En rörelse på väg in till långvården

Redaktionsrådets Willhelm Sundman var på ett möte anordnat av Frisinnad Tidskrifts systertidskrift, Liberal Debatt. Det fick honom att formulera följande tankar.

Det var med stor glädje jag tog emot inbjudan till Liberal debatts 75 års jubileum. Tidskriften har varit en del av mitt politiska liv sedan första numret damp ner i min brevlåda som ett resultat av medlemskap i Liberala studenter. Kanske har den även på senare år känts viktigare än någonsin när det liberala tankegodset sakta vittrar sönder hos väljarkåren, men det är inte bara stödet för liberalismen som tynar, utan även liberalers stöd för varandra.

Om jubiléet hade något egentligt tema för kvällen förblir osagt. En analys av tillställningen skulle däremot kanske säga att den skedde i förfallets och splittringens anda, men med ett anslag av förnekelse inför situationen. För liberaler i Sverige har aldrig varit så splittrade, rädda, ensamma och arga på varandra som nu. Det krävs nog att gå tillbaka över 100 år för att finna någon liknande tid i historien.

Referenserna från flera talare under jubileumsmiddagen hämtades i stora drag från skriftens historia, när, varför och vilka som grundade verksamheten och vilka de var. Det ska sägas att flera av dessa anekdotiska berättelser som hur Bertil Ohlin envisas med att få replikera på en text av Herbert Tingsten, som återpublicerades i tidskriften fem år efter Tingstens död, är hysteriskt roliga. Vad dem gör är att de blottlägger oss själva och våra starka profiler som mänskliga med brister, utan att för den delen ogiltigförklara deras gärning.

Vi alla förenas i salen av en viss igenkänningshumor, att liberaler är lite konstiga och beslutsamma på ett sätt som kanske inte alltid går att förstå. Trots det finns en förståelse av att dessa människor hade hjärtat på rätt plats. Det är inte en genklang som slår lika väl ut när flera liberaler talar om andra liberaler idag. Föraktet pyr ut mellan raderna när som exempel en av talare kallade sina vänner i salen att tillhöra det parti som idag kallar sig för ”liberaler”. Den hånfulla missaktningen skär som en kniv igenom salen och blickar av avsky kan ses utbytas över middagsborden över de dräpande orden.

Samtidigt som festen ska gå i dur är verkligheten för många deltagares vardag är en symfoni konstant i moll. Alla ser ut att glädjas av tillvaron, men det är något som gnager. Det politiska landskapet i Sverige har förändrats och det är inte svårt att få känslan av att många tror det är en slump. Utomstående krafter har lurat människor bort från liberalismen och de samlade liberala organisationerna i landet. Vi är perfekta, bara de andra liberalerna rättar in sig i min uppfattning av vad som är upplysningens sanna ideal blir allt bra. Problemet är att det inte finns något rätt i den bemärkelsen. Strävan att hålla sig själv och andra till ideologisk dogmatik och testuggande äter rörelsens inifrån och gör den insulär i stället för inbjudande, vilket märks på många företrädare.

Det är värt att påminna sig om att Liberal Debatt grundades 1948 när Folkpartiets liberalism tog fart på allvar i landet. De frihetliga krafterna hade sin nemesis i socialismen och politiken delades krasst upp i socialistiska och icke-socialistiska blocket där Folkpartiet var den ofta största och mest tongivande part på högersidan. Socialdemokratin och kommunismen krävde ett enat borgerligt block för att hålla deras makt i schack. För många var det helt enkelt lättare att vara liberal på den tiden då striden var tydligare. När muren föll blev situationen annorlunda. Den liberala ideutvecklingen fick en identitetskris i samband med att det ideologiska kriget mot östmakterna tog ett abrupt slut. Rörelsen tvingades rannsaka sig själva kring om det man trott på verkligen varit ofelbart.

Sökandet för flera inom den liberala rörelsen har sedan dess lett till många splittringar inom så väl partiorganisationen och i civilsamhället vilket både ekonomiskt och kompetensmässigt dragit sig allt mer ifrån varandra. Få liberala intuitioner försöker idag hålla samman vad man en gång hade i den svunna gemenskapen från storhetstiden. Liberal Debatt är en av dessa intuitioner som verkligen anstränger sig, men frågan är om vi putsar på en fasad när vad som behövs är ett stombyte?

Kanske sa själva platsen som jubileumsbanketten tog plats mer än vad alla talare under kvällen kunde uttrycket. I staden Uppsala där vi har Sveriges äldsta universitet, ett tempel för utbildning och upplysning, befinner vi oss på Östgöta nation, ett föreningshus som byggdes av studenter från Östergötland, vars landskapsblomma är blåklinten som även är rösträttsrörelsen och Folkpartiets partisymbol. Det finns en historisk och esoterisk mystik kring platsen som sådan vilket valts för tillställningen. Trots detta är just fastigheten i sig lika sliten som besökarnas rörelse.

Sprickor i fasaden, ett bristande underhåll på nödvändiga delar som klosetterna i källaren, pelare där den faner som ska illustrera fint polerade maror, blottar genom stora hål den underliggande cement som den är tänkt att täcka. Huset fungerar och lokalerna går att använda, men det är trasigt lite här och var, långt ifrån vad den gjorde anspela på under sina glansdagar. Oaktat detta är alla gäster individuellt fint klädda, vilket till viss del väger upp för att huset är på väg att förfalla. Det går fortfarande att använda faciliteterna och underhållet är inget en besökare behöver oroa sig för, och kanske, är det en slående analogi för vad som hänt med den liberala rörelsen i Sverige.

Organisationer och institutioner har värnat och bevarat en liberal nostalgi samtidigt som flera företrädare genom åren använt dem som plattformar för att ta sig vidare för sin egen skull, utan att fundera på vad man lämnat efter sig. Resultatet är en tradition av att södra och härska på ett sätt som bidragit till att man lämnat spillror åt de som kämpar för att sätta ihop vad som gått förlorat.  Respekten och självuppoffringen hos de få som försöker blåsa liv i den eld som nu enbart glöder får inget stöd eller förståelse från de som gått före.

Precis som Östgöta nationshus är den organiserade liberalismen fylld med traditioner och historia som utgör en stolthet hos de som kan tyda dess betydelse. Rörelsen har alltid varit större än partier och valresultat. En levande kraft i samhället som kanaliserats genom partierna som politiska vingar för att få idéer att flyga och bli verkliga. Nu är fler tyvärr intresserade av att skjuta ner Icarus i ett försöka att rädda honom från sitt öde medan den som står ser på enbart bevittnar ett mord.

Frisinnad tidskrift är likt Liberal Debatt en av de få liberala institutionerna som finns kvar. Tidskriften, likt många andra, bygger på frivilligt och ideellt arbete för tron på att den liberala rörelsen blir starkare ju fler som bidrar till utvecklingen. Ibland dyker det upp kontroversiella artiklar som vissa påstår inte hör hemma i den liberala kyrkan, men när fler som letar efter fel har något gått förlorat. Byggs inte förtroende mellan åsiktsskillnader skapas liberala sekter som vänder sig bort från det allmänna, till det specifika. Kvar är bara de som vägrar förändra sig.

Liberalismen får inte fastna i myten om sig själva och likt någon sort moden Columbus dö i tron om att man hittat rätt. Det går att vårda det vi engång hade och vägra släppa de som varit andra generationers sanningar ligga till grund den värld vi lever i. Ett alternativ till det är att tillåta en ny generation lära sig av sina företrädare utan att försöka vara en kopia av något som ingen längre förstår eller vill ha. Partier så som Liberalerna grundas inte för att vara till för liberaler, utan i stället företräda folket på en liberal grund. Det är värt att fundera på i dessa tider om vad folket är och vad folket vill, oavsett vad liberaler tycker folket borde tycka är rätt.

Liberal Debatts 75år jubileum är ett viktigt aktstycke i att behålla, värna, underhålla och visa respekt för en intuition som kanaliserat och inspirerat till ett bredare tankegods för liberalismen som rörelse. För liberalismen som helhet behövs fler av dessa samlande krafter för att det metaforiska huset som samlar liberalismens inte ska förfalla.

Willhelm Sundman