Var går gränsen för yttrandefriheten?

Annika Westh möter: Sakine Madon. Hon har en lång bakgrund som skribent på flera ledarsidor. Hon har jobbat på Expressen, Norran i Skellefteå, Västmanlands läns tidning i Västerås innan hon blev politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning – i den stad hon är uppvuxen i. Nu är hon aktuell med boken Till kättarens försvar.

Sakine Madon

Var går gränsen för yttrandefriheten? En gräns många känt sig manade att dra, när debatter om den blossat upp. Särskilt livlig blev den när Rasmus Paludan åkte runt och brände koraner. Men finns det en gräns? Frisinnad Tidskrift möter Sakine Madon för en intervju. Hon är aktuell med boken Till kättarens försvar.

–Mina föräldrar gick med oss barn över ett minfält, för att nå friheten. En vän till dem torterades till döds, för att han vägrade att berätta vart vi tagit vägen. Därför känner jag ett ansvar att strida för yttrandefriheten. Att använda den och berätta om den – för alla som fått lida och dö. Alla som fått kämpa hårt för den. Jag är även döpt efter en ung kvinna som mina föräldrar kände och som dödades för sin kamp för frihet – Sakine. Det förekommer i Mellanöstern att man ärver namn på det sättet – ett sätt att hedra modiga människor.

–Jag är född i Turkiet och kom hit som liten.

Sakine Madon arbetar just nu med sin tredje bok efter två böcker¹ om yttrandefrihet. Uppdragsgivaren har sett till att hon har fått ett skrivbord hos dem. Sakine Madon häller upp två muggar svart kaffe till oss och fortsätter att berätta.

–Det har blivit mycket viktigt för mig att försvara och förklara yttrandefriheten. Jag har sett så många i övrigt kloka journalister, politiker och skribenter, som helt går vilse här. Personer som själva dagligen använder sig av yttrandefriheten, men anser ändå att den ska begränsas för vissa områden.

–Det har varit lärorikt att ha jobbat på olika ställen i landet. Då får man en stor förståelse för de olika förutsättningar som finns. Att allt inte händer i Stockholm.

–Det har funnits en hel del arbetarmentalitet där jag har bott – en dimension jag gillar.

Hur var din uppväxt?

–Jag växte upp i ett vänsterhem. Mina föräldrar var fackligt aktiva och det var därför de var tvungna att fly. De satt även i fängelse en tid innan de flydde.

–När jag var barn var 1:a maj en stor högtidsdag. Den enda högtidsdagen vi firade, eftersom vi inte var religiösa. Jag minns mina föräldrars stora förvåning när vi gick i vårt första förstamaj-tåg i Sverige – vi barn deltog. Hur förvånade de blev när de såg att polisen underlättade för demonstranterna. Visa dem mot rätt väg, ordna med avspärrningarna. Mina föräldrar var vana vid att polisen slog och fängslade människor – inte hjälpte dem att protestera.

–Under mina senare tonår i Gottsunda var alla som var politiskt intresserade vänster. Mina föräldrar uppmuntrade mig att göra det jag ville. De hade själva gjort uppror mot sina föräldrar genom att bli socialister och strunta i religionen.

–Vi bodde vår första tid i Sverige nära den då nya framgångsteologiska rörelsen Livets Ord. Församlingsmedlemmar därifrån var de första svenskarna vi lärde känna. De ville såklart gärna att vi skulle gå med i Livets Ord, men det gjorde vi inte. Idag ger jag mig aldrig in i teologiska diskussioner. Däremot reagerar jag starkt när religion smyger sig in i politiken.

–I samhällen där religionen står över allt annat, accepteras inte yttrandefrihet. Du får ju inte häda där, vilket du gör om du kritiserar religionen.

–Ett misstag som gjorts i västerländska länder är att inte förstå den här konflikten mellan fundamentalistisk islam och yttrandefrihet.

Varför är det viktigt att påminna om historien bakom yttrandefriheten?

–Det är väldigt viktigt, eftersom det då blir tydligt hur lång och svår kamp det har varit att nå den. Steg för steg. Lära om de personer som gått före. Om detta har Anders Johnson² skrivit bra.

–Det har varit mycket svårt att kritisera religion. Mina rötter i Mellanöstern har lärt mig att förstå hur religion kan trycka ner människor – så är det där. Se bara på kampen i Iran. Men den kampen har även förts i Sveriges historia. Det vill jag påminna om; från hädelselagar till demokrati. Det var inte länge sedan man straffade människor för hädelse.

–Pressfriheten är avgörande. Och den konstnärliga friheten. När Elisabeth Ohlson var aktuell med sin fotoutställning Ecce Homo, blev domkyrkan där hon ställde ut bombhotad. Det var på 1990-talet. Hon själv blev också dödshotad. Men sedan dess har utvecklingen gått framåt – utställningen har visats i EU-parlamentet. Så det är mycket som har hänt även här i nutid.

–Tack vare att personer som Elisabeth Ohlson vågade visa sin konst, har det blivit okej att kritisera kristendomen. Så är det inte för islam. Jag vill att det ska bli likadant för islam. Men där är vi inte ännu.

Därför måste du fortsätta din kamp för yttrandefriheten.

–Ja. Gång på gång upprepar sig debatten varje gång någon kritiserar, ironiserar eller driver med islam; att det kan liknas vid hets mot folkgrupp och att man inte ska såra religiösas känslor. Man blandar ihop muslimer med islam.

–Fundamentalistisk islam är ett stort problem. Men när fundamentalisterna hotar att mörda dem som driver med islam, förflyttas skulden på ett konstigt vis från dem till den som hädar.

Du har mött Lars Vilks?

–Jag träffade och pratade med Lars Vilks. Han var ateist och religionskritiker. Innan har ritade Muhammed som rondellhund hade han gjort en än värre teckning av Jesus som pedofil. Det var gränserna för konsten han var intresserad av.

–”Varför måste han testa gränserna för yttrandefrihet på just muslimer?” sa man. Att det var onödigt att reta dem. Samhället klarade av att hantera Jesus som pedofil, men inte Muhammed som hund.

–Det finns ett underligt narrativ i Sverige och västvärlden att islam är någon slags underdog. Och att man därför sparkar nedåt när man driver med islam. Men i Mellanöstern är islam inte någon underdog. Där är det de kristna som är utsatta. Innan Turkiet bildades 1923 begicks ett stort folkmord på kristna. Kristna är även förföljda i länder i Afrika idag där jihadistiska sekter begår övergrepp. I Iran, Pakistan. Men även det är svårt att se, vilket beror på ett postkolonialt synsätt som automatiskt kopplar ihop kristendomen med de imperialistiska förtryckarna. Och då kan de kristna inte vara förtryckta.

–Trots att jag har vuxit upp i en vänsterpolitisk familj från Mellanöstern, har jag så svårt att förstå hur den svenska vänsterrörelsen kan hamna så snett i sin syn på islam. De försvarar ett förtryck av människor i Mellanöstern när de försvarar religiösa fundamentalister som håller folket som gisslan, likt terrororganisationen Hamas – ett förtryck de avskyr och bekämpar här hemma. Därför vill jag skriva och opinionsbilda. Det är viktigt.

Nu är det ett år sedan Salwan Momika sköts ihjäl. Vad tänkte du när du fick höra det?

–Jag tänkte att …jag blev ledsen. Han ville anmäla koranen för våld. Egentligen vet jag inte vem han var eller vilken agenda han hade. Han förde sin egen kamp mot islam – kanske en kamp som kom ur ett eget behov av hämnd mot ett förtryck. Något som bara var möjligt i ett land som Sverige.

–Han dödades även precis innan han skulle upp i rätten anklagad för hets mot folkgrupp. I stället blev hans vän dömd för ”missaktning mot folkgrupp”. De har verkligen ansträngt sig för att få till en fällande dom, är min upplevelse efter att ha läst rättegångshandlingarna – även om det endast blev ett bötesstraff. Missaktning är ett väldigt brett begrepp. Domen överklagades till Högsta domstolen, men de har meddelat att de inte kommer att ta upp fallet.

–Rasmus Paludan har alltid använt begreppet islam och inte muslimer. Han har konsekvent riktat in sig på religionen när han har bränt sina koraner, vilket gjorde att han friades från åtalspunkterna om hädelse. Salwan Momikas vän har också gjort det – men han har fått ta det straff antagonisterna önskade att Salwan skulle ha.

–Jag skulle vilja påstå att man blandar samman hädelse med rasism. Det är livsfarligt.

–Dödshoten kom faktiskt från publiken under Salwan Momikas koranbränningar. De kastade sten! Trots detta är det Salwan som blir skjuten. Salwan som ska dömas. Man byter plats på offer och förövare. Det är inte olagligt att häda. Det är i den här diskussionen som i övrigt förståndiga debattörer går vilse. Och ifrågasätter varför Salwan Momika och Rasmus Paludan provocerar.

–Om man anklagar yttrandefriheten för att det är tillåtet att bränna en koran, tar man bort skulden från dem som hotar och använder våld. Dribblar bort vad det handlar om; att man förtjänar döden om man hädar. De som hotar och använder våld söker upp personer de förföljer i Sverige där det är tillåtet att häda.

–Tyvärr har Danmark nu en ny lag om att det är förbjudet att skända religiösa skrifter – en lag som stiftats i en villfarelse om att man skyddar en förtryckt grupp och motverkar risken för terror. Sånt stärker endast fundamentalistiska krafter.

–Problem försvinner inte för att man lagstiftar mot dem. Se det i stället som att det är vackert med ”knasbollar” som får stå med sina plakat eller som får bränna en bok. Att polisen skyddar dem.

Är du rädd?

–Jag har hemlig adress, på grund av hot mot min familj från högerextrema kretsar. Det är mest för att jag har tre barn – för egentligen är jag inte rädd.

–De högerextrema är tack och lov inte så många. Jag vill inte förbjuda dem på något sätt. Det som förbjuds går under jord och blir svårare att följa.

–Det hade varit bra om polisen kunde punktmarkera personer de vet är farliga.

Vilka fler röster för yttrandefriheten hörs i Sverige idag?

–Mattias Svensson, ledarskribent på SvD. Och Nils Funcke, yttrandefrihetsexpert. De båda följer utvecklingen och är noggranna läsare av domstolshandlingar.

–Per Ahlmark var tidigare en av de klaraste rösterna för demokrati. Han fattas oss. Han sparkade både åt höger och vänster och hade alltid liberal demokrati som främsta ledstjärna.

Vilket är det bästa sättet för ett samhälle att arbeta med yttrandefriheten? Värna den.

–Skolan har en viktig roll. Fri debatt baserad på fakta och vetenskap. Aldrig förbjuda det man ogillar.

–Vara stenhård mot de åsikter man ogillar. Men aldrig mobba bort meningsmotståndare.

–Det sätt vänstern har mött Sverigedemokraterna på genom åren är mycket dåligt. Att störa deras torgmöten genom att väsnas och försöka överrösta dem, till exempel.

Har du funderat över att sluta vara yttrandefrihetens främsta försvarare någon gång?

–Ibland blir jag trött på mig själv och tänker att ”varför ska jag springa i dessa uppförsbackar hela tiden?”. När jag möter Anders Lindberg i Aktuellt. Eller står i ännu en debattpanel. Men tyvärr måste jag fortsätta. När jag ser att man hänger folk i andra länder för att de uttryckt sina åsikter, då är det inte på sin plats att gnälla.

–Som sagt, jag ser det som min plikt. Om demokratin monteras ner vore min familjs flykt meningslös.

Då ger du dig inte.

–Nej. Till tokstollar som försöker hota mig till tystnad, skänker jag tanken: ni vet inte vem ni ger er på.

Hur går dina tankar inför årets valrörelse?

–Vi måste gå till våra grundlagar och fundera över varför vi har våra fri-, och rättigheter.

–Jag önskar att politiker är mindre trendkänsliga och i stället driver frågor utifrån sin ideologi. Båda blocken har nu olika förbudsförslag på sina agendor. Det är en tidsanda som inte bara syns i Sverige utan över hela världen.

Annika Westh

1) Sakine Madon är aktuell med boken Till Kättarens försvar (2025) Tidigare har hon skrivit Inget är heligt (2022)

2) En ofullbordad resa mot religionsfrihet (Timbro, 2024), Anders Johnson