Världens lyckligaste folk…

Hanna Gerdes, människorättsjurist från Hanna and Goliath, skriver i detta nummer:

Svensken är en av världens lyckligaste människor om man läser World Happiness Report som görs av bland annan Oxford Universitet i England. År efter år hamnar vi i topp. Även i år när resultatet publicerades för 2025 så ligger vi på plats nummer 4 i världen.

När man lever ständigt uppkopplade till de senaste nyheterna om Trumpadministrationens senaste angrepp mot rättsstaten, Putins senaste drönarattacker mot Ukraina och flashar om nya gängskjutningar i Sverige så kan denna siffra kännas apart.

Och samtidigt är den inte alls kanske så märklig eftersom vi lever i ett land som inte varit direkt involverat i krig på över 200 år, där den stora majoriteten har hög tillit till staten och där en relativt stor andel av befolkningen har kunnat ägna sig åt olika former av självuppfyllelse.

Självklart variera tilliten och individers frihetsgrad. Tilliten till staten är betydligt lägre hos gruppen personer med utländsk bakgrund. Faktorer som socioekonomi, ålder, kön, etnicitet, religion och funktionedsättning är alla variabler som starkt påverka tillgången till lika möjligheter. Från ett helikopterperspektiv så slår dock dessa svenska lyckotal ändå igenom.

Vi är helt enkelt ett land som har väldigt många invånare som under de senaste generationerna kunnat ställa sig fråga ”vad vill jag leva för” snarare än att tvingas svara på frågan ”vad är jag beredd att dö för?”

Ensam är inte stark? Orden har under decennier varit en undran med ett frågetecken från svenska regeringar som vare sig velat införa Euro eller gå med i NATO,

Ensam är inte stark! Orden blev efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i stället snabbt ett påstående med starkt utropstecken.  Innan befolkningen ens hunnit blinka var vi med i NATO.

Men alltmer ensamma börjar Sverige bli ändå. Vi är numera bara ett av 29 länder i hela världen som fortfarande klassas som en fullvärdig liberala demokrati. Den demokratiska backlashen globalt är just nu som en tornado. För första gången på 20 år tillhör ofria samhällen inte längre undantagen. 2025 har världen färre demokratier än autokratier och graden av demokrati har rasat till 1985 års nivå.

Och överallt i världen ser vi tecken på hur regeringar alltmer begränsar friheter för sin egen befolkning.

I Ungern har parlamentet precis i förra veckan godkänt en ny lag som förbjuder Prideparader. Enligt den nya lagen kan personer som deltar i eller ordnar Prideevenemang bötfällas. Det ska dessutom vara möjligt att använda ansiktsigenkänning för att identifiera personer som deltar.

I Turkiet och Serbien ser vi skrivande stund hur fredliga demonstrationer möts med tårgas, batonger och ultraljudsvapen.

Parallellt med detta har den nya Trumpadministrationen inte bara börjat urgröpa sin egen rättsstat utan även från en dag till en annan sänt svallvågor över världen genom sitt närmande till Putin och sitt beslut att lägga ner USAID som är världens största givare till internationell utveckling i direkta tal.

När människor i världens värsta oroshärdar lämnas ensamma till sitt öde så ökar även risken ytterligare för radikalisering, människor som migrerar för att fly undan förtryck och fler konflikter uppstår som får direkt inverkan på världen och även på Sverige.

Allt ovan manar därför till eftertanke kring den roll som Sverige och EU bör spela i världen.

Ska vi följa med i samma nedåtgående spiral? 

Eller ska vi ta på oss ledartröjan och i såväl ord som handlingar visa att säkerhet och demokrati hör ihop?  Att i en alltmer stängd värld så vill vi vara fristad för de som tror på öppenhet och en plats dit forskare, företag och fria tankar söker sig? 

Ska vi retirera?

Eller ska vi stå stolta i vårt arv som ett föregångsland i arbetet för mänskliga rättigheter? Ett arv om under efterkrigstiden tjänat oss väl och satt oss på kartan som en liten nation vars orubbliga kompass man kan lita på.

Det manar även till eftertanke på det personliga planet för alla oss som tillhör världens fjärde lyckligaste befolkning – finns det några värden som är så överordnade att jag är villig att riskera det mesta för att försvara dom?

För några år sedan promenerade jag med en kompis och kom in i ett bostadsområde med ovanligt mycket blå-gula flaggor som hängde. Hon tittade frågande på mig och vädrade sin omedelbara tanke högt: tror du det bor många nationalister som hatar invandrare som bor här?

Själv blev jag full i skratt. Jag svarade henne: Jag tror det bor många som är födda utomlands här. Och mkt riktigt. Efter en tids promenad insåg vi att vi befann oss på ett ställe med mer än den genomsnittliga andelen var utlandsfödda.

Jag funderar ofta på om vi vore på en annan plats idag om vi som levt i fred och frihet så länge fokuserade lite mer på vad vår demokrati och dess rikes lag faktiskt skyddar.

Saker som yttrandefrihet och religionsfrihet. Saker som rätten till abort och frihet från censur.

Rätten att få gifta sig med den man vill, själv bestämma maten man ska äta, vad man ska ha på sig och om man vill ta en promenad eller be på rasten.

Frihet från våld och förtryck. Rätten att inte bli diskriminerad för att man tillhör en minoritet i något avseende.

Allt det här som gör att många som upplevt livet i samhällen där dessa friheter inte tas för givna hissar den svenska flaggan så stolt när vi blir en del av dessa fria samhällen.

För det är friheter de en gång i tiden var bereda att lämna hem och land för.

Och många av de har redan tvingats svara på frågan vi lyckliga sällan ställer. Vilka värden är jag beredd att dö för?

Hanna Gerdes

Människorättsjurist Hanna and Goliath