Berättelser från kriminalvården

Fängelsepastorn Olle Jonasson berättar i en intervju här om hur det är i fängelset. Fängelser för barn har blivit verklighet i Sverige. Sedan den 1 juli 2026 finns särskilda barn- och ungdomsavdelningar inom Kriminalvården för unga mellan 15 och 17 år som döms för allvarliga brott. Nu är det även beslutat att straffbarhetsåldern under fem år framöver ska sänkas till 14 år för vissa mycket allvarliga brott.

Fängelsepastorn Olle Jonasson och tidigare kriminalvårdaren Mark Tingvall (intervjuas också i tidningen) delar kritiken mot reformen, men ser också behovet av tydlig uppföljning, professionella gränser och långsiktigt stöd. I deras berättelser ryms stress, trauma och skam – men också ett möjligt fönster för förändring.

”De behöver förstå att de har kört vilse”

Olle Jonasson: ”Mitt huvuduppdrag är att lyssna”

”Mitt huvuduppdrag är att lyssna på alla barn, oavsett bakgrund, säger fängelsepastor Olle Jonason. Jag är själavårdare och har tystnadsplikt. Det är mitt viktigaste redskap. Barnen förstår det, vilket har förvånat mig. De kan tala i ett fredat rum om det de har varit med om, om kriminella uppdrag de har lyckats eller misslyckats med – ibland till och med medvetet misslyckats med när allvaret kommit nära.

Jag sitter och lyssnar på dem. De har ofta hög stressnivå och bär på trauma. Många har varit utsatta för tvång och hot. När de väl har klivit in och sagt ja till ett uppdrag, ofta via en app, är det inte längre en fråga om de vill eller inte. De lovas pengar, men det är sällan några summor som faktiskt betalas ut. Mellanskiktet av rekryterare försvinner och lämnar inga spår.

Jag får ofta frågan om de ångrar sig. Men många är inte där än. Först funderar de på hur de ska klara av att sitta inlåsta dygnet runt. De har satt sin familj i fara, men förnekelse kan vara effektiv – både hos vuxna och barn. Det tar tid innan de börjar fundera över moral, rätt och fel. Särskilt om det handlar om fullbordade grova brott, till exempel skjutningar. Mycket hjälp krävs, annars är det kört.

Jag brukar använda bilden av att man kan köra vilse i livet. GPS: en säger: ”Gör en U-sväng.” När de sitter här i gröna kläder, inlåsta, frågar jag: Vill du vara här? Har du inte kört vilse? Ofta handlar det mer om att förstå att man har kört fel än om skuld i första läget.”

”Varför inte satsa på SiS-hemmen i stället?”

”Det spelar självklart roll vad det står på dörren: Kriminalvården eller socialtjänsten. Samtidigt har SiS inte fungerat tillräckligt bra. Många som har varit placerade på sluten ungdomsvård har gått direkt tillbaka till kriminalitet. Men jag och justitieminister Gunnar Strömmer (M) drar olika slutsatser av det. Jag menar att man borde förstärka SiS för den här gruppen i stället.

I samband med ett seminarium i Almedalen framhölls att en vanlig fängelseplats kostar omkring 4 000 kronor per dygn, medan en barnplats kan kosta omkring 12 000 kronor per dygn. De resurserna man lagt på barnplatser i fängelset låter bra: större rum, trevlig färgsättning, smågrupper i skolan, tät personal. Allt detta är viktigt i sig – men varför inte lägga de här resurserna på SiS-hemmen i stället?

Jag har träffat Gunnar Strömmer några gånger, och han säger att vi inte har något alternativ just nu. Men om detta ska vara temporärt i fem år – vad gör man under tiden? SiS-hemmen måste ändå finnas kvar, för många andra barn.”

Faran när politiken går före experterna

”Alla vi som har kritiserat fängelse för barn får ofta motfrågan: Vad vill ni då? Men det är inte vårt ansvar att utforma hela alternativet. Det är experterna som ska säga det. Experterna har sagt nej. Då måste man fråga sig vad det gör med demokratin och med remissinstansernas roll när politiker ändå kör sitt eget race.

Kriminalvården, polisen och Barnombudsmannen har alla viktiga perspektiv. Barnombudsmannen Juno Bloms rapport ”Vi ska hinna före” är värd att läsa. Polisen säger dessutom att åldrarna kan pressas ännu längre ned. Då blir frågan: vilken funktion ska remissinstanserna ha?”

Ett motivationsfönster – och behovet av utslussning

På häktet kan ett motivationsfönster öppnas, menar häktespastorn Olle Jonasson. Det måste tas till vara i den fortsatta vården och behandlingen, oavsett om den sker på SiS- hemmen eller på Kriminalvårdens nya barnavdelningar.

”Personalen möter många sidor av barnen och försöker ibland skapa kontakt genom små saker, som att hjälpa dem att bädda sängen. I början, när kontakten med familjen kan vara begränsad för att inte påverka utredningen, får personalen delvis träda in i en vuxenroll.

Barnen känner ofta skam inför sina föräldrar, och föräldrarna är chockade. Det händer att jag har kontakt med vissa efteråt, men det fungerar inte regelbundet. Om ungdomsfängelser införs måste det finnas en reglerad utslussning. Det får inte bli som för vuxna, att man står där med en plastkasse efteråt och inget mer.

Det kommer att kräva stora resurser. Vart ska de ta vägen sedan? Om de verkligen ska bort från kriminaliteten kan de behöva flera års avhopparverksamhet, ibland på en ny ort. Det kostar mycket skattepengar – men det krävs om man menar allvar med att hjälpa människor bort från kriminalitet.”

Från socialt arbete till själavård bakom murarna

Olle Jonasson är socialarbetare från början och har arbetat med missbruksfrågor under halva livet. Han har också arbetat inom socialtjänsten med uppsökande arbete för att nå unga i riskzon.

”Samhället behöver se riskfaktorerna och sårbarheten innan gängen gör det. Vi ser dem ofta – men når dem inte alltid.

Ett nyckelord för mig är tillhörighet

Ett nyckelord för mig är tillhörighet. Alla behöver tillhöra något. Det är ett basbehov. Om man hamnar utanför skolan, kanske på grund av NPF, eller inte får en plats i laget, blir man sårbar. Då kan man börja söka sig till någon som bekräftar en. Först får man kanske 500 kronor för ett ärende, sedan bjuds man på mat – och så ger det ena det andra.”

”Mitt i livet arbetade jag i Uganda. Där mötte jag fenomenet barnsoldater i mitten av 1980-talet. Frågan var: vad gör man med barn som har varit med om sådant? Jag tänker på det som tuff kärlek – att hjälpa dem att återta sina gränser. Har man levt med liv och död på det sättet behöver man hjälp att återta respekten för sig själv och för andra.”

Efter åren i Uganda blev Olle Jonasson pastor. Han arbetade sju år på Norrtäljeanstalten, därefter några år med socialt arbete och sedan 2018 på Sollentunahäktet.

”Nu arbetar jag dessutom på ”övertid”, säger Olle Jonasson och skrattar. Han menar att han passerat sjuttio, men det är kanske så att det är män med stor erfarenhet som behövs allra mest inom kriminalvården.

Man ska inte ställa brottsofferperspektivet mot hjälpen

”Man ska inte ställa brottsofferperspektivet mot behovet av att hjälpa barnen bort från kriminalitet. Självklart ska vi ta offrens parti. Brottsoffrens familjer behöver få sina vittnesbörd hörda. Men jag tror inte att ett ensidigt strafftänkande hjälper, om de som döms kommer ut som fortsatt kriminella.

Hela samhället behöver ta sitt vuxenansvar och hjälpa dessa barn. Det handlar inte om att frånta dem ansvar. De måste möta sig själva i det de har gjort, och det är en resa. Den som talar om ”saft och bullar” har inte varit inne på ett fängelse.”

Den som talar om saft och bullar har inte varit inne på ett fängelse

”I Almedalen påpekades att ungdomskriminaliteten i stort går ned. Det här är en särskild grupp unga människor som hamnar här. Det är viktigt att hålla isär detta, annars riskerar man att stämpla en hel generation unga. En annan nyckel är att många av dessa barn har gjort en enstaka mycket allvarlig handling, men de flesta har ännu ingen kriminell identitet. De är formbara. Den chansen måste vi ta vara på.”

Att bära berättelserna – men inte ta med allt hem

”Eftersom jag tidigt arbetade som socialarbetare blev jag i början väldigt absorberad. Men jag insåg att det inte fungerar att ta med sig allt hem. När dagen är över behöver jag släppa det. När jag sitter med någon försöker jag vara hundra procent närvarande. Extra svåra saker får jag överlämna till vår Herre.”

Får du någon hjälp i ditt arbete?

”Jag har också handledning där jag kan avlasta mig. Ett sätt att klara jobbet är att inte bära allt själv. Jag har dessutom en förmåga att glömma saker, vilket faktiskt är bra i det här avseendet. När jag springer på människor på stan som jag tidigare har mött kommer jag sällan ihåg vad de satt inne för”, avslutar fängelsepastor Olle Jonasson.

Annika Westh