Jag tänkte på de dramatiska dagarna 1979 när jag trettio år senare, i februari 2009, i regeringen var med och fattade beslut om den borgerliga energiuppgörelse som i någon mening var det vi hoppades uppnå 1979: en historisk kompromiss som för bort kärnkraften från den politiska stridslinjen. Det är i så fall bra både för klimatet och för konkurrenskraften - två argument som faktiskt fanns med redan för trettio år sedan, skriver Lars Leijonborg, tidigare partiordförande (fp) och utbildningsminister.

Den galna onsdagen
Onsdagen den 4 april 1979 har kallats "Den galna onsdagen". Eftersom det nu gått 30 år sedan dess och sakfrågan det handlade om, kärnkraften, fortfarande är aktuell, kan väl skeendet runt den dagen vara ett lämpligt ämne, när redaktören ör denna tidskrift bett mig plocka upp något minne från mina många år i politiken. Säkert kommer ytterligare ljus att falla på händelserna när den dåvarande statsministern Ola Ullsten kommer med sina memoarer

Året 1979 började bra för folkpartiet. Sedan den 12 oktober året innan styrdes Sverige av Ola Ullstens enpartiregering. "Nu lever vi i Folkpartiets Sverige" ropade Aftonbladets löpsedel ut den dagen, med syftning på partiets reklamkampanj inför valet där alla affischtexter inleddes med orden "I Folkpartiets Sverige...".

De första månaderna med den nya regeringen hade präglats av rivstart och en tydlig vilja att nå resultat. Kontrasten mot de sönderslitande diskussionerna i Torbjörn Fälldins trepartiregering var påtaglig. Folkpartiet gick framåt i opinionsmätningarna och i en mätning var de borgerliga partierna, som då var tre, jämnstarka och sammantaget större än de socialistiska partierna.

För Sverige var 1979 däremot inte ett särskilt bra år. De ekonomiska problemen var stora och växte. Shahen av Iran höll på att störtas. Det utlöste den så kallade andra oljekrisen vilket grusade alla förhoppningar om en snabb förbättring av konjunkturen. Budgetunderskottet hade växt under mandatperioden som ett resultat av den första oljekrisen, vilket begränsade regeringens handlingsutrymme. Arbetslösheten var hög. Men mitt i allt detta framstod regeringen som målinriktad och handlingskraftig, trots att den hade aktivt stöd av bara 39 ledamöter av riksdagen. En strid ström av propositioner nådde riksdagen.

Själv hade jag strax efter regeringsskiftet i oktober värvats över från min tjänst som politiskt sakkunnig i utbildningsdepartementet, med inriktning på mediepolitik, till att bli chef för folkpartiets riksdagskansli. De flesta var lyckliga över att få göra resan i motsatt riktning, alltså att bli rekryterade till regeringskansliet och få arbeta för den nya freolkpartigeringen, men jag hade inte svårt att tacka ja när den nya gruppledaren Björn Molin kom med sitt erbjudande. Jag hade varit två år i regeringskansliet och insåg att riksdagsgruppen och dess kansli skulle spela en nyckelroll för att politiken verkligen skulle gå igenom. Jag hade just fyllt 30 år och tyckte det var roligt att få pröva på att vara chef och arbetsledare.

Men framgången blev sin egen fiende. För varje ny bra mätning eller positiv artikel blev de andra partiernas vilja att ge regeringen en hjälpande hand allt mindre.

Ändå bestod känslan av framgång under de första månaderna 1979. Vi fortsatte att ha initiativet. Många folkpartister växte under det yttre trycket. I utskotten visade de sig i många fall vara skickliga parlamentariker. Ibland försökte man upprätthålla den borgerliga sammanhållning som ändå funnits på många områden under trepartiregeringens tid, och när den inte räckte till gick man till socialdemokraterna och sökte stöd. Likt en gång i tiden C G Ekman utvecklade man tekniken med "hoppande majoriteter" och med en taktisk reträtt här och en kohandel där lyckades man i vardagsarbetet i utskotten faktiskt få bifall till det mesta regeringen lagt fram. Det var på få områden det var tvärstopp. Tyvärr tillhörde Ingemar Mundebos förslag om en rejäl sänkning av marginalskatten det som stoppades genom att centern och socialdemokraterna gjorde gemensam sak.

Carl Tham var regeringens samordnings- och energiminister. Han ansvarade alltså för det som var regeringens "raison d´être", existensberättigande. Det var utan tvekan att under våren 1979 få ett brett förankrat riksdagsbeslut om den svenska energipolitiken och framför allt kärnkraftens framtid.

Förutsättningarna för ett sådant beslut var rent sakligt ganska bra. Socialdemokraterna, moderaterna och folkpartiet var i stort sett överens om att kärnkraften borde användas också i fortsättningen. Men frågan var bemängd med känslor och taktiserande. Olof Palme upplevde att han förlorat valet 1976 till Fälldin på kärnkraftfrågan. Moderaterna och Gösta Bohman å sin sida kände sig lurade av folkpartiet efter upplösningen av trepartiregeringen. Den hade spruckit på kärnkraftfrågan. Folkpartiet och moderaterna stod för samma linje, men när en ny regering skulle bildas lämnades moderaterna utanför. Det fanns alltså alla möjligheter att misslyckas om man inte från regeringssidan manövrerade mycket skickligt och psykologiskt.

Jag fick av Carl Tham personligen uppdraget att hålla tät kontakt med socialdemokraterna i riksdagen. Han själv höll i kontakterna med den socialdemokratiska ledningen, särskilt Ingvar Carlsson. Jag tog mitt uppdrag på stort allvar. Jag hade flera möten i mitt hörnrum på nionde våningen i riksdagshuset vid Sergels Torg med Lennart Pettersson, som ansvarade för energifrågorna bland socialdemokraterna i näringsutskottet. Han var mycket duktig och bra att ha att göra med och blev senare ordförande i utskottet. Han omkom tyvärr i Estoniakatastrofen 1994. Arbetet med att formulera ett brett förankrat riksdagsbeslut hade kommit långt.

Anteckningar i min kalender påminner om att vi i mars-april hade kommit in i ett mycket intensiv politiskt skede. Det var valår, det var ekonomisk kris och det var vi som hade det fulla ansvaret. Som kanslichef deltog jag i partiledningens möten och ibland också i möten dit alla regeringsledamöter kallades. Måndagen den 19 mars var jag med på ett sådant sammanträde med regeringen. Fredagen den 23 mars deltog jag i ett möte med partiledningen på Harpsund. Partiledningen sammanträdde på nytt på måndagskvällen den 26 mars. Vid alla de tre tillfällena var arbetet med energifrågan uppe - och rapporterades gå framåt.

Men en händelse knappt tre dygn efter partiledningsmötet på måndagen förändrade allt. Natten till torsdagen den 29 mars, då det hade hunnit bli förmiddag i Stockholm, inträffade en serie händelser vid kärnkraftverket Three Mile Island nära Harrisburg i USA. Det mesta som kunde gå fel gick fel. Säkerhetssystemen fungerade inte som det var tänkt. Resultatet blev en stor förlust av kylvatten som förorsakade en partiell härdsmälta. Effekterna i form av skadade var obefintliga men de mediala och politiska effekterna blev enorma. Bilderna på flyende, skräckslagna människor spreds över världen och hade stor opinionspåverkan. Utbyggnaden av kärnkraften upphörde i flera länder, däribland USA, och effekten har ännu inte helt klingat av fast trettio år har gått.

I Sverige utlöste händelsen naturligtvis nervositet i de kärnkraftpositiva partierna, men reaktionen i folkpartiets ledning var att det här inte fick kullkasta våra planer. Trots allt hade ju ingen kommit till skada, resonerade man. Även om man kunde tala om maximal otur hade säkerhetssystemen i någon mening fungerat. Utsläppen av radioaktivitet hade varit mycket begränsade. Senare bedömningar skulle visa att den radioaktivitet som läckte ut var så liten att den inte hade någon effekt på cancerfrekvensen.

Dagen efter, på morgonen fredagen den 30 mars, hade vi möte hos Ola Ullsten i Statsrådsberedningen. Den hade då ännu inte flyttat till Rosenbad utan låg i det "klassiska" Kanslihuset vid Mynttorget, nu riksdagens ledamotshus. Jag minns inte riktigt i vilken grad vi hade de fulla opinionseffekterna klara för oss. Den strategi som ledningen då samlades kring var i varje fall att hoppas på att uppståndelsen skulle blåsa över. Någon stark antikärnkraftopinion fanns inte i vårt parti.

Frågan var svårare för socialdemokraterna. Det interna motståndet mot kärnkraft var större där. Partiledningens ställning påverkades också av att många ansåg att det var ett taktiskt misstag av Olof Palme att släppa fram folkpartiregeringen.

På fredagskvällen var TV:s nyhetssändningar fyllda med bilder på de skräckslagna människorna som köade i sina bilar, på väg bort från olycksområdet. Olof Palme tittade, ringde telefonsamtal - de flesta till Ingvar Carlsson, som var hemma och var förkyld - och funderade. Under helgens resor i partilandet, till Trollhättan och Lidköping, växte ett beslut fram. På vägen hem steg han av tåget i Södertälje och åkte till Bommersvik och talade med Tage Erlander. De var överens: Det gick inte att fatta något beslut om kärnkraften nu, det måste gå till folkomröstning. Ett val till fick inte förloras på okänsligt, hårdnackat kärnkraftförsvar. I Dieter Strands bok "Palme igen?" citeras Palme när han några dagar senare motiverade beslutet: "Jag tänker inte offra proletariatet på kärnkraften en gång till". Han påminde också om det interna motståndet: "Väsentliga delar av partiet hade inte ställt upp om vi inte gjort så här. Och en partiledares viktigaste uppgift är att hålla ihop partiet."

Ovetande var vi i folkpartiet fortfarande under helgen och måndagen, så vitt jag vet, om den interna socialdemokratiska processen. För oss stod också oerhört mycket på spel. Det var ju för att lösa kärnkraftfrågan vi kommit till makten. Det bidrog säkert till att vi hade svårt att ta till oss vilken chockverkan händelsen i Harrisburg hade på opinionen.

På eftermiddagen tisdagen den 3 april informerades vi, jag förmodar av Ingvar Carlsson, om att socialdemokraterna skulle byta fot. Man skulle dagen efter offentliggöra att man förordade en folkomröstning, vilket man tidigare tillsammans med oss hade avvisat.

Stämningen var dyster i folkpartiledningen när den samlades på tisdagskvällen. Vi kände oss svikna. Ett brett förankrat beslut, som skulle föra bort kärnkraftfrågan från den politiska stridslinjen, var inom räckhåll, men nervös opinionskänslighet hos vår stora partner hade spolat bort den chansen. Istället skulle landet kastas ut i en folkomröstningskampanj, som kunde sluta precis hur som helst.

Så småningom gick diskussionen över i nästa fas. Det socialdemokratiska beslutet var ett faktum. Likt militärer, som lär sig att de måste "gilla läget" också när de råkat ut för bakslag, insåg fp-ledningen att den måste hitta ett sätt att minimera den politiska förlusten. Då föddes en idé, som skulle visa sig totalt misslyckad. Vi skulle gå ut med beskedet att vi ville ha folkomröstning och göra det före socialdemokraterna!

Jag fick uppdraget att kalla in riksdagsgruppen till ett möte tidigt på onsdagsmorgonen. På den tiden fanns inte mail och mobiltelefoner, så andra metoder fick användas. En fördel ur kontaktsynpunkt var däremot att det var relativt vanligt att ledamöterna bodde i själva riksdagshuset. De jag inte nådde per telefon antog jag var ute på middagar och i de fallen tejpade jag upp kallelsen på deras dörrar.

Jag lyckades i 38 fall men misslyckades i ett. Jag kan än idag, när alla eventuella orena motiv skulle vara preskriberade, försäkra att det inte var med avsikt jag misslyckades. Det rörde min gamle antagonist från FPU-tiden Per Gahrton. Till saken hör att han var nästan den ende, och definitivt den mest välformulerade i gruppen som uttryckt tvivel om vår linje i kärnkraftfrågan. Jag vet inte varför han inte nåtts av kallelsen, men han kom in mitt i mötet, mycket irriterad. Senare samma år skulle han lämna riksdagsgruppen och året efter ta initiativ till bildandet av miljöpartiet.

Ullsten och Tham redogjorde för läget inför gruppen och föreslog att folkpartiet borde ändra ståndpunkt i folkomröstningsfrågan. Socialdemokraternas sviktande nämndes, men det framhölls som en stor taktisk fördel att folkpartiet och regeringen behöll initiativet i frågan. Gruppen godtog förslaget.

Även om folkpartiets presskonferens kom först av ett antal mer eller mindre kaotiska presskonferenser den där onsdagen - som kommit att kallas den galna - saknade det totalt trovärdighet att folkpartiet svängt av egen kraft. Det kom redan under dagen att betraktas som ett faktum att det var socialdemokraternas svängning som fått folkpartiet att ändra sig.

Onsdagen den 4 april blev också början till slutet för folkpartiregeringen. Vi tappade momentum. Vi började gå kräftgång i opinionen. Valresultatet blev till sist inte så dåligt jämfört med 1976, en tillbakagång med bara 0,5 procent, men jämfört med mätningarna i början på året var det en stor förlust.

Jag tänkte på de dramatiska dagarna 1979 när jag trettio år senare, i februari 2009, i regeringen var med och fattade beslut om den borgerliga energiuppgörelse som i någon mening var det vi hoppades uppnå 1979: en historisk kompromiss som för bort kärnkraften från den politiska stridslinjen. Det är väl fortfarande oklart hur Mona Sahlin kommer att hantera kärnkraften med sina nya vänner i vänsterkartellen, men nog känns det sannolikt att frågan nu förlorat mycket av sin politiska dynamik. Det är i så fall bra både för klimatet och för konkurrenskraften - två argument som faktiskt fanns med redan för trettio år sedan!

Lars Leijonborg