Mannen med all tid i världen

Oskar Örn skriver initierat om uppmarschen inför det kommande valet till Senaten och Representanthuset i USA.

Ordet på allas läppar, Hormuzsundet, nämndes i ett berömt tal till nationen av dåvarande president Jimmy Carter den 23 januari 1980 när han slog fast den så kallade ”Carter-doktrinen”. Denna vattenväg genom vilken merparten av världens olja måste passera hotades indirekt av den sovjetiska närvaron i Afghanistan, och Carter beskrev Persiska viken som ett amerikanskt vitalt intresse. Försök av en utomstående makt att ta kontroll över Persiska viken skulle betraktas som ett angrepp på USA:s vitala intressen och skulle slås tillbaka med alla nödvändiga medel, inklusive militärt våld. 

Redan Jimmy Carter förstod alltså sundets vikt. Trump valde ändå att gambla. Gång på gång, rapporterar Wall Street Journal, varnade överbefälhavaren general Dan Caine honom i föredragningarna: men sundet, hur blir det med sundet? Iran kommer att minera det, stänga det. Presidenten medgav risken och gick vidare ändå. Det löser sig, sade han. Jaha, fick presidenten till svar, hur då? Det löser sig alltid, menade Trump. Det har det inte gjort, inte so far åtminstone. 

Mönstret känns igen. I Alaska tog Trump emot Putin på röda mattan och bjöd in honom i presidentlimousinen för ett samtal på tu man hand. I mötet fanns ingen amerikansk sekreterare som tog anteckningar och tolken hade fullt upp med att hänga med i samtalet. Trump gick in i mötet utan ett enda förhandsbesked om eftergifter, han sa själv att han mest skulle ”lyssna”, och kom ut ur mötet utan något avtal. Trump är en president som istället för att läsa på, litar mer till sin instinkt och sin förmåga att läsa rummet. Nu har han valt att lita på sin ”gut”, sin magkänsla, också i relation till Iran. 

I lördags sade sig Donald Trump vara mycket nära ett avtal med Iran. På söndagen hade han plötsligt gott om tid att sluta avtal, ingen brådska alls. Han hade, skrev han på Truth Social, sagt åt sina förhandlare att inte rusa in i något; tiden var på hans sida. Till inlägget fogade han en AI-bild av en robot med texten ”Thank you for your attention to this matter!”. 

Trumps försök att framstå som obekymrad mitt i förhandlingen lugnar inte nån. Ramverket som läckt till Axios och Washington Post är enkelt: en vapenvila på sextio dagar, Iran öppnar Hormuzsundet och avstår kärnvapen, USA häver blockaden och lättar sanktionerna. 

Men frågan om kärnvapen ska förhandlas under den 60 dagar långa vapenvilan. Iran lär ha lovat att överlämna sitt uran – men hur och när är olöst. Kriget, som inleddes den 28 februari och där högste ledaren Khamenei – nu efterträdd av sonen Mojtaba – tidigt dödades var tänkt att bli kort. Det blev det inte. 

Snart sju veckor senare börjar oljan ta slut. Ett fortsatt krig utan öppnat sund hotar att utlösa en global finanskris.  Fox News mäter rekordlågt förtroende för Trump, och endast 24 procent ger honom godkänt när det gäller hanteringen av inflationen, en fråga han tillsammans med invandringsfrågan vann valet på. 

Och Trumps totala krav på lojalitet förstör för Republikanernas chanser i mellanårsvalet. Nu är sannolikheten plötsligt överhängande att partiet tappar majoriteten i båda kamrarna i höst. 

Thom Tillis, republikan, har valt att inte söka omval sedan Trump hotat med en primärvalsutmanare, vilket öppnar för demokraten Roy Cooper i North Carolina. I Louisiana slogs Bill Cassidy ut redan i primärvalet av en Trumpstödd utmanare. 

Trump rensar ut dugliga republikaner som inte böjt sig till hundra procent och ersätter dem med MAGA-trogna namn – i Maine pressas Susan Collins, och i Texas valde Trump till slut att stötta Ken Paxton framför den konventionella republikanen John Cornyn. 

Priset kan alltså bli att Trump inte bara förlorar representanthuset utan även senaten. 

Och så till den personliga dimensionen. Var gång förhandlingarna med Iran intensifieras dyker angreppen från presidenten på företrädaren Barack Obama upp igen, som SvDs krönikör Janerik Larsson noterat. 

Trump kallade en gång det avtal Obamas administration ingick med Iran det mest ensidiga USA någonsin ingått. Nu syr hans egna förhandlare ihop något som liknar just det Trump under sin förra mandatperiod rev sönder. Detta nya avtal är, som Gideon Rachman påpekar i Financial Times, i flera avseenden sämre, eftersom Iran vidmakthåller förmågan att när som helst stänga Hormuzsundet. 

Som Rachman noterar sätter Trump sig själv i den fälla hans egen bok varnar för: i The Art of the Deal slog Trump fast att det värsta man kan göra i en förhandling är att verka desperat, för då vädrar motparten blod. Men där Rachman ser desperation hävdar Trump alltså själv motsatsen: att han har gott om tid. 

Trumps förre säkerhetsrådgivare John Bolton beskriver en president vars beslut styrs av nyhetscykeln, börsen och det egna jaget. Och därför riskerar också avtalet att bli ofördelaktigt för Amerika. En president med sina egna kortsiktiga politiska intressen i förgrunden behöver få till ett slut på konflikten mer än han behöver få till ett för USA fördelaktigt avtal. I amerikansk politik förlorar presidentens parti nästan alltid representanthuset i mellanårsvalet. Förlusterna under presidentens sjätte år (den så kallade sjätteårsförbannelsen) brukar bli ännu värre. 

Trump är nu, inräknat hans första mandatperiod som inföll innan Bidens enda, inne på sitt sjätte år som president. Förlorar Trump majoriteten i senaten i höst blir han en kraftigt försvagad president, hur många robotbilder han än lägger ut på sina sociala medier. 

Det avgörande för väljarna är inte om inflationstakten skulle börja bromsa in just nu, utan själva prisnivån – att det blivit dyrare att leva, och förblir så. Det var den nya prisbilden som fällde Biden. Kriget med Iran gör den bilden värre, och Trumps trumfkort ekonomin har nu vänts emot honom. För att hålla emot inflationsutvecklingen har räntorna lämnats högre, och längre, än de annars borde ha varit – och det talas alltså nu till och med om möjliga höjningar.

Klockan tickar. Även för världens mäktigaste man. Mannen med all tid i världen. 

Oskar Örn