Liberalismen träd med många rötter och bred krona
Olle Wästberg, generaldirektör för Svenska institutet har läst Svante Nycanders "Liberalismens idéhistoria" (SNS förlag) och anser den vara ett storverk och påpekar att den märkligt nog är det första djuplodande svenska verket om liberalismen med alla dess förgreningar.
En ledande politisk bloggare som själv kallar sig liberal, Fredrik Segerfeldt inbjöd nyligen till ett lunchseminarium med det norska Fremskrittspartiets ledare Siv Jensen. En annan "liberal" bloggare Jonnhy Munkhammar, numera moderat men tidigare folkpartist, bloggar om lunchen och kallar Fremskrittspartiet för "ett klassiskt liberalt parti".
En "liberal" kan tydligen se ut på många sätt. Fremskrittspartiet vill att invandringen ska "begrenses kraftigt" och vill i praktiken sluta Norge inne med stängda gränser. Skulle man behöva icke-nordisk arbetskraft ska européer ha företräde. Svenska Dagbladets politiske chefredaktör PJ Anders Linder har beskrivit Fremskrittspartiet som "till dels liberalt, till dels populistiskt". En klok liberal bloggare, Johan Norberg, har kommenterat detta med att det är som att blanda gift med mat. Resultatet blir både oätligt och farligt.
Sedan moderatledaren Gösta Bohman på 1970-talet kom ut som liberal har i den svenska debatten uttrycket "liberal" tagit många steg åt höger. I den amerikanska har det samtidigt tagit kliv åt vänster. Den som kallar sig "liberal" i USA stödjer med all sannolikhet Barack Obama eller tycker att han inte går tillräckligt långt. De som i den svenska debatten gläds åt varje problem Obama får kallar sig ofta liberaler.
En vanlig tanke efter demokratins genombrott var att liberalismen "segrat sig till döds". De stora liberala frihetstankarna - såväl frihet från skråtänkande som mänskliga fri - och rättigheter och demokrati - hade slagit igenom och partier med förankring i den breda arbetarklassen tog över.
Det är sant i en partipolitisk bemärkelse. De starka liberala partierna för hundra år sedan är i de flesta fall ganska svaga idag. Frågan är om också liberalismen som politisk ideologi också tappat sin mening - alla tycks kunna kalla sig liberala.
Svante Nycander - statsvetare och journalist, tidigare chefredaktör på Dagens Nyheter - skulle nog hålla med. Han har skrivit en omfattande bok om "Liberalismens idéhistoria" (SNS förlag) som visar att liberalismen är ett träd med många och djupa rötter och en bred krona. Det ska sägas med en gång: Boken är ett storverk och märkligt nog det första djuplodande svenska verket om liberalismen med alla dess förgreningar.
Nycanders bok är så långt från en stridsskrift man kan komma. Han undviker egna mer långtgående ställningstaganden, utan ger just en djup idéhistorisk redogörelse. Han saknar inte uppfattningar om de olika tänkare som han närmar sig, men han undviker att kora en "sann" liberalism. Egentligen är det främst i bokens underrubrik "Frihet och modernitet" som man kan skymta författarens egen passion för liberalismen. Det är just individens frihet och framstegstron som går igen i det omfattande liberala tankegodset. Själv sammanfattar han den tidiga liberalismens idéer: "Intellektuell och personlig frihet, sekularism, mänskliga rättigheter, kontroll över den politiska makten och frigörelse av marknader."
Nycander har själv överraskats under sina mångåriga studier: "de liberala fädernas pessimistiska människobild, den tidiga liberalismens drag av revolutionsideologi, den tydliga filosofiska skillnaden mellan äldre liberalism och socialliberalism och det nära samspelet mellan liberalism och samhällsvetenskap."
Inte minst frågan om liberalismens människosyn penetreras i boken. Ofta har man sagt att liberaler har en positiv människosyn. Nationalencyklopedin kallar den till och med "idyllisk". Andra har pekat på att liberalismen förenar en optimistisk syn - den människa som får frihet och ansvar kan uträtta storverk - med en pessimistisk; den som får för mycket makt lockas till despoti. Nycander visar hur liberalismen uppstod i den senare tankegången: människan var usel med en inneboende egoism som gör att all makt måste begränsas och kontrolleras.
Socialliberalismen - som vi i Sverige ofta förknippar med Bertil Ohlins förnyelse av folkpartiet på 1930-talet - har i själva verket rötter till liberalismens barndom under 1600-och 1700-talen. Adam Smith, ofta felaktigt utmålad som en rent ekonomisk tänkare, menade att arbetarna som genom sitt arbete förser folket med mat och kläder själva måste bli väl försedda med dessa saker. Smith var i själva verket en moralfilosof som menade en god ekonomi måste grunda sig på goda moraliska värderingar och att goda arbetsförhållanden främjar välstånd. Någon laissezfaire-ekonom var han inte. Även om liberaler alltid haft en skeptisk inställning till staten har många, som John Stuart Mill, sett statliga ingrepp som något främst pragmatiskt. Även om de noga måste prövas, kan det finns motiv för statlig makt på vissa områden. Varken för Rosseau eller Kant (eller för den delen Mill) var äganderätten något av naturen givet, utan en följd av gällande rättsregler.
Olle Wästberg
