Kierkegaards Superstaten – Den kostbara pärlan för alla EU-intresserade

Gunnar Brådviks bokanmälan: 1900-talet präglades av två stora världskrig som Europa var synnerligen delaktiga i att förorsaka. Knappt 100 miljoner människor fick sätta livet till medan väldekorerade herrar hänsynslöst navigerade sina imperier i nationalismens kölvatten. Mot bakgrund av allt krig och elände är dagens EU-samarbete ett under. Den Europeiska unionen har skapat en långvarig fred och stabilitet på stora delar av kontinenten. I Sverige, som levt över 200 år i fred, har vi aldrig riktigt förstått och intresserat oss för fredsprojektet EU. Vi är förvisso medlemmar, men vill helst bromsa så mycket som möjligt av unionens förehavanden. Besluten i unionen intresserar Sverige föga. Våra journalister rapporterar hellre om vad en trumpen man i ett vitt hus på andra sidan Atlanten morgonfabulerar på Truth Social än vad våra folkvalda politiker i Europaparlamentet beslutar.

Det finns dock undantag. Aftonbladets ledarskribent Susanna Kierkegaard, Oxfordalumn, har nyligen utkommit med en synnerligen läsvärd och underhållande bok om EU, Superstaten. Kapitlen behandlar olika teman. Vi får en genomgång av Sveriges roll i EU. Olika delar av EU-systemet belyses, så väl högt som lågt. Till exempel redogörs för hur olika EU-parlamentariker använder sitt kontorsstöd till tveksamma ändamål. För- och nackdelar med minimilön diskuteras. Den framväxande högerpopulismen och nationalismen diskuteras utifrån olika vinklar.

Boken innehåller intressanta intervjuer med prominenta politiker och journalister. Bland de svenska kan vi ta del av givande samtal med bland andra Ingvar Carlsson, Cecilia Malmström och Jonas Sjöstedt. Intervjuerna belyser olika aspekter av EU-samarbetet. Carlsson ger en bakgrund till hur Sverige blev medlem i EU. Malmström beklagar sig över att svenskarna mest är intresserade av att hålla nere EUs budget. Sjöstedt konstaterar att han förvisso hade röstat nej till EU-medlemskap även idag, men samtidigt att EU behöver växa. Det senare motiverar vänsterpartisten bland annat med att denne vill undvika att Moldavien hamnar under ryskt inflytande.

Lustiga och samtidigt lärorika historier finns det gott om i Kierkegaards alster. Säkerhetstjänsten i EU-parlamentet i Bryssel ansåg en gång att författarens presskort var för gammalt och vägrade släppa in henne. Det löste sig dock omedelbart när en känd tysk EU-parlamentariker gick förbi och vinkade in henne. Höjdare i EU-apparaten nere på kontinenten kan kringgå byråkratin genom att lyfta handen – sådant vore absolut tabu i Sverige.

Ointresset för EU och Europa i Sverige är problematiskt. Jag är själv uppvuxen i en gränsregion, Skåne. Som barn kunde jag se på dansk TV och jag besökte Köpenhamn långt innan jag hade satt min fot uppe i Stockholm. Genom EU har jag fått möjlighet att använda min telefon utan extra avgift när jag åker över bron för att roa mig en lördag i storstaden Köpenhamn. Jag har fått förmånen att studera i Tyskland och skriver min avhandling genom Kraków i Polen. I takt med att USA steg för steg drar sig ur Europa blir EU allt viktigare även för kontinentens säkerhet. Det är obegripligt att EU inte har en mer central roll i den svenska mediebevakningen.

En viktig förklaring till detta, utöver bristen på förståelse för vikten av fredsprojektet EU, är nog språket. Svenska journalister kan engelska och svenska, men saknar kompetens i språk som talas av unionens medlemsländer. Tidigare kunde man luta sig mot BBC och andra engelskspråkiga medier för att få veta vad som hände i EU. Nu behöver man i stället följa länder vars språk man inte förstår och kanske inte besökt så ofta för att förstå EU. Det är jobbigt.

Förmodligen är detta ett viktigt skäl till att DN gärna skriver artiklar om hur Storbritannien påstås närma sig unionen igen. Ingvar Carlsson ger i boken uttryck för en from förhoppning om att man inte ska räkna ut britterna i EU-sammanhang. Ute i verkligheten är Nigel Farages Reform UK största parti i mätningarna i enmansvalkretsarnas Storbritannien.

I normala fall hamnar en ledarskribent på en av Sveriges ledande tidningar som skrivit en bra bok i det mediala ropet. Tidningarnas kultursidor har recensioner och pratat om frågan boken belyser. När Paulina Neuding skrev en bok om gängkriminalitet och social oro i Sverige ifjol fylldes spalterna med uppmärksamhet. Nu valde Kierkegaard i stället att upplysa svenska folket om EU, organisationen som utgör grunden för svensk lagstiftning, vårt viktigaste internationella samarbete och till stor del vår säkerhet. Sådana oväsentligheter känner sig svenska media inte fullt så manade att rapportera om. Nationella media har berört boken, men på lite mer undangömda platser i tidningarna. Ämnet är dock både viktigt och högaktuellt. Boken är dessutom utmärkt – den är helt klart värd 27 stjärnor i betyg.

Gunnar Brådvik