Den ofrivilliga (blivande) militärmakten

När potatisen kom till dagens Tyskland med Fredrik den store på 1700-talet lär han enligt källor ha låtit soldater patrullera potatisåkrarna. Dels ska det ha handlat om att undvika stölder av den näringsrika grödan. Dels ska det ha handlat om att övertyga de tyskarna, som initialt var tveksamma till den underjordiska knölen. Militären hade en mycket hög status i det forna Preußen och det som vaktades av soldater måste ju vara viktigt ansåg preussarna!

Skröna eller ej – historien visar hur viktig militären historiskt varit i det som idag är Tyskland. Från det genommilitariserade Preußen till tredje riket har militären i Tyskland spelat en avgörande roll i den politiska maktutövningen. En av många faktorer som ledde fram till de politiska strömningar som orsakade Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 var Versaillesfördragets militärbegränsning. Tyskland skulle bara få ha en armé bestående av blott 115 000 man utan tunga vapen som stridsvagnar, slagskepp och ubåtar.

I det forna DDR levde en del av militarismen kvar. I nionde och tionde klass var alla elever från år 1978 till 1989 tvungna att delta i militärundervisning. Det handlade så väl om teoretiska övningar som praktiska övningar i hur man hanterade vapen ute i fält tillsammans med soldater i den nationella folkarmén.

Dagens Tyskland är däremot demilitariserat. Tysklands socialdemokratiska förbundskansler Olaf Scholz konstaterade förvisso i sitt tal Zeitenwende 27 februari 2022 ” Vi behöver flygplan som flyger, båtar till havs och soldater som är väl utrustade för sina uppdrag”. Men i realiteten har Tysklands återmilitarisering gått trögt. När Tyskland skulle skicka Leopard 2 stridsvagnar till Ukraina skedde det först efter långa och intensiva debatter. Såren från Tysklands århundranden av krig och militärdiktaturer sitter djupt i den tyska folksjälen.

I sitt tal Zeitenwende utlovade förbundskansler Scholz 100 miljarderna Euro till militären för upprustning. När den tyska radiokanalen Detuschlandfunk (ungefär Tysklands motsvarighet till SR) i höstas skulle undersöka vart pengarna skulle gå fick de svar av Bundesverteidigungsministerium per mejl. Svaret bestod av allmänna formuleringar som att pengarna skulle gå till ”upprustningsprojekt”. När jag själv besökte landet i april pratade jag med en av mina tyska bekanta som arbetar på tyska regeringskansliet. Jag frågade då hur det gick med upprustningen. Först fick jag inget riktigt svar, men tillslut så svarade han: ”Vi har anställt tusentals personer på försvarets inköpsavdelning. Problemet är bara att de inte vet vad de ska göra.”

Världens fjärde största ekonomi vet helt enkelt inte riktigt hur de ska rusta upp igen. Till stor del har det nog med att göra att de inte vill veta hur man gör det igen. Tysklands blodiga militärhistoria har satt djupa spår hos befolkningen. Så gott som alla vuxna tyskar har någon form av personlig koppling till någon släkting som tvingades uppleva tredje riket eller DDR-diktaturen.

På andra sidan Atlanten drar det ihop sig till val i landet som var med och besegrade tyskarna i två världskrig. I skrivande stund leder den förre presidenten Donald Trump i en del av mätningarna. Han har förvisso skrävlande högfärdigt uppgett sig kunna stoppa Rysslands anfallskrig mot Ukraina på 24 timmar. Men han har också uttryckt sig kritiskt kring NATO och skapat osäkerhet kring om USA faktiskt är berett att fortsätta betala Europas försvarsräkningar.

Medan Tyskland kämpar med sina traumatiska minnen från tidigare århundranden kämpar ukrainska soldater mot Rysslands imperialistiska drömmar om en återupprättad rysk stormakt. Den kampen behöver vid behov kunna föras av Europa med hjälp av en stridsduglig armé, inte med en tysk stormakt sjukskriven på grund av historiska trauman från en svunnen tid. Putin lär inte ge sig till tåls för att låta tyskarna hinna gå i terapi.

Gunnnar Brådvik

Lund