Det går inte att regera med SD!

Vi inleder med Anna Svalanders (kommunalråd i Borås) text om svensk politik i ett läge där framtida regeringsbildningar kan bli mer än svåra. Hur ska Liberalerna ställa sig till regeringsbildningen om antingen Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet ställer som krav att vara med i en regering?

Att styra ett land efter att folket avgivit sina röster har blivit allt svårare i fler länder. Då det uppstått fler partier krävs större koalitioner för att bilda majoritet. Det kan både gynna och missgynna mindre partier. Ett litet parti som i opposition inte skulle få igenom några förslag kan genom att ingå i regering få gehör för sin politik. Ofta innebär det uppoffringar i kompromissande med större partier, vilket kan påverka medlemsbasen och väljarstödet. Små partier i styrande koalitioner tenderar också att tappa stöd.

Exempel på det senare såg vi tydligt under Alliansåren. Liberalerna var med i regering, tog ansvar, men vann inte väljarstöd.  Väljarforskning säger att medborgare ofta väljer att rösta på det största partiet i en koalition för att känna att rösten blir mer värd.

Runt om i Europa blir det allt svårare att hitta koalitioner som bär efter att medborgarna sagt sitt i allmänna val. Sverige är naturligtvis inget undantag. Frågan om ”vem tar vem” har fått allt större mediautrymme inför de senaste valen i Sverige och troligen kommer valet 2026 också i hög grad handla om vilka partier som är redo att regera tillsammans.

Historiskt sett har det inte varit en svår fråga för Liberalerna. Vi har varit ett tydligt borgerligt mittenparti. Vi har dock varit pragmatiska och i frågor, som varit viktiga för oss har vi i opposition kunnat göra upp med till exempel Socialdemokraterna när det gynnat vår politik, ett exempel på det är skattereformen 1990-91.

Efter Allianstiden följde år av opposition för Liberalerna. Under den tiden växte sig Sverigedemokraterna allt starkare och dåvarande partiledare Nyamko Sabuni ansåg att ”isoleringen” av SD hade misslyckats. Trots att de etablerade partierna vände partiet ryggen, så växte det. Genom att ”samtala med alla partier” och ”söka samsyn i sakfrågor” skulle Liberalerna kunna få igenom många bra reformer, som vårt land behöver.

Högsta beslutande organ i Liberalerna är landsmötet och partirådet. I partirådshandlingen angående frågan om det vägval partiet gjorde 2021 står ”oavsett med vem Liberalerna söker samsyn i sakfrågor är vårt uppdrag dock oförändrat: att utifrån liberala idéer ta strid för varje människas frihet att forma sitt eget liv. Det kräver att vi har självförtroende nog att förhandla med varje parti men också att resa oss upp från varje förhandlingsbord om vi inte lyckas föra Sverige i frihetlig riktning. Det är självklart att Liberalerna, som är ett frihetligt och progressivt bildningsparti, aldrig kommer anamma populisternas språk och politiska agenda eller aktivt medverka till att deras frihetsbegränsade politiska förslag vinner inflytande över förhållanden i det svenska samhället.”

Vidare står ”Ett liberalt Sverige ska ta sin del av ansvaret för människor på flykt och genom internationell solidaritet avhjälpa nöd och stärka demokratin i vår omvärld…”

I Tidö-avtalet ingår informationsplikt, utvisning vid bristande vandel, återvandringsbidrag för astronomiska summor, minskat bistånd, skyhögt lönegolv för arbetskraftsinvandrare, tiggeriförbud, minskad invandring och mycket annat som vi inte står för och som går direkt på tvärs med vårt partiprogram. Så varför ”reste sig inte våra förhandlare upp från förhandlingsbordet?” Hade de verkligen mandat att föra Liberalerna in i Tidö-avtalet?

Jag tycker inte det. Partistyrelsen var inte inblandad i beslutet, den fick ”information” om att beslutet var fattat. Riksdagsledamöter jag talat med säger att beslutet inte fattades av riksdagsgruppen heller. Därför är det av yttersta vikt att vi vid landsmötet 2025 enas om tydliga beslutsgångar för vilken instans/vilka instanser som fattar beslut när Liberalerna ska ingå i regering. Vid förra landsmötet fick partistyrelsen i uppdrag att ta fram ett sådant förslag.

Att ”söka samsyn” med andra partier är inget konstigt, alla aktiva politiker i maktposition måste ständigt förhandla och kompromissa för att kunna styra en stad eller ett land.

Det som komplicerar Tidö-avtalet är att Liberalerna blev ett ”samarbetsparti” med SD. Det är problematiskt för att Liberalernas och Sverigedemokraternas ideologi är så vitt skilda. Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt, socialkonservativt, högerpopulistiskt och EU-skeptiskt parti. Partiet värnar svenskheten och nationalism från mörkare dagar av vår historia. Den sociokulturella dimensionen i politiken är central. Principprogrammet talar om hur biologiskt arv och ”nedärvd essens” kan utmärka folkgrupper som har betydelse för gruppens kultur och nationell särart.

Liberalerna kan självklart göra upp med ett nationalistiskt och socialkonservativt parti i frågor där vi tycker lika. I skolpolitiken till exempel ligger vi nära varandra i mycket. Bekymret med Tidö-avtalet är att vi tvingas kompromissa våra hjärtefrågor i så hög grad att det gehör vi får för våra idéer överskuggas.

Inför valet 2026 kommer Liberalerna få frågan om vi kan regera med SD. Vårt landsmöte säger nej. Vår partiledare säger än så länge nej, men lägger in brasklappar om att alla partiledare måste vara beredda att ändra sig. Ledande företrädare för Liberalerna säger att de ”tycker som partiet tycker”. Det lämnar en obehaglig öppning för att vissa när en förhoppning om att Landsmötet till hösten ska fatta ett annat beslut.

Det kan vara vanskligt att förklara varför vi kan samarbeta i Tidö men inte regera med SD. Att sitta i regering med ett parti med så diametralt skild ideologi är i mitt tycke inte möjligt. En regering är kollektivt ansvarig för alla beslut. Vår nyligen avgångne partisekreterare Jakob Olofsgård uttryckte det väl, han sa ”vi kan inte regera med partier vars vision vi inte delar”. Låt oss hoppas att nästa partisekreterare håller samma tydliga linje. I nuläge, när vi samarbetar, kan vi stå rakryggade genom att säga att den politik som går på tvärs med vår egen är en kompromiss vi tvingats till. Det är ett bra sätt att kommunicera som jag tycker att våra företrädare borde använda sig av oftare. Men i ett regeringssamarbete finns inte den möjligheten.

Målet för ett politiskt parti är givetvis att inneha makt för att åstadkomma förändringar och skapa ett bättre samhälle för medborgarna. I vårt fall ett mer liberalt samhälle. Att välja opposition är därför svårt. Jag har full förståelse för att våra statsråd tycker att de har en fantastisk möjlighet att utveckla Sverige som ministrar. Därför ligger det i farans riktning att de efter valet 2026 (förutsatt att vi klarat spärren) bedömer att det finns mer att uträtta, att det är viktigt att Liberalerna är kvar i regering även om det innebär att regera med SD.

Jag har inga bekymmer med att vi klart uttalar att vi vill se en borgerlig regering med Kristersson som statsminister i valrörelsen, men vi måste tydliggöra att vi aldrig kommer att sitta i regering med SD. Om SD är fortsatt starka efter valet 2026 och kräver att vara en del i regeringen är det mycket bättre för Liberalerna att stå utanför regeringen och göra upp med den i frågor där vi tycker lika. Då får vi verkligen möjlighet att genomföra våra liberala idéer och behöver inte ta ansvar för politik vi inte står för.

Den tid som är kvar i Tidö-avtalet behöver våra företrädare föra fram och vara stolta över de delar som vi fått igenom, men också kunna säga vad som är eftergifter och som inte är vår politik för att vi i enlighet med partirådets beslut inte ska ”anamma populisternas språk” eller ”medverka till frihetsbegränsande förslag”. Vi måste stå upp rakryggade för vår politik och vara glasklara med att vi inte kommer att regera med SD.

Anna Svalander