Vart är biståndspolitiken på väg?

Staffan Herrström, f d. ambassadör, f d. statssekreterare (fp) i statsrådsberedningen skriver om utvecklingen av biståndspolitiken under den här mandatperioden.

Vi har nu drygt tre års erfarenhet av hur Tidöregeringen vill bedriva svensk biståndspolitik. Som framgick av min artikel i Frisinnad tidskrift i juni 2025 har jag varit kritisk till mycket av det som började göras efter regeringsskiftet.

Nu har det blivit värre sen i somras – primärt genom en serie långtgående omprioriteringar under andra halvåret 2025, senast i december.

Det handlar under dessa tre år om betydande nedskärningar av angeläget utvecklingsbistånd bortom Ukraina. Det handlar dessutom om förändringar i biståndets innehåll som skadar dess kvalitet och effektivitet.

Vänner som känner till min bakgrund i Folkpartiet har på senare tid frågat mig hur mitt gamla parti (som jag lämnade före valet 2022) har kunnat medverka till detta. Socialliberalismen rymmer ju en stark dimension av internationell solidaritet som präglade Folkpartiets politiska DNA och praktik i decennier. Den var en verksam kraft inte minst i och tack vare frisinnet.

En grundläggande förklaring till det som nu sker är förstås liberalernas storlek och sällskap. Så här blir det när man inlåter sig på ett samarbete med Sverigedemokraterna. Moderaternas rörelse högerut sen åren med Fredrik Reinfeldt har inte underlättat.

Men det jag är genuint osäker på är i vilken utsträckning liberalerna alls har några invändningar mot den förda politiken och försöker påverka den i annan riktning. Det borde man ha – och det borde man göra.

Jag sökte för en tid sen efter liberalernas inlägg i riksdagens biståndsdebatt strax före jul förra året för att på det sättet få lite vägledning. Det fanns inget. Partiet hade ingen företrädare som deltog.

Enprocentsmålet, som Folkpartiet hade arbetat för i decennier, övergavs redan i samband med förhandlingarna på Tidö slott 2022, detta trots tydliga utfästelser om motsatsen (se Avci-Odenjung i Aftonbladet den 12 maj 2022). Biståndsramen sänktes sedan ytterligare – detta i en tid när andra givare, inte minst USA, gör kraftiga nedskärningar.

Biståndsramen ligger 2026 på 53 miljarder, ca 18 miljarder under enprocentsnivån och är på god väg att underskrida FN:s 0,7 %-mål. Samtidigt höjs biståndet till Ukraina i år dramatiskt – förvisso på goda grunder – och tränger med nuvarande finansieringsmodell ut stora delar av utvecklingsbiståndet till resten av världen. Detta är nu i betydande utsträckning på väg att avvecklas genom en serie beslut under det senaste dryga halvåret.

Det många gånger större militära biståndet till Ukraina finansieras lånevägen. Det civila däremot finansieras från en starkt nedskuren biståndsram. Så hade det förstås inte behövt vara.

Regeringen ansåg sig ha ett reformutrymme på nästan 80 miljarder för 2026 (och har lånat till ytterligare satsningar). Matmomsen kunde sänkas med 16 miljarder. Snusskatten kunde året innan sänkas med nästan en miljard kr. Återvandringsbidraget har kunnat höjas till 350 000:- kronor till en kostnad över en miljard. Dessutom har drivmedelsskatterna sänkts med åtskilliga miljarder. Men biståndet till fattiga och förtryckta på andra kontinenter än vår egen har alltså inte kunnat upprätthållas. Det är prioriteringar som knappast ter sig självklara från frisinnad synpunkt.

Nu ser vi följdverkningarna av dessa nedskärningar. Biståndet till en lång rad mycket fattiga, ofta konfliktdrabbade, länder avslutas i stor hast. Vilka kriterier som har tillämpats går inte att urskilja. Den transparens som regeringen i andra sammanhang hyllar ska uppenbarligen inte tillämpas på dess eget beslutsfattande.

Den utrikespolitiska logiken i att så flagrant som nu sker prioritera ner Afrika är svår att finna. När Sverige – och västvärlden i vidare mening – beter sig så ger det förstås ökat utrymme för både Kina och Ryssland. Det svenska biståndsanslaget till Afrika minskar nu med cirka 60 procent 2026 jämfört med 2022, en sänkning med nästan 5 miljarder kronor, vilket resulterar i en utfasning av länder som Burkina Faso, Liberia, Mali, Mocambique, Sydsudan, Tanzania och Zimbabwe – inte bara bistånd som involverat staten i de berörda länderna (oftast en liten andel) utan allt.

Det faktum att vårt stöd till det civila samhället och demokratirörelser fortfarande spelar en viktig roll i länder som Tanzania och Myanmar (som jag f.ö själv har arbetat i och med) har uppenbarligen inte vägts in. Det regionala biståndet i Asien som har haft stor betydelse för människorättsförsvarare och klimatarbetet avvecklas också.

Men det stannar inte vid detta. Utfasningen av samarbetsländer ska nu i allmänhet ske så snabbt som på åtta månader. I EBA-podden, producerad av den statliga Expertgruppen för biståndsanalys, konstaterade man före jul att det vi vet från gjorda utvärderingar är att en ansvarsfull avslutning av ett landprogram måste få minst två år på sig. Andra finansiärer ska sökas, relationer hanteras, resultat institutionaliseras. Den tiden vill inte Tidö-regeringen ge.

Ovanpå detta kommer så en kraftig neddragning av stödet via multilaterala FN-organ – i ett läge när de har drabbats av en omfattande finansieringskris redan genom andra givares agerande, primärt USA. Därmed har drygt en fjärdedel av det svenska kärnstödet till olika FN-organ försvunnit jämfört med situationen 2022. Det är en tvivelaktig nedprioritering också i ljuset av de amerikanska attackerna mot multilateralt samarbete och den regelbaserade världsordningen som idé.

En i mina ögon särskilt stötande åtgärd är att de svenska bidragen till två klimatrelaterade fonder helt ska slopas: Anpassningsfonden och Fonden för de minst utvecklade länderna. Civilsamhällesorganisationen Concord beräknar att stödet till de samlade klimatfonderna minskar med 245 miljoner kronor jämfört med förra året. Detta sker samtidigt som regeringen driver en så kallad reformagenda där ett av de prioriterade områdena är ”utökat och effektiviserat klimatbistånd”.

Slutligen från raden av nedskärningar: Forskningsbiståndet inklusive stödet till uppbyggande av forskningskapacitet i våra samarbetsländer, ett område där Sverige och Kanada är ensamt verksamma, minskar mellan 2022 och 2026 med 76 %. Vilken evidens som regeringen anser sig besitta till stöd för denna nedprioritering är det omöjligt att få någon klarhet i (sannolikt för att den inte existerar). Här kunde man kanske ha förväntat sig att det folkpartistiska arvet på forskningsområdet skulle ha spelat en viss roll för dagens liberalpartister. Men så har uppenbarligen inte varit fallet.

Detta om volymen. Om innehållsfrågorna skrev jag ganska mycket i juni, däribland det olyckliga i att låta kortsiktiga svenska egenintressen beträffande exportfrämjande och återvandring konkurrera med biståndets ordinarie mål: att bekämpa fattigdom och förtryck. Den bilden kvarstår, och den har fått oväntat tydliga konturer i det så kallade Somalia-fallet som Dagens Nyheter och Sveriges Radio har rapporterat om.

Det är mycket som är uppseendeväckande i denna hantering. Regeringen har, enkelt uttryckt, kommit överens med Somalia om att byta bistånd mot utvisningar. Innebörden av det är bland annat att ett biståndsprojekt via UNDP med stöd till den somaliske premiärministerns kansli, som inte klarade en Sida-prövning enligt normala biståndskriterier (inklusive resultatkrav och korruptionsriskbedömning), ändå godkändes av regeringen eftersom målet att öka antalet utvisningar ansågs viktigare.

Liknande tendenser återfinns i den av regeringen beslutade biståndsstrategin på migrationsområdet som omfattar 800 miljoner kronor om året. Här ges utrymme för åtgärder som inte överensstämmer med OECD/DACs kriterier för vad som får räknas in i biståndet. Det innebär förstås en urholkning av den redan starkt nedskurna biståndsramen, men det betyder också att regeringen tummar på biståndets integritet – helt på tvärs med de kvalitets- och effektivitetskrav som regeringen annars påstår sig stå för.

En avslutande egendomlighet man kan läsa sig till i regeringens regleringsbrev till Sida är att myndigheten instrueras att arbeta med mer kortsiktiga avtal (något som allt annat lika kräver större handläggningsresurser). En av Sveriges starka sidor som biståndsgivare har tidigare tvärtom varit vår långsiktighet. Inom ramen för fleråriga projektavtal har vi varit både lyssnande och flexibla. Men inte kortsiktiga och ryckiga. Vilken effektivitet detta nya förhållningssätt skulle bidra till är en gåta.

När man lyssnar till biståndsministern är det slående hur negativt han uttrycker sig om biståndet så som det hittills har bedrivits. Han tenderar ofta att göra bistånd och frihandel till motpoler, när de i själva verket kompletterar och förstärker varandra. Och i ekots lördagsintervju i november påminde intervjuaren om att Sverige har fått generellt sett väldigt goda vitsord i de internationella granskningar som utförts inom ramen för OECD/DAC. Benjamin Dousa sade inte ett bekräftande ord om detta utan valde istället att tala om enskilda svagheter som framkommit i andra rapporter.

Det kanske tjänar hans inrikespolitiska syften men knappast Sveriges slagkraft som internationell aktör eller lärandet om vad som utgör ett effektivt bistånd.

Allt detta medverkar liberalerna till utan skönjbar vånda eller märkbara protester. Varför?

Staffan Herrström