Magnus Hagevi, statsvetare vid Växjö universitet recenserar och kommenterar boken Politik och kristen tro: två berättelser av Ulf Bjereld och Douglas Brommesson (Santérus förlag, 2007, 102 sidor). Hagevi beklagar frånvaron av reflektioner om valfrihetens betydelse i kristen tro.

Politik och kristen tro
Statsvetarna Ulf Bjereld och Douglas Brommesson har i boken Politik och kristen tro: två berättelser lättat på förlåten i båda avseendena. De båda har stigit ned från det vetenskapliga elfenbenstornet och utifrån olika utgångspunkter öppnat upp till dels sin religiösa övertygelse, dels sin politiska ideologi. Både hävdar ihärdigt att dessa två hör samman. En huvudtanke i boken tycks vara att kristen tro kan resultera i ganska olika politiskt tänkande.

Bjereld är aktiv i Sveriges kristna socialdemokrater. Brommesson har varit aktiv inom Kristdemokraterna och uppger sig stå nära den "kristligt-sociala idéströmningarna", något som jag själv skulle kalla för katolsk sociallära. Författarna menar inte att de därmed täcker hela relationen mellan politik och kristen tro, utan blott var de själva står och vad de tänker.

Boken är en samtalsbok skriven i dialogform som genomförs inom tre områden: människan, samhället och världen. Dessutom samsas författarna i två gemensamt skrivna inlednings- och avslutningskapitel. Som läsare vill jag delta i samtalet, vilket är ett mycket gott betyg till de båda skribenterna. Författarna redogör på ett klart och opretentiöst sätt hur de försöker få ihop sin tro med sin politik. Både Bjereld och Brommesson skriver flyhänt och inspirerande.

I avsnittet betitlat Människan utgår Bjereld från egna erfarenheter och bibelord som betyder något för honom. Utifrån detta konstaterar han att Gud är kärlek och att detta skall förstås som en relation. Syndafall och Jesus verk får Bjereld att konstatera att "Avsaknaden av total och villkorslös kärlek är det som gör oss till människor och skiljer oss från Gud." Utifrån detta härleder Bjereld jämlikhet som ett grundvärde i politiken. För honom skiljer betydelsen av jämlikhet vänster från höger. Utifrån reflektionen om hur viktig gemenskap är i Bibeln konstaterar Brommesson att gemenskap är ett viktigt värde också i politiken. Människan är därför något mer än en individ, enligt Brommesson, hon är oavsett sina prestationer en person. Han hävdar också att utan att finnas i en gemenskap kan hon inte förverkliga sig själv. Brommesson menar att eftersom människan är skapad till Guds avbild har hon också fri vilja och förnuft. Detta får honom - liksom Bjereld - att poängtera att människan kan göra moraliska överväganden.

I avsnittet Samhället inleder Brommesson dialogen med att förklara varför han anser att kyrka och stat skall vara separerade, en slutsats som senare även Bjereld håller med om. Vidare vill Brommesson att samhället ska vara solidariskt med de mest utsatta. Detta manifesteras av människor som delar med sig, något han menar endast är möjligt om äganderätt föreligger. Detta ägande bör enligt Brommesson vara spritt till så många som möjligt. Bjereld utgår från människans ofullkomlighet. Om människan var fullkomlig skulle vi leva i paradiset och all politik skulle vara onödig. Han avvisar med bestämdhet att välgörenhet skulle vara något gott. Han är kritisk till marknaden, men accepterar den ändå om en stark statsmakt får kontrollera och styra den. Samtidigt talar han emot ekonomiska olikheter. Staten skall ha ansvar för de minsta i samhället. Brommesson kritiserar i sin replik tanken att staten kan ta över där individer fallerar. Ett exempel är enligt Brommesson att när mycket makt samlas finns ofta korruption. Snarare är människans ofullkomlighet en anledning att begränsa statens makt.

I avsnittet om Världen försöker Bjereld att överföra sitt resonemang från samhället: det internationella samhället skall präglas av jämlikhet, solidaritet och starka institutioner (som FN och folkrätten). Brommesson å sin sida lyfter fram mänskliga rättigheter och de katolska tankarna om rättfärdigt krig. Därmed är militära interventioner för att säkerställa dessa också möjliga enligt Brommesson. Han kritiserar Bjereld för att han "beskriver mänskliga rättigheter nästan som ett problem".

Det är tre saker som kan kritiseras i boken: författarnas kristna tradition, efterhandskonstruktioner och frånvaron på reflektioner om valfrihet. Vad gäller författarnas kristna tradition är Bjereld den som förvaltar frikyrkotraditionen. En människa med sin Bibel och sina erfarenheter som försöker att under eget ansvar snickra samman sin livsfilosofi. Brommesson har istället köpt ett färdigt koncept: katolsk sociallära. Utifrån detta färdiggjutna ideologiska fundament diskuterar han politik, medan den kristna tron ibland kommer i bakgrunden (även om de inte behöver vara väsensskilda från varandra).

Stundtals anas en efterhandskonstruktion om hur författarnas tro har påverkat deras politik. Är det inte så att deras politiska erfarenheter - även partipolitiska - har påverkat deras tro? Klarast bör detta vara för Brommesson. Utifrån vad han skriver i boken kan läsaren sluta sig till att han växt upp i en konservativ baptistisk församling, engagerat sig i kds som senare blev kristdemokraterna. Väl där har han mött katolsk sociallära och därigenom Katolska kyrkan. Innebär detta inte att politiken har grundat Brommessons tro istället för tvärtom? Likaså finner Bjereld stöd i Bibeln för sin socialism, vilket antagligen är ett resultat av att "den som söker skall finna", inte att Bibeln eller någon annan del av Bjerelds kristna tro har lett honom till att bli socialist. Någon sådan problematisering görs egentligen inte i boken.

Frånvaron av reflektioner om valfrihetens betydelse i kristen tro är tydlig i boken. Båda författarna diskuterar syndafallet och människans ofullkomlighet. Båda menar att människor kan göra moraliska omdömen. Men ingen av de två författarna ger valfriheten någon större betydelse för sitt politiska tänkande. Detta är mycket olyckligt då det grundläggande och verkligt mänskliga i kristen tro är att människan gör egna val i stort och smått. Friheten att välja är en så grundläggande mänsklig egenskap att den gudomliga skapelsen ger människan en fri vilja. I och med detta är människan en ofullkomlig varelse och därmed är också det onda - synden - skapad. Allt lidande, all orättfärdighet, grundar sig i människans fria vilja. Friheten att välja är vad som är det djupt mänskliga, inte avsaknaden av total och villkorslös kärlek.

Valfrihetens betydelse skönjs när friheten att välja tas ifrån människor. Människor som är drogberoende, fängslade, förtryckta och fast i förvriden kommersialism har alla på olika sätt berövats sin frihet att välja. Därmed är detta några sätt att förvägra människan sin mänsklighet. Inom teologin återfinns motsvarande tendens i utslätande eller ifrågasättande av människans ställningstagande till Kristus, till exempel när någon menar att vi som människor egentligen inte förstår tillräckligt för att ta ställning till Kristus, att alla blir saliga på sin tro eller att alla kommer till himlen eller någon annan form av predestination som avsäger människans möjlighet att välja. Även dessa går emot allt vad det innebär att vara människa.

Att bejaka människans valfrihet inför Kristus och övriga livet leder till viktiga politiska ställningstaganden utifrån kristen grund. Att verka för ett demokratisk och öppet samhälle där människor får förverkliga sina inneboende drömmar och idéer. Att förhindra drogers acceptans i samhället. Att skydda minoriteters rättigheter från att förtrampas av hatiska eller indifferenta majoriteter. Att förkasta diktaturer och planekonomier som förhindrar människors frihet. Att förhindra den typ av kommersialism som bland annat ger förvriden kroppsuppfattning med svåra sjukdomar som följd. Eller att motverka att jakten på profit skall resultera i barnarbete, straffarbete och miljöförstörelse. Också detta är val varje människa måste göra.
Magnus Hagevi