Romina Pourmokhtari själv erkänt.

Men makten är ju bara ett medel för att åstadkomma något. För en socialt engagerad liberal borde detta vara att stärka individens plats i ett så fritt samhälle som möjligt. Att begränsa statlig överhöghet och intrång i människors integritet. Att tänka på nästa generation, inskränka det egna välbefinnandet för att stärka de efterkommandes överlevnadschanser.

OLOF KLEBERG