Kanske för att det slumpade sig så att jag redan som tonåring lärde så mycket av Rasjön, har jag kommit att uppskatta tidigare undervärderade politiker med vardagligt utseende och begränsad utstrålning, skriver Hans Lindblad, Gävle, f d riksdagsledamot (fp) i sin artikel om framför allt Andersson i Rasjön.

De vinner med tiden:
Rasjön, Truman och Ingvar Carlsson
Gustaf Andersson i Rasjön föddes den 18 december 1884, alltså för 125 år sedan. Bara ett par veckor efter sin 50-årsdag valdes han den 10 januari 1935 till ordförande i Folkpartiets riksdagsgrupp. På den tiden hade riksdagen inte höstsessioner, så valet skedde när riksdagen samlades första gången sedan Folkpartiet bildats på Hotell Gillet i Stockholm den 5 augusti 1934. Efter partisprängningen elva år tidigare slogs Frisinnade landsföreningen och Sveriges liberala parti samman. Felix Hamrin valdes till ordförande i förtroenderådet och Ola Jeppson i verkställande utskottet, den förre starkt inriktad på borgerligt samarbete, den senare öppen för samarbete vänsterut. Men det viktiga var vem som skulle bli ordförande i riksdagsgruppen. I alla partier var det så att riksdagsledamöterna valde partiledaren, inte partiorganisationen och dess medlemmar.

"Olyckligt steg för partiet och mig själv" 
Rasjön skrev normalt inte dagbok, men den 10 januari gjorde han det. Mycket kortfattat: "På partimöte kl 6 föreslog Kvarn (förre landshövdingen Herman Kvarnzelius) mig till gruppens ordförande. Jag avböjde och vädjade till Hamrin att åta sig än en gång. Denne avsade sig. Ljunggren understödde min kandidatur. Jag valdes enhälligt och höll ett tal där jag betecknade valet som ett olyckligt steg för partiet och mig själv."

Det påminner om hur han nekade, och det tordes knappast någon annan, när Ekman ville ha honom som jordbruksminister. Som förklaring till en förvånad journalist förklarade Rasjön att han inte ville bli statsråd eftersom det om våren är så "vackert hemma i Rasjön". 

I sina memoarer "Från bondetåget till samlingsregeringen" (1955) berättar Rasjön att han hade erbjudits en plats på den frisinnade listan 1911, när han alltså var 26 år, men avböjt eftersom Gustavs socken i Dalarna redan hade en representant i Anders Hansson i Solberga, "en gammal hedersman som sällan visade någon politisk aktivitet men som hade en grundmurad position bland bondeväljarna i hemorten". Tre år senare, 1914, valdes Rasjön till riksdagsman. Solberga hade avlidit strax innan. Solberga hade suttit i riksdagen över 30 år, "men veterligen höll han aldrig något valtal, och i riksdagen yttrade han sig bara ett par tre gånger. Det två sista riksdagarna som han bevistade var han ålderspresident."

Totalt nedsablad
I sina memoarer tar Rasjön bara med en av presskommentarerna i samband med att han blev partiledare. Den fanns i Social-Demokraten och började med att när de frisinnade skulle kora efterträdare till Anders Hansson i Solberga "sökte man hitta en som var så lik honom som möjligt. Han var så sympatiskt obetydlig att det inte fanns några som var avundsjuka på honom och man kunde bli lika litet förargad på honom som på hålet i en brödkaka, Det fanns en lämplig; hr Gustaf Andersson i Rasjön. Han hade inga avundsmän och han var lik Solberga; med ett undantag. han började så småningom hålla tal hemma i valkretsen. Det gick knaggligt och när han sagt ett ord, kröp man ihop och hoppades att försynen nådeligen måtte förhjälpa honom utan större äventyrligheter fram till nästa ord. Den gjorde den också, men ibland kom orden att stå i förhållande till varandra som Chaplins skodon."

Enligt Socialdemokraten hade Rasjön sedan "talat upp sig" vad munlädret beträffar, men hans framställning är "torftig, fantasilös och tråkig" och påminde om den stora talaren i Kvartetten som sprängdes: "Ingen kan efteråt redogöra för talet, för ingen vet vad han sagt - men själva tvärsäkerheten i röstens klangfärg har gett intryck av förståndighet."

Efter en jämförelse med den verkligt knipsluge Daniel Persson i Tällberg fortsätter Socialdemokraten: "S A Hedin, Karl Staaff, Petersson i Påboda - hr Anderson i Rasjön. Det är onekligen en säregen västgötaklimax. Kanske bör den för fyllighetens skull fullständigas så här, hur obarmhärtigt det än är: S A Hedin, Karl Staaff, Petersson i Påboda, C G Ekman och hr Andersson i Rasjön."

När en frisinnad förfallsperiod började med Ekman "begynte hr Andersson i Rasjön bli framskjuten enligt lagen om motsättningarnas attraktion". Ekman hade "en robust duglighet, en hänsynslös härsklystnad, stora naturgåvor, och hans motsats var hr Anderson i Rasjön. " Denne blev enligt Socialdemokraten partiledare därför att "det var så många stora, dugligare, mera betydande begåvningar som inte unnade varandra ledarskapet. Han är skylten och han får väl stackars karl så småningom bära hundhuvudet för kompromisserna mellan de många verkliga ledarna inom folkpartiet". Efter Ekman hade kommit en folkpartiledare, "som är rättfram, personligen sympatisk och så obetydlig, att han inte i onödan mobiliserar några mindervärdighetskomplex."

Det är intressant att Rasjön i memoarerna drar fram just ovanstående beskrivning med tillägget: "Det värsta var att skribenten tydligen kände mig så väl, att han träffade rätt med ganska mycket av sin kritik."

Gigant som efterträdare
Rasjön, med folkhögskola och lantmannaskola i bagaget, hade inte bara imponerande företrädare som partiledare. När han avgick 1944 kom Bertil Ohlin, en av världens främsta ekonomer någonsin. Ohlin hade briljans och kom i mycket att sätta den politiska dagordningen. Rasjön satt kvar i partistyrelsen ända till 1960 och gick där ganska ofta emot Ohlin, men inte offentligt.

Jämfört med både företrädare och efterträdare kunde Rasjön te sig mindre betydande. Men det intressanta är att respekten för honom kommit att öka. Hans memoarer är de bästa någon svensk partiledare skrivit. Erlanders och Ohlins var inte bra.

Alltmer beundrad
Stora tidningar och andra bedömare öste lovord över Rasjöns memoarer, och ändå handlar de nästan bara om politik, mycket lite om hans privata liv och tänkande. De fick extra stort genomslag genom vad de återgav från beredskapsårens samlingsregering. Bland annat om kungens abdikationshot för att driva igenom den mot folkrättens neutralitetsregler stridande transiteringen genom vårt land av den fullt utrustade tyska divisionen Engelbrecht. Rasjön har blivit en viktig källa för historiker som forskat om dessa år.

I sina "minnen" lovordar den tidigare socialdemokratiske finansministern Wigforss Rasjön: "Under torrheten fanns åtskilligt av skämtlynne, men mest märkte man ändå det klara och nyktra förståndet."

Göteborgs-Postens legendariske Harry Hjörne skrev till Rasjöns 75-årsdag: "Det är intressant att en småbonde varit den mest vetenskaplige av sin tids politiker i första planet." 

I takt med att historiker och andra kunnat ge en klarare bild av den liberala rörelsens utveckling, desto mer har Rasjöns betydelse kommit att framhållas. I perspektiv framstår hans insatser som viktigare än samtiden insåg. Rasjön lät många synas och strävade efter att alla skulle känna sig välkomna i partiet. Partisammanslagningen blev lyckad, utan de konflikter många fruktat. I sin bok "Kämpande liberalism" (2002) skriver Anders Johnson: "Det var i mycket hans förtjänst att återföreningen av frisinnade och liberaler kunde gå så smärtfritt. Rasjön hade varit den mest pådrivande för partisammanslagningen och var respekterad i alla läger. I större sammanhang uppträdde han tämligen glanslöst. Men han hade få övermän då det gällde politisk realism, att snabbt uppfatta förändrade situationer, att se till saken och bortse från prestigen."

Alltmer frispråkig med åren
Jag hade som ung liberal i Dalarna lyckan att få lära känna Rasjön under några av hans sista år. Som pensionär efter landshövdingeåren, framträdde han som fri debattör i olika tidningar och tidskrifter. En åsikt han drev med kraft var att Sverige var på väg mot alltmer korporatism genom att intresseorganisationer hade makt över politiska partier, med risk för att mindre befolkningsgrupper riskerade att komma i skymundan. Han varnade för tjänstemannamakt och framhöll idédebattens betydelse. Han talade ofta om kompromissen som viktig demokratisk arbetsmetod. Han kunde säga att om alla i ett parti tycker lika så är det ett tecken på att ingen tänker alls. "Man har ett intryck av att det blir färre och färre inom de politiska meningsriktningarna som tänker."

Alldeles innan en central FPU-kurs i Rättvik blev det min uppgift att ordna Rasjöns sista politiska tal, eftersom han skulle ersätta en talare som fått förhinder. Detta var några månader före hans bortgång i november 1961. Han kom med ett nyskrivet och ganska stelt anförande om politikens arbetsförutsättningar, men var strålande humoristisk i svaren efteråt.  På frågan om statsskicket svarade han: "Jag har alltid haft ett republikanskt sinnelag, men riktigt övertygad blev jag inte förrän jag fick sitta vid kungens bord."

Han syftade alltså på krigsåren. Som en av de fyra partiledarna i samlingsregeringen hade han en viktig roll i den ministär som hade att fatta beslut under de största påfrestningar och svåraste lägen någon svensk 1900-talsregering haft att hantera.

Ju längre tiden gått, desto mer har Rasjöns insatser och person kommit att värderas.

Den underskattade Truman
USA har också sin Rasjön. Harry S Truman, på bild nästan till förväxling lik Rasjön med ett ytterst alldagligt stelt ansikte och glasögon.

Den färglöse innehavaren av en herrekipering, som dessutom gick omkull, hemma i Mellanvästerns Missouri, fick som vicepresident ta över när legenden Franklin D Roosevelt dog den 12 april 1945 i andra världskrigets slutskede. Det var mindre än tre månader efter det att Roosevelt påbörjat sin fjärde presidentperiod. Truman kom alltså efter USA:s störste reformpolitiker och främste krigsledare sedan Lincoln, och efterträddes 1952 som president av den folkkäre Eisenhower, generalen som ledde demokratiernas styrkor mot Hitler, med invasionen i Normandie som mästerstycket. De flesta antog nog att Truman skulle förlora i sitt enda egna presidentval 1948, och efter valet visade han i triumf upp förstasidesrubriken DEWEY DEFEATS TRUMAN när Chicago Daily Tribune basunerade ut resultatet innan alla röster räknats.

Truman hade visserligen kommenderat ett artilleribatteri i den amerikanska amerikanska expeditionskåren i Frankrike under första världskriget men ansågs vid tillträdet som president som utrikespolitisk novis. Många såg honom hopplöst underlägsen sin store företrädare. Under sina presidentår 1945-52 stod han för fortsatta inrikespolitiska reformer, men främst måste han hantera rader av utrikespolitiska problem. Han fattade beslutet att med två atombomber söka få ett snabbt slut på kriget. Han fick in USA i FN. Truman såg sedan hur Stalin fortsatte att söka lägga under sig land efter land. Som motdrag kom Trumandoktrinen för att stå kommunismen emot. Han tog beslutet om luftbron till Berlin när Kreml stoppade alla marktransporter. Han skapade ett självständigt flygvapen och gav försvaret en integrerad ledning. Han fick till stånd Atlantpakten 1949, till fria staters ömsesidiga skydd. Hans utrikesminister skapade Marshallplanen.

Att den tidigare klädhandlaren var beslutsam, orädd och hade starka nerver demonstrerades när han 11 april 1951 fattade det uppseendeväckande beslutet att avskeda FN-befälhavaren i Koreakriget, den mytomspunne general Douglas MacArthur, mannen som efter Pearl Harbor ledde krigföringen mot Japan från reträtt till seger och sedan övervakade det de besegrade landets övergång till demokrati. Många uppfattade nog generalen som starkare än presidenten, men Trumans beslut slog fast att när åsikterna om krigsmål och medel (generalen ville sätta in kärnvapen på gränsen mot Kina) går isär så måste den folkvalda makten vara överordnad den militära.

Alltfler beundrare
Från att under tiden i Vita huset ha varit underskattad, särskilt i början, har Truman av historiker, politiker, skribenter och stora delar av allmänheten kommit att undan för undan stiga uppåt i olika listor över de största presidenterna. Många ser honom som 1900-talets mest beslutskompetente i Vita huset. Kennedy var den förste demokraten som president efter Truman, med mer karisma och större talekonst, men jämfört med Truman fick han inte mycket gjort, och få lär räkna in Kennedy bland de stora presidenterna. 

Till den bredare uppvärderingen av Truman har inte minst bidragit böcker med korta citat ur vad han sagt eller skrivit ned. Det är drastiska, elaka, oväntade, ibland kloka och stundtals galna sentenser."If you want a friend in Washington, buy a dog." Om humoristen och kolumnisten Will Rogers: "Almost a second Mark Twain. I´m glad his mother didn´t believe in birth control." "A statesman is a politician who´s been dead ten or fifteen years." "To be president of the United States is to be lonely, very lonely at times of great decisions." Och hans ofta återgivna: "If you can´t convince them, confuse them."

När han lämnat Vita huset och återkom till bostaden i Independence, Missouri, frågade en reporter vad presidenten hade för framtidsplaner. Truman: "Jag tänkte bära upp väskan på vinden."

Ingvar Carlsson nästa?
Rasjön och Truman har alltså kommit att uppvärderas undan för undan. Jag tror det finns ett svenskt namn som kan komma att undergå något liknande, också han med utseende som de två andras, vardaglig, blek med glasögon och utan egentlig utstrålning. Jag menar Ingvar Carlsson.

I en enkät om vilka svenskar som betytt mest genom tiderna hamnade Gustav Vasa och Olof Palme i topp, medan Hjalmar Branting hamnade någonstans bortåt plats 70. Historieprofessor Kjell Östbergs ytterst läsvärda Palmebiografi i två band visar en politiker som i början följde och rentav ledde tiden men från tillträdet som statsminister alltmer fick tiden emot sig. Mot slutet alltmer tröttkörd och stingslig. Geijeraffären, där han ljög för att skydda sin horbesökande justitieminister, hör till bilden. Den främste uttolkaren av svensk välfärdsreformism, menar Östberg, "men hans egna teoretiska bidrag var begränsade".

Liksom Rasjön omsider kommit ut ur skuggan av Ekman och Ohlin, liksom Truman ur Roosevelts vore det konstigt om inte Ingvar Carlsson med tiden kommer att värderas upp rejält. Personligt blygsam, nästan som Rasjön, medan Truman aldrig nedvärderade sig själv. Palme ville alltid synas mest själv, medan Ingvar Carlsson tonade ned sin egen roll och gärna såg att andra i regeringen och partiet syntes.

En "återtågets hjälte"
Carlsson kan räknas bland "återtågets hjältar", när han inte bara insåg utan också vågade göra något åt att stora sociala system och den så omhuldade offentliga sektorn och byråkratin visade sig allt trögare och svåra att anpassas efter förändrade behov. Som "framtidsminister" hade han inom partiet lagt fram en rad förslag om att ge mer alternativ, öppna upp en del monopol, tilltro den enskilda människan mer förmåga att fatta egna beslut. Men allt detta stoppades av kongressen när Kommunal, hyresgäströrelsen, Allmännyttans lobbyister och, när det gällde förskolan också fru Palme, gjorde tummen ned. Carlsson har i efterhand beklagat att partiet gick emot nästan allt han då föreslog. När han själv blev ordförande lirkade och jobbade han för att ändå något av detta accepteras.

Kanske är han den socialdemokratiske ledare sedan Edénministärens tid 1917-20 som visat störst beredskap för samarbete. Andra socialdemokrater har sagt sig bejaka samarbete, men mest på ´sina egna villkor. Ingvar Carlsson såg längre och ställde i bankkrisens tid upp på något som är värt mer respekt, att hjälpa till också när andra har regeringsmakten. Det var större än många då förstod.

Jag var med i ett par sammanhang där jag kunde se Ingvar Carlssons samarbetsförmåga på lite närmare håll. Dels när jag var tjänstledig från riksdagen för att finnas med i Linje 2 inför kärnkraftomröstningen, dels när jag var ganska ordentligt involverad i försvarsuppgörelsen S-FP 1987. Alltså det beslut som blev inledningen till den alltför länge uppskjutna nödvändiga strukturomvandlingen av en påtagligt suboptimerad försvarsorganisation. Det kändes att Ingvar Carlsson var en person man kunde lita på.

Bejakade Europa
Men det han rimligen kommer att bli mest ihågkommen för är att det var han som vågade bryta det socialdemokratiska partiets 30-åriga förlamning i Europafrågan från Erlander-Palmes Metalltal 1961, där i princip allt rörande det blivande EU utmålades som negativt och omöjligt för Sverige.

Hur den svenska omställningen gick till kommer rimligen att framöver att behandlas i läroböcker, och det bör bidra till att Ingvar Carlssons insatser värderas upp. Carlsson var med att bryta blockeringar som skapats av Erlander, Undén och Palme. Truman kom ut ur företrädarens skugga, och det gör nog också Ingvar Carlsson, när sista tredjedelen av 1900-talet kommer mer på distans och kan analyseras bättre.

Kanske för att det slumpade sig så att jag redan som tonåring lärde så mycket av Rasjön har jag kommit att uppskatta tidigare undervärderade politiker med vardagligt utseende och begränsad utstrålning. Det var ju också under senare delen av Trumans presidenttid jag började bli politiskt medveten, medan Rasjön i residenset inne i stan, då vi bodde utanför Falun, ännu bara var den för mig namnlöse "landshövdingen" som jag inte visste mer om än att han och morfars kusin Gustaf Stolpe kom från samma trakt.

Hans Lindblad