Stig-Björn Ljunggren: Frisinnade nyliberaler, är det vad vi behöver?

Låt mig först kort reflektera över det där med “frisinnad”. Det är en
gammal beteckning som förtjänar att återupprättas, ungefär som
“gråssosse” eller “lastbilshöger”. Det står för en nyans som behövs
idag. För mig är det delvis en term som kan användas som synonym till
“socialliberal”, men samtidigt har ett större djup än att vara för
kapitalism med ett mänskligt ansikte.
“Frisinnad” handlar för mig om någon som vill förena individuell frihet
och demokrati med socialt ansvar, men inte enbart i meningen att det
allmänna (staten, offentlig sektor, kommunens socialkontor etc), ska
hjälpa folk över svältgränsen, och erbjuda hjälp till självhjälp.
Den frisinnade liberalen ser som ett väsentligt komplement till detta
ett aktivt samhällsliv, där folket utvecklas inte enbart i ett
“vertikalt” förhållande utan också “horisontellt”.
Kanske borde “frisinnad” få plats bredvid “kulturkristen” eller
“folkbildningsfux”, men mer med politisk profil. Och en insikt om att
“staten” och “samhället” inte är samma sak, vilket idag alla partier
slarvar med att blanda samman.
För en frisinnad, i min tolkning, blir det viktigt att poängtera att
individens frihet, möjligheten att förverkliga sig själv, inte enbart
kräver ett starkt offentligt socialt skyddsnät och exempelvis en
fungerande skola, utan också starka folkrörelser, där folkbildning,
föreningsverksamhet och ett variationsrikt kulturliv ger alla chansen
att utvecklas.
“Moralkärring” eller “pissliberal” kallas det också, av folk på
vänsterkanten som inte tycker att den frisinnade förstår kapitalismens
systematiska produktion av en underklass, eller högerkantens tro på att
redan i småskolan sätta förbrytarnaturerna i skamvrån så de lär sig veta
hut.
Den frisinnade liberalen har en annan förståelse för vad som bör göras.
Detta i synnerhet när “liberal” av humoristerna beskrivs som att vara
för “frihet under övervakning”, då finns ett territorium att erövra på
den ideologiska kartan.
Mycket av denna förståelse för “frisinnad”  skulle också
socialdemokrater skriva under på, åtminstone de mer mittorienterade. Men
dynamiken inom arbetarrörelsen verkar just nu mer dra åt vänster, där
tron på ett starkt rödgrönt block har starkare stöd än sosseledningens
försök att bygga ett mittenblock i svensk politik.
Men idealet “den skötsamme arbetaren” finns fortfarande kvar, men
behöver återupplivas, vilket exempelvis partiledningens devis om “att
alla som kan arbeta ska arbeta”, vilket bara fungerar om vi
återupprättar arbetsmarknads- och industripolitiken.
Men socialdemokrater blandar inte bara “stat” och “samhälle” som
synonymer, och förtränger därmed arbetarrörelsens styrkebälte, det som
har att göra med facket, folkrörelser och aktivitet i
bostadsrättsföreningar, byalag och grannskapet. De ser inte heller
skillnaden på “skillnader” och “klyftor”. Men det är skillnad på
skillnader och klyftor.
Traditionellt har socialdemokrater önskat avskaffa klassamhället.
Jämlikhet ska vara klasslöshet. Dock har detta socialistiska ideal
trängts undan av en mer socialliberal hållning, där ett rättvist och
jämlikt samhälle inte tolkas som klasslöshet, utan möjlighet för alla
att nå sina fulla potentialer, även om det inte innebär att alla har
lika lön eller blir jämlika i meningen jämnstrukna.
Eller för att tala med Per Albin Hansson:
”Jämlikheten betyder likställighet men icke likformighet, lika
rättigheter och möjligheter för alla och envar, men intet tvång till att
använda dem på alldeles samma sätt.”
Det skulle, menade Hansson, vara en ordning ”där alla ha möjligheter att
tillgodose rimliga behov och önskningar, äta sig mätta, bo ordentligt,
kläda sig snyggt och ta del av den andliga kulturens goda. Det är icke
fråga om alldeles lika stora stycken av kakan, det är en fråga om nog
för alla.”
Nog för alla! således. Och för att påminna om hans pregnanta sätt att
exemplifiera detta:
”Om den ene vill göra sin biff av kött och den andra av rödbetor, om den
ene älskar ett gott bord medan den andre helst skulle vilja ta in sin
näring i form av piller, om den ene vill använda sin lediga tid till
promenader i bil, den andra till att odla rosor, den tredje till att
samla frimärken, den fjärde för att musicera, den femte för att dväljas
i böckernas värld, den sjätte för att gå på kapplöpning eller spela
fotboll, det angår oss icke, lika litet som om den ene vill gå i kavaj
och den andre i jackett eller den ene föredrar engelsk järnsäng framför
utdragssoffa.”
Slutsatsen för Per Albin Hansson borde också kunna vara en devis för den
frisinnade liberalen:
”Jämlikheten skall icke leda till jämnstrukenhet, den skall istället
låta allting växa efter sin egenart.”
Detta var vad den tidens socialdemokrater kunde skriva. Men om dagens
sossar tappar detta ideologiska fotfäste kan det erövras av liberaler,
eller ännu bättre, de skulle kunna vara en stödtrupp för att hålla liv i
denna realistiska hållning.
Således. Liberaler behöver skjuta nytt liv i frisinnet som en insikt om
att stå för liberalism med samvete: stark tro på individens frihet, men
också på individens ansvar för det gemensamma. Gärna också med att hålla
fast vid ”nyliberalismen” som en kritisk inställning till dagens stat
som med auktoritära och paternalistiska insatser försöker skriva folk på
näsan om hur de ska vara för att vara en riktig svensk.
Frisinnad nyliberalism, kan det vara något?

Stig-Björn Ljunggren, skriftställare och tidigare politisk chefredaktör
för socialdemokratiska Sydöstran

Secret Link